– Det var bättre förr, ältar ju gamla bittra +45-åringar då och då.
Även vad gäller resor och resande. Då var resan minsann ett äventyr, det fanns inte McDonalds och Starbucks i varje hörn av världen och folk satt inte och blippade på sina telefoner utan umgicks och njöt av nuet. Så det så.
Men, fastän vi är +45. Idag slår vi fast. Det var INTE bättre förr och det här är bevisen.
Boka resan
Då tog man bussen ner på stan och promenerade bort till Resia-butiken. Plockade resekataloger ur ställ. En separat tunnare prislista till varje. Fick en plastpåse att ta hem dem i. Där hemma bläddrade man. Fram och tillbaka. För varje hotell fanns en, eller max två bilder. En liten text med avstånd till bad och stad. Antal rum och hiss ja/nej. Vill man veta mer kunde man alltid ringa till Charterbolaget.
-Hur är orten? Hur ser stranden ut? Hur många restauranger finns det i närheten?
Sen fick man slå i tabellerna i prislistan. Som Skatteverkets skattetabeller ungefär. Och så buss tillbaka till Resia-butiken för bokning förstås.
Eller så hittade man en radannons i DN. ”Flyg och hotell 3 nätter till London 3999 kr/person.” Då var det till att ringa telefonnumret som stod i annonsen och boka. Biljetterna kom med posten. Hur hotellet såg ut, ja det visste man ju inte. Bara antal stjärnor.
Hur hittade man ens till hotellet, undrar man ju nu? När det inte ens fanns Google Maps?
Nu hittar man de billigaste flygbiljetterna på marknaden med fyra klick på www.momondo.se. Alla världens hotell på booking.com med 46 bilder minst på varje. Jag vet innan att jag har badkar och att balkongen vetter åt väster. Behjälpliga själar på Trippan (härstammande från Indien) meddelar att bästa frukosten äts inte på hotellet utan den köper man på det lilla caféet 200 meter bort.
Och en vägbeskrivning att fota av i paddan.
Independent traveller
Vem behöver väl charterkataloger eller resebyråer? Man fixar väl resan själv?
Då var en independent traveller som reste utan resebyrås hjälp hänvisad till att fixa boende på plats. Efter en tung natt på tåget genom norra Europa steg man av på Gar du Nord i Paris. Köade i någon timme framför en liten kiosk. När det äntligen blev ens tur fick man en lapp med en adress på. Via kartor på väggen på järnvägsstationen listade man ut vilken metro man skulle ta dit. Sen var det bara att inkvartera sig på sitt tilldelade boende med utsikt mot motorvägen, storblommiga överkast och nedlegade sängar.
Nu är det förstås lika lätt att boka själv som genom resebyrå. Momondo.se, booking.com enligt förra punkten.
Underhållning på flyget
Då gällde det att ha med sig en bra bok. En väldigt bra och tjock bok. Annars var man hänvisad till den gemensamma 21-tummaren 8 stolsrader fram och den luftburna ljudanläggningen. Två slangar rakt in i öronen bara. Filmen började efter maten, det gällde att hänga på och vara alert då, för fler chanser kom inte. Samt att hoppas på att man inte sett filmen redan.
Minns en gång på hemväg från Afrika, då just mitt sätes luxuösa headset var trasigt (och min bok var utläst). Jag satt i 8 timmar och tittade på stolsryggen framför mig.
Nu: Boken finns fortfarande kvar som koncept. Om man vill. Sen behöver jag ju inte nämna för er om underhållningssystemet med 200 filmer. Plus den egna padda då med egna nedladdade filmer. Eller det 30-tal poddar man själv laddat upp med i telefonen. Man behöver förstås inte heller nämna Spotify.
Kontakt med de anhöriga hemma
Då blev det ett knastrigt collect call från en telefonautomat ute på gatan eller på en telegrafbyrå. De närmast sörjande fick betala gott och väl en 50-lapp för samtalet som ägde rum max en gång per 2 veckor. Sedan ett vykort som alltid kom fram efter en själv. Med marginal.
Nu: Sociala medier, ständig uppkoppling, gratis wi-fi samtal…
Pengar
Då beställde man resecheckar i förväg på banken hemma (personligt besök förstås, både då man beställde och sedan hämtade ut) och växlade in eftersom på banken utomlands. Varje gånga det behövdes pengar skulle ett bankkontor uppsökas längs resvägen. Tog pengarna slut fick man åka hem och hämta nya, som en kompis som fastnade för Korfu som koncept gjorde en sommar.
När jag pluggade i Tyskland 1993 var det en krånglig och dyr process att få CSN att skicka studiemedlen till Tyskland. Sedan fick man gå in på en särskild bank och ta ut alltihop på en gång i kontanter!
Nu Visa-kort, ATM´s, Bankappen, Mobilt BankID, Swish…
Foto
Då köpte man filmrullar med 24 eller 36 bilder. Laddade in i kameran. Det hände att funktionen som rullade fram filmen inte jackade i och då tog man i stället 36 olika bilder över varandra på samma filmstump. Fast det visade sig ju först efteråt.
På 70-talet köpte man lösa blixtar och satte uppe på kameran. 4 i varje. (Min första kamera!)
Att slösa flera foton på samma motiv var en lyx man sällan unnade sig.
Sedan kom man hem med filmrullarna. Lämnade in för framkallning hos den lokala Expert-butiken och fick vänta i en vecka innan det var dags att hämta dem. 150 kr per 36 st foton.
Ve och fasa om man hade kort kvar att knäppa i den sista rullen! Då kunde man ju få vänta i månader på att få se de sista fotona från resan.
Eller om det visade sig att en rulle blivit dubbelexponerad…
Nu är det ju som lättare…
Resväska
Då bar man faktiskt runt på sin resväska!
Nu har man förstått storheten med uppfinningen ”hjulet”.
Hävdar du fortfarande att resandet ar bättre förr? Nej tänkte väl det.
Glöm nu inte att gilla 4000mil på Facebook!
Det var ju mer äventyr då! Känslan i att vara på väg någonstans och inte veta riktigt vad som väntade. Att inte vara uppkopplad mot sitt vanliga liv och allt annat utan verkligen bara vara där. Långt borta. Att känna sig som en upptäcksresande och inte bara gå i andras fotspår. Det som faktiskt blivit roligare är väl i så fall fotograferandet. Digitalkameror vinner mot de gamla med filmrullar.
Fast man kan ju resa så nu också. Utan att planera och veta vad som väntar. 🙂
Ja. Om man tycker att allt det där som blivit bättre liksom sabbar halva grejen. Om man tycker det var coolare att resa förr vilket jag alltså gör.
Jag undrar varför ingen kom på resväskan på hjul tidigare? När vi åkte på semester på 80-talet fanns ju inte hjul på resväskorna vad jag kan minnas. Det kom väl först på 90-talet? Annars åkte jag interrail 1997 och kommer väl ihåg hur det var. Nästan så man borde göra det igen, om inte för annat så för att uppleva skillnaderna.
Och först var ju hjulen på fel ledd på resväskorna. Handtaget satt på kortsidan, så att väskan vobblade när man drog den. En sån väska hade jag 1990-2008, då jag äntligen bytte ut den mot en modern.
Tågluff skulle jag så himlans gärna vilja göra igen. Men utan barn är det en resa som tar för lång tid och med barn kan bli svårt då dottern är rätt att bli åksjuk och sonen just nu inte ”kan” besöka länder utan kust. (apropå mitt inlägg igår)
Haha, stort igenkännande!
Minns ett knep jag utnyttjade vid en resa till militärdiktaturens Chile på 1980-talet och skulle lugna mina oroliga föräldrar. Hade i förväg kommit överens med dem att jag skulle ringa men att de inte skulle låtsas om att det var jag. Vid den chilenska telefonstationen (bemannad inrättning) ringde jag, skrek högt ”Hallå!” flera gånger medan jag hörde min pappa i andra änden och han hörde mig. Därefter låtsades jag att jag inte hade någon förbindelse och slapp betala det dyra samtalet. Antar att ”brottet” numera är preskriberat.
Haha, så sjukt bra!
För på den tiden var man ju helt fixerad vid att telefonsamtal var så dyra.
-Men Signe, det här blir dyrt för dig! skrek min mamma alltid i telefonen när det ringde någon äldre släkting från Norrbotten.
Haha, underhållningen på flyget, har jag förträngt med den gemensamma skärmen i mitten. Ni har missat att ta med ”rese-bibeln” Lonely Planet som var ett måste för alla backpackers förr i tiden. Fast jag tycker att man inte visste hur hotellet såg ut var lite charmen, nu för tiden får man reda på så mycket, då många reser. Så på så sätt tycker jag sociala medier gör att resor förlorar sin charm. Det var roligare att höra om en resa och se bilder när personen kommit hem från resan.
Sant, det finns mer man kunde ha tagit med. Fast Lonely Planet köper jag fortfarande ibland till vissa destinationer, tex för roadtrip på Island var den ovärderlig.
Vad är ”förr” i sammanhanget? 10 år sedan? 20? 50? 500? Det finns, har alltid funnits, och kommer alltid att finnas bakåtsträvare/besserwissrar som tycker att allt var bättre förr. Men även under deras ”förr” fanns det folk som tyckte att ”förr” före ”förr” var bättre. Precis som generationen innan tyckte att deras ”förr” var bäst. Och så vidare.
Så vilket ”förr” är egentligen bäst och vem bestämmer vilket ”förr” som är standard?
När man börjar tänka ”det var bättre förr”, tror jag generellt att man behöver ta sig en lite funderare.
Och bäst måste ju i så fall ha varit så lång tillbaka i tiden att typ ingen kunde resa. När vi hade ”lösdriverilagen” och det var lite ordning och reda! 🙂
Vilket roligt inlägg. Känner igen en del fast jag nu är 64 haha…det har verkligen varit utveckling. Nej det var inte bättre förr, inte alls. Men..kanske mera storslaget..mera spännande..mera osäkert..Om det nu är plus eller minus?..
Minns 1971 då jobbade jag i London som aupair..bodde just då i Chrystal Palace och skulle ta sent tåg hem från Blackfraise..Hade varit och kollat på en show med Cliff Richard på Palladium i West end..Gick hela vägen till stationen i Black F..heela långa Flest Street,,var 16 år nyss fyllda..Det enda lite otäcka som hände mig då att när sk fyllegubbar ropade fr ett mörkt hörn..Hey Lassie come over here..Jojo det skulle varit nu det!
När man ville ha kontakt med sin familj var det sk flygpost som gällde..tunt skört papper att skriva på..tog ändå lång tid att få svar.. Ja vad tiderna har förändrats!
Ja! Breven man skrev när man bodde utomlands! Fast visst hade det varit kanon att kunnat ha alla vännerna på Facebook i stället?
Absolut!
Haha, kan bara hålla med! Det var INTE bättre förr! Jag minns collect call, resecheckar och filmer med 24 eller 36 bilder, men nej, inte direkt med glädje 😉
Möjligen nostalgi, är väl den mest positiva känslan man kan frambringa. 🙂
…fast punkten med ”nu: ständig uppkoppling” ser då jag inte som någon fördel.
Nä, så kan det ju förstås vara. 🙂
Tja, var det bättre förr? Kanske inte det är den viktigaste frågan, utan att det var annorlunda.
Framförallt var det inte ”var mans sak” då,…på 60talet, när jag tog mina första stapplande steg på resandets väg, tillsammans med mina föräldrar.
Ja, egentligen var det redan 1959, då var jag 4 år och vi bilade ner genom Sverige…145 mil till Halmstad och det var så ovanligt och exotiskt att det triggade Halmstadsposten att skriva ett reportage om ” den annorlunda familjen”.
1964 gjorde jag min första utlandsresa, med föräldrarna. Bil ner till Italien på dåliga, slingrande vägar…och den enda kommunikationen med hemmet var via telegram.
Vi kan tala om nostalgi, men det som är viktigt är att upplysa de unga resenärerna om hur det såg ut igår.
Då var det mycket svårare och mer äventyrligt att göra en liten tripp i Europa, än vad det är att åka Jorden Runt idag.
Bättre eller sämre är inte frågan…frågan är om du är en resenär…eller inte. Svårigheter är till för att övervinnas, eller hur och samtidigt nerven i resandet.
Vilken härlig reflektion och återblick i resandet!
Håller med om att Äventyret och Resan är centrala delar som lite gått förlorade nuförtiden. 🙂
Stoooor igenkänning på detta! Underbart inlägg!
Visst var allt inte bättre förr men jag måste ändå tillstå: Det var mer äventyr då, mer spännande och man fick mer underlag till galna reseberättelser.
Det är ett i-landsproblem, visst, men utbudet i dag är nästan FÖR stort. Valmöjligheterna är för många. Jag och min man sade till varandra senast häromdagen, att det var mycket enklare förr när man bara kunde gå in på en resebyrå och boka. 😉
Jag brukar ju undvika i det längsta att tycka att saker var bättre förr, men faktiskt i Prag just nu kan jag inte undgå att tänka tanken. Jag som sett Prag innan alla tingeltangel-butiker och turistfällor. Fast sen nästa sekund tänker jag ju förstås på hur hela Tjeckien fått det SÅ mycket bättre sen jag var här första gången 1992!
Jag är med Åsa här. Håller med dig om att det är jätteskönt att slippa resa runt med en stor hög kontanter eller behöva leta bankkontor och köa till sur personal. Likaså fotograferandet är ju underbart idag.
Men äventyret förr! Förmågan att klara sig själv är ju helt urholkad idag när alla slår på Google maps. Klart man hittade till hotellet. Turistbyråerna ritade ju ut vägen och bokade man själv så kollade man själv på kartan över Kensington i guideboken. London A-Z hade alla i handväskan när jag bodde i London för att gatorna är så många. Likaså var det som du skriver om Prag, mer oförstört. Idag är det ju hejdlöst med turister överallt dessutom. London på påsken är vidrigt och överallt måste du boka biljetter på förhand men får ändå köa. Jag gillade dessutom de där vandringarna till SJ för att högtidligt köpa InterRail, haha.
Ja äventyret… Det var annorlunda förr. 🙂
Haha! Vilket roligt inlägg! EnlikaEn likadan dan Kodak 133 med bliktkuber (bilden) var min första kamera 👵🏻👵🏻👵🏻 1969🦖)
Håller med om den astronomiska skillnaden vad gäller fotograferandet!
Dina bilder från de olika resemålen är ju outstanding! En njutning att se och ger en könsla av resmålets själ! 👌🏼👌🏼
Oj vad coolt att ha haft en sån! 🙂
Kul att du gillar våra bilder.