Min mamma dog i måndags natt. Ett andetag som blev det sista. Därför att inga andra andetag följde efter det. Ett hjärta som slutade slå.
Mamma har tynat bort under en längre tid. Sakta ibland, i större steg ibland. Nu låg hon inne på Gävle sjukhus. Ett blodvärde som sjönk, andetag som hade svårt att syresätta blodet. En invärtes blödning från mjälten, förmodligen från ett fall från toaletten.
Sköttes i hemmet av pappa och hemtjänsten. Det funkade de dagar benen bar, någon enda sekund i taget.
Döden var kanske det barmhärtigaste för mamma nu. För hem hade hon nog aldrig kommit igen. Hade blivit ett vårdpaket på en inrättning av något slag. Det som vi alla bävar för ska hända oss själva en dag. Eller åtminstone vi som varit där och sett, som sommarjobbat och skött gamla. Vi som vet vad vi ska frukta i slutet av livet.
Jag har låtit bloggen rulla. Det finns gott om färdigproducerade och tidsinställda inlägg.
När vi satt oss i bilen, Christofer, Trulle och jag och körde ner från stugan till Gävle, de första timmarna, då automatpublicerades ett inlägg om sommarens böcker. När vi bestämde dikten till annonsen och bokade datum för begravning, då fick ni läsa om Swiss Travel Pass och att tågluffa i Schweiz.
Det känns overkligt och oerhört att en person som alltid funnits där, plötsligt inte längre finns till. Men att förlora en förälder är på sätt och vis det naturligaste som finns. Det vi alla ska igenom. Om inte så är något väldigt fel. Då har vi aldrig haft en förälder, eller själva gått bort alldeles för tidigt. Och våra föräldrar fått begrava oss i stället.
Men det är en process som ska gås igenom. Så mycket som ska funderas på. Barndomen, hur var den egentligen? Och nu ska man göra slut med den, för det finns ingen längre som minns. Mer än jag.
De där sommarpromenaderna tidigt, tidigt på morgonen genom disponentvillan Stigs Gårds förfallna trädgård. Sockerärterna växte vilda att plockas och ätas.
Som en saga och så skirt är minnet att det kanske inte ens är sant. Men jag mins ju sockerärtorna, så det måste det vara. Vem skulle kunna hitta på något sånt? Utan Stigs Gård visste jag väl inte ens att sockerärtor fanns.
Hur gammal var jag då? Jag hade ju inte ens hunnit börja skolan när Stigs Gård brann ner.
Alla böckerna vi läste tillsammans. Högt på kvällarna. Böckerna hade vi alltid gemensamt, hela livet. Läste samma favoriter, lånade och ibland knyckte av varandra.
Alla gånger mamma förhörde mig inför prov. Igen och igen, jag gav mig aldrig förrän jag kunde allt. Vad klockan än var.
Och hur var ditt liv, mamma? Var du lycklig? Eller kände du aldrig att du riktigt passade in? Det var en tid innan en kvinna hade möjlighet att välja om man hade lust att vara den perfekta husmodern eller ej.
Vårt förhållande var komplicerat. Vi var så olika. Hon ville alltid bakåt och jag ville alltid framåt. Hon vägrade VHS-spelare, mobiltelefon och att betala med kort. När vi skaffade hällspis på 90-talet ville hon inte röra den. Lagade alltid mat med burkchampinjoner och torkad basilika, fastän de färska varorna funnits i butikerna hela mitt vuxna liv. Förlorade sig i foton och berättelser från förr. Om tiden och människorna som var då.
Jag ville alltid det nya och alltid framåt. Jag ville ut och vidare. Prova allt och se allt.
– Verklighetsflykt, sa mamma om mina resor.
Men när ett lakan går sönder, så kastar jag det inte. Jag river trasor till fönsterputs och städ. Och jag kastar aldrig mat, äter troget ur alla restbyttorna en i taget, i tur och ordning. Det har jag fått från mamma. Hur många gör så idag?
I avskedsrummet på Gävle sjukhus. Så nyrenoverat att färgen fortfarande luktar. Det är omöjligt att inte tänka, hur nära det var att Christofer legat där under lakan. Eller mitt eget barn. Men de lever och nu ligger mamma här. Det ingår ändå i livets turordning.
Hon fick ett helt liv, med allt det som man kan hoppas på av livet. Man, barn, kärlek, ett yrkesliv. Historierna flödar ur pappa nu. Hur det gick till när de träffades. Det som mamma alltid ville hålla hemligt.
Fick vara frisk i, i alla fall 80 av sina 85 år. Det är inte alla förunnat.
Och jag säger till Alva, att vi ska leva som fan, medan vi kan. Förr än vi anar ligger vi där både hon och jag och då är det inget mer.
Alva frågar hur jag vill ha min begravning. Och jag säger att det skiter jag i. Ni får göra som ni tycker, skänka min kropp till forskningen om ni vill. Anordna en hippie-begravning. Jag är den sista som behöver bekymra mig om det.
– Men Alva, medan vi lever, då ska vi maxa. Aldrig låta rädslan styra oss. Göra allt det vi vill och på det sätt vi vill och vi ska inte bry oss om de andra. De där ytliga, som bryr sig om status och pengar och social position. Och de som vill växa på vår bekostnad. De som behöver att någon annan är riktigt dålig, för att de själva ska kunna känna sig riktigt bra. De ska vi bara skita i.
Vi ska aldrig, aldrig försöka passa in bland Gävles societetsdamer i Rädda Barnen. Skänka morfar Alfons vev-räknemaskin till basaren bara för att försöka få dem att gilla oss.
Vi ska lägga vår tid på dem som gillar oss ändå. Bara som vi är.
”De flesta människor är antingen redan döda eller ännu ej födda. Men du och jag vi lever just nu!”
Bob Hanson
Beklagar din förlust och din sorg.
Fint och verkligt (be)skrivet.
Tack <3
Så fint skrivet! Så sant att en del av ens barndom försvinner när en generation går bort. Jag minns alla gånger jag suttit vid ert matbod och blivit bjuden på lunch de helger vi lekte, jag minns er katt vars namn jag inte kan stava till, minns er labrador Ami, alla promenader jag själv gjort med min mamma och vår schäfer till den gamla herrgården i Stigs Gård, minns alla gånger jag cyklat mellan Strömsbro och Stigslund. Men du jag river också gamla lakan till fönsterputstrasor ! Än en gång vill jag beklaga sorgen till Er alla, och du har så rätt i att vi ska leva medan vi lever.
Juliette. 🙂
Vi ar på Länsmuseet en kväll nu i Gävle och de hade en vägg tillägnat Strömsbro där, har du sett det. Jag blev lite intresserad av historien som är så nära och vi promenerade ner till Stigs Gård och testeboån och jag googlade lite om Stigs gård. Och då visade det sig att det var ingen herrgård utan en disponentvilla. Och namnet Stigs Gård finns inte med alls. Men visst sa man Stigs gård om huset innan det brann?
Nej det visste jag inte, kallades alltid för ”herrgårn” i folkmun. Minns ej om det hette Stigs gård då eller ej, minns bara att det hette så efter branden när man gjort nybyggen där.
Så fint du skriver, beklagar sorgen. Ska bli bättre på det du skriver om på slutet! Kram
Tack <3
Ja det gäller att leva medan man lever.
Känner med er i sorgen ❤️❤️
Tack <3
Beklagar förlusten men en vacker text på så många sätt. <3
Tack <3
Livets gång, men ändå så svår mitt i stunden.
Vad fint få höra din pappa berätta.
Båda mina föräldrar är döda men så mycket av de lever kvar.
Tänk varje gång jag diskar ( vi handdiskar ) tänker jag på vad mamma alltid gjorde.
Såg till att inget skum fanns kvar i diskhon! Jag gör detsamma.
Kramar Titti
Ja man gör nog mer än man tror på samma sätt som sina föräldrar. <3
Vad bra och fint skrivet! Du ramar in förlusten av en förälder på ett bra sätt. Att nämna att döden, faktiskt, kan vara en befrielse, istället för en grönsak på ett vårdhem, är bra att tänka på. Gillar också de orden du ger din dotter. Kloka ord.
Tack <3
Ja döden blir annorlunda när en förälder långsamt tynat bort, motför om en fullt frisk människa hastigt rycks bort.
Beklagar förlusten av din mamma. Vackert skrivet och gripande. Igenkänningsfaktor på nästan allt ❤️ Livet är här och nu.
Tack <3
Fin betraktelse. Beklagar förlusten.
Tack <3
Fasar dagen. Beklagar din förlust. Men är tacksam att du ur förlusten skrivit det finaste inlägget jag läst i år. ♡♡♡
Tack. Och tack igen. <3
Tråkigt att läsa om. Men du skriver också att det var bäst som skedde, utifrån förutsättningarna. Tyvärr. F ö tack för en mkt intressanat blogg, och instruktiv.
Det blir ju väldigt annorlunda med en förälder som sakta tynat bort. Inte som när en fullt frisk människa mitt i livet dör.
Kul att du gillar bloggen.
Tack! Underbart att någon har samma tankar och känslor! Min mor gav samma men gick bort 46år gammal.
Oh vad tragiskt att hon gick bort så ung.
Många kramar
Så vackert och tänkvärt skrivet
Tack <3
Fint skrivet om livet och döden! En dag ska vi dö – men alla andra dagar lever vi!
Beklagar er sorg!
Tack <3
Ja det gäller att ta tillvara livet.
Så tråkigt att höra att din mamma gått bort. Men så vackert skrivet och så stor igenkänning på mycket av det du skriver. Och en väldigt bra uppmaning om att leva livet medan man kan! <3
Jag tycker att det är slutsatsen i många fall när någon gått bort. Först blir man chockad och ledsen osv. Men man slutar alltid i att vi måste var och en leva medan vi kan.
Beklagar sorgen. Du skriver så fint, blir alldeles berörd. Ja, det gäller att maxa varje dag, man vet aldrig hur många de blir.
Tack <3
Ja när man ligger där ska man veta att man gjorde det bästa av livet och inte tvärt om.
Åh, beklagar verkligen. Som vanligt lyckas du måla orden så fint, om känslorna, hoppet, rädslorna och allt däremellan. Varma kramar till er – det har varit mycket jobbigheter för er nu… <3
Tack <3
Ja vi får se vad resten av året bär med sig.
Beklagar sorgen Gunilla! Fint skrivet! Man kan ju vara så olika, men man får ändå med sig viktiga saker från varandra, som man bär med sig genom livet. Kanske inte minst för att man är olika. Kramar.
Tack <3
Så sorgligt med förlusten av din mamma! Beklagar djupt. Ja, att förlora en förälder är verkligen speciellt. Det är många känslor som kommer, om livet, barndomen, dåtiden och framtiden. Du skriver så vackert och klokt om detta svåra ämne. Så sant som det är sagt, vi ska leva allt vad vi kan. Nu när vi kan. Och visst finns tacksamheten över det liv som var och att våra kära fick finnas med oss så pass länge ändå.
Varma kramar!
Tack <3
Du har rätt, det är speciellt och det går inte att föreställa sig innan heller.
Jag beklagar sorgen Gunilla. Inga-Britt var en fin och varm människa som jag kommer att ha med mig i livet. Ta hand om er!
Kram
Tack Maria <3