Lost in Translation – när jag svävar ett dygn bland molnen (nästan) utan att nudda marken

Jag åker på en så kallad Fam-trip med press- och resebyråfolk, arrangerad av den filippinska turistbyrån.
Vi är ett glatt gäng om 9 personer som stämt träff i terminals 5´s incheckningshall. Förväntansfulla, lite uppsluppna. Men också. Mäter varandra. Vem har lounge-key, vem blev uppgraderad på flyget? Jag har outdoorbyxor, fotriktiga skor och sitter i ekonomi. Och Lounge-key, det har ju Christofer på sitt kort. Inte jag.

Vår flight är försenad en timme får vi veta. Vi har två timmar i Doha, så det ska vara lugnt? Men mer tid att fördriva på Arlanda. Ringa Christofer. Tanka lugn inför en 6 timmar lång wi-fi fasta. Jag har flyt med seatingen ändå, fastän jag bara fick ekonomi. Vi är två personer på en 4-rad. Jag och en yngre tjej. Jag sköter mitt, som jag brukar. Lyckas sova bort två timmar, men lite hjälp av Melatonin. Tankar sömnen i förväg inför den stundande natten. Och kan faktiskt äta Qatars flygplansmat, vegetarisk pasta. Jag som inte brukar få ner många tuggor. Är detta slutet på min flygplansmatsallergi, eller är det bara ett tillfälligt andrum?

Men förseningen är mer än 1 timme nu. Snarare 1,5. Kommer vi att hinna, frågar jag flygvärdinnan. Men som så ofta förr vet cabin crew inget. Men vi kommer att bli mötta och omhändertagna av markpersonal. Det måste var unikt för Qatar, har jag aldrig varit med om förr. Och nu blandar sig min stolsgranne i samtalet. Med finsk accent. Hm, kan det vara vår 10:e, finska deltagare i Fam-trippen? Jodå, jag har suttit bredvid Elena, reseskribent från Finland hela flighten, visar det sig.

I Doha är det upprörda känslor. Många missade connections. Jag gillar läget och utövar mitt paradnummer. Att transformeras till en grönsak. Eller sengångare kanske? Vi är där vi är. Gänget ska nu spridas ut över hela Asien. Några får springa till Kuala Lumpur-flighten. Några kommer med nästa plan till Manila. Vi är 4 som ska till Hong Kong. Men först om 7 timmar. Någon trixar fram lounge-access till oss och där får man nöja sig. Äta en rostmacka med yoghurt på. Rulla ihop sig i en bekväm fåtölj i loungen en trappa upp på flygplatsen. Slumra till en tv-show om arabiska hemmafruar.

Vaknar av känslan att något är fel. Sprätter upp. Loungen är tom. Har de andra gått utan mig? Vad är ens klockan? Den där satans smartwatchen som vägrar ställa om till nya tidszoner, hänger envist kvar vid svensk tid. Hur många timmar ska jag lägga till? Eller dra ifrån? När var min avgångstid egentligen? Det som var enkelt och lugna gatan igår när vi var fyra, blir svårt och nästan skrämmande nu. Jag svävar i en alldeles egen tidszon, där inga andra människor finns.

Hittar inte min flight på tavlan först. Har den redan gått? Nej där är den. E25. Det är tåg dit. Boardingen har redan börjat! Stressar, kommer fram. Boardring pågår, men inga av mina nya resevänner finns i gaten. Är jag i rätt gate? Har jag missuppfattat något? Måste fråga gatepersonalen som en annan newbie. Jodå jag är rätt och dessutom i rätt boardingzon, så jag ska stuvas på bussen just precis nu. Om man frågar efter gatepersonalens åsikt.

Hittar min plats på flyget. Då kommer de andra. Med andan i halsen. Höll precis på att missa planet. Höll på att försova sig i loungen.
– Men var var ni? säger jag, Jag letade och letade och trodde att ni redan gått!

Vi är inte fler på väg till Hong Kong idag än att vi kan ligga ner på varsitt 3-säte. En hel flight där samtliga passagerare svävar mellan tidszonerna. Svävar i transit. Vi får vara kvar där och sväva ett tag till. Personalen håller släckt hela vägen. Inga utrop och meddelanden. Bara en diskret måltid i mörkret mitt i. För den som vill. Jag vill. Och kan äta igen!

I Hong Kong blir vi mötta igen. Vallade till rätt gate. Vårt bagage lokaliseras och dirigeras rätt. Boardingkort skrivs ut. Vi är översvallande tacksamma och tar ett foto med vår ciceron och hjälte. Och jag är ju ändå i världens bästa stad. Om än bara på flygplatsen.
– I love Hong Kong, utbrister jag entusiastiskt till vår hjälpsamma guide.

En sista flight mot Manila nu. Nu är förtrollningen bruten och den här maten växer bara i munnen på mig. Magen vänder sig. Tillbaka till rutan ett. Min sätesgranne är upprörd. Han har just tillbringat en timme hos den Hong Kong:ska flygplatspolisen. För att han hade ett halsband med en gevärskula runt halsen.
– It is not like I am a terrorist! Or that I have a bomb or something!

Dåliga ordval ombord på ett flygplan. Han kan bli av kastad. Och jag med om de tror att vi känner varandra! Jag drar upp min bok. Är ändå alldeles för gammal för att lägga tid på att lyssna på ytterligare en man som vill prata om sig själv i två timmar.

I Manila är det ordning och reda. Förutom live-julmusikunderhållning vid bagagebanden, har vi också en pickup-service som väntar på oss med skylt och allt. Klockan två filippinska tid är jag incheckad och klar och dessutom nedbäddad på Dusit Thani och kan släcka lampan på rummet. Bara 30 timmar sedan jag klev på tåget i Gävle och påbörjade min resa. Men det är lugnt. Så kan det ju bli ibland.