Det är skrämmande hur fort det har gått ändå. Att livet helt och hållet kretar kring en mobiltelefon. Vanan att alltid kunna nå och kunna nås. Att alltid kunna agera på impuls. Ringa i stället för att fundera.
Jag har t.ex. fått berättat för mig att läraryrket (och lärarens arbetsro) påverkats stort av mobiltelefonen. När alla elever och föräldrar har en telefon ständigt i handen hinner flera dussin sms och mejl skickas oreflekterat på en enda dag till läraren. Istället för att familjen samlas på kvällen, pratar igenom det som hänt på skolan och sedan kontaktar läraren en gång. Om det behövs. Eller inte alls om man kommer fram till att saken är utagerad. Eller inte så farlig som man först trodde. Och tiden att svara på alla dessa meddelanden får naturligtvis tas från undervisningstiden.
Men varför skriver jag om detta?
Jo för att Christofer just nu är ute på en militär övning sedan i torsdags morse. Och hans telefon ligger hemma på hallbyrån. Inga telefoner får följa med på övningen eftersom främmande nation (läs Ryssland) skulle kunna avlyssna övningen genom någons mobiltelefon. Eller tracka var de befinner sig och hur de rör sig.
Jag har faktiskt ingen aning om hur det känns för Christofer att vara utan mobilen. Om han är för upptagen för att hinna sakna den. Eller om han har gruvliga abstinens. Känner jag honom rätt är det nog det första.
Själv har jag cirka en ziljon gången tänkt att ”det här ska jag kolla med Christofer”. ”Jag skickar ett mess.” ”Det här måste vi prata om!” Och så vidare. Innan jag kommit på.
Det tär också att inte veta hur man mår. Sover han ordentligt? Är han sliten? Tänk om han får en stroke? Den gamla godingen som ständigt gör mig sällskap. Tänk om han redan fått en stroke? Fast jag inte vet än?
1998 fick jag min första mobil. Från jobbet förstås. För en egen skulle man ju aldrig köpa. På slutet av 90-talet ansåg det fortfarande helt sjukt om någon skickade ett mejl (eller ett meddelande på MSN) en fredagskväll. ”Har människan inget liv???”
Och något behov av att kunna få tag på någon, från en sekund till en annan, det hade man visst inte innan? Och inte de första åren med mobil heller tror jag.
2009 gick jag med i Facebook. Fast använde det förstås bara hemma på datorn.
2013 fick jag min första smartphone. Också en jobbtelefon. Samma år kopplade jag för första gången upp mig ute på resa, på ett segt nätverk i lobbyn på hotellet i Japan för att jag var tvungen att skicka ett mejl.
– Kan det vara sant, tänker jag nu, att jag innan rest helt analogt? Sjukt ju, bara 9 år sedan.
2016 köpte jag för första gången en privat telefon. För att använda den på man fick från jobbet i privata sammanhang kändes inte gångbart längre. Man hade ju hela sitt liv i telefonen och hade specifika krav på kameran, minnesmängd etc.
Det har gått fort ändå. Det har det.
Och nu hoppas jag att Christofer kommer hem snart. Så att jag äntligen får prata med honom. På det där gammaldags analoga sättet.
