Vår resa till Namibia

Ibland börjar det med ett foto. Det var säkert 15 år tidigare som Gunilla första gången sett en bild på Sossusvlei i Namibia och bestämt sig för att
-Dit ska jag!
Nu var det dags att fylla 40 och därmed fanns en giltig anledning att förverkliga en gammal dröm.Dessutom fanns en överenskommelse från förra årets Kina-resa:
-Next time, lets go somewhere less crowded!
Namibia med 2 miljoner invånare på dubbla Sveriges yta, stämde väl in på den beskrivningen. Namibia är ingen billig destination. Resan inklusive hyrbil kostade 32 000 kr per person. Vi bokade genom Namibiaresor alias Sydafrikaresor.

2011-08-05: Windhoek till Kalahari

Efter 24 timmar, via Frankfurt och Johannseburg landar vi på förmiddagen i Namibias huvudstad Windhoek (uttalas Vindhåck). Hyrbilen hämtas ut och vi kör, yra av en natts dålig sömn på flyget ner till vår första lodge i utkanten av Kalahari.
Västertrafiken är en utmaning, men väl ute på landsvägen spelar det ju inte så stor roll på vilken sida man ligger. Fotostopp vid Stenbockens vändkrets.

Till middagen uppträder personalen på lodgen för oss med diverse sånger. Det finns inget påklistrat och turistiskt alls över detta. All personal har på sig sina vanliga arbetskläder, går bara ifrån sysslorna i köket eller serveringen ett tag för att riva av några sånger och dansa lite spontant. Vi förstår hur djupt rotade traditionen att sjunga tillsammans sitter i människorna här. Någon pratar också lite på san-språket för oss, för att vi ska få höra de karaktäristiska klick-ljuden. Gunilla har med sig boken Gryning över Kalahari av Lasse Berg och ska först senare på resan läsa om detta fascinerande folk som intill vår tid levt som människan gjorde i mänsklighetens begynnelse. Om vi läst boken innan resan i stället hade vi definitivt bokat in en extradag i Kalahari för att få ta mer del av deras kultur.

Här och här kan du höra San-folkets säregna klickspråk.

Här bodde vi: Kalahari Anib Lodge.

2011-08-06: Söderut mot Fish River Canyon

På morgonen får vi höra av lodgepersonalen att det varit -4 grader under natten. Vi börjar fundera över om vi tänkt helt fel när det gäller vår packning. Och då vet vi ännu inte att denna lodge är den enda längs rutten som faktiskt har element på rummen…

Idag ska vi köra ner till Fish River Canyon. Vägen är asfalterad och i mycket bra skick. Vad var det för snack om dåliga vägar i Namibia, börjar vi undra lite kaxigt. Vi anser oss ha gott om tid och svänger därför av lite impulsivt till en slocknad vulkan längs vägen. Som vanligt i Namibia är allt mycket längre bort än man tror, så denna avstickare tog sin lilla tid och var väl inte värt det med facit i hand…

Vi planerar för lunch i en ort som heter Keetmanshoop. Av kartan att döma sydöstra Namibias största stad. När vi kommer dit visade det sig vara ett mycket litet samhälle med ett centrum bestående av en handfull hus. En supermarket, en bensinmack och inte så mycket mer. Absolut inte några restauranger. Så vi grundlägger vår två veckor långa Namibia-vana att helt enkelt skippa lunchen till förmån för frukt, kex och godis som vi hamstrar på de fåtaliga supermarkets vi passerar under resan.

Vi stannar till i Quiver Tree Forest, absolut värt ett stopp även om dessa träd finns i relativt stort antal även i Fish River Canyon.
Sedan bär det av mot Fish River Lodge via oändliga småvägar och oräkneliga boskapsgrindar.

Fish River Lodge. Det känns som en utmaning att med ord formulera vad som mötte oss här. Vi kan väl bara konstatera att detta är förmodligen den enskilt största upplevelsen för oss båda under samtliga våra resor någonsin!
Lodgen ligger på kanten av canyonen. Utsikten är magnifik. Solnedgången häpnadsväckande, personalen trevlig och engagerad, inredningen smakfull, ja och så vidare.
Vi tillbringar solnedgångstimmen med kamerorna i handen, springande som barn mellan olika motiv. Väl medvetna om att vi nu är med om något som vi ska bära med oss resten av livet.

Läs även vår post om Fish River lodge här.

2011-08-07: Ner i canyonen!

Natten blir kall och blåsig. Vi har fått varmvattenflaskor i sängarna av personalen, så sängarna är varma, men stugans väggar är tunna och fönstren bara enkelglas, så utanför täcket är det minusgrader. Vinden tar tag i hela stugan så att den gnisslar och rister. Vi ligger vakna merparten av natten, men njuter ändå. För om man nu ska ligga vaken en natt någonstans på jorden, varför inte här med utsikt genom takfönstret, över Afrikas stjärnhimmel i månskenet?

Tidig väckning, som alltid i Afrika, för det finns ju en soluppgång att bevittna.

Vi har beställt en heldagsutflykt, en 4-wheel drive ner i canyonen. För att komma ner i Fish River Canyon krävs att man vandrar hela den 5 dagar långa vandringen, att man går i en grupp, har läkarintyg på att man är frisk och att man slutligen får ett vandringstillstånd av vakterna i nationalparken. Fish River Lodge är undantaget. Varför blir vi aldrig helt på det klara med, men vi tror att det kan bero på att lodgen äger stora landområden i canyonen och att så länge utflykterna rör sig på deras egen mark är de fria att göra vad de vill…?
I alla fall tycker vi att ska man väl åka till Fish River Canyon, så är det absolut till Fish River Lodge man bör åka. Det kanske kostar en tusenlapp mer än andra lodger i området, men mervärdet är så oändligt mycket större!

Vår guide för dagen är en namibier med europeiskt stamtavla. Han har också jobbat som guide i Sydafrika med återvänt till Namibia pga. allt våld i Sydafrika. Han har själv blivit skjuten i benet av en man som ville ha hans mobil.
– I Namibia lever vita och svarta sida vid sida i harmoni, menar han. Här finns inte motsättningarna Sydafrika tvingas leva med.

Innan vi åker plockar han bort en svart mamba som somnat i motorhuven, sen bär det iväg.
– Här började en amerikansk kvinna gråta förra veckan, konstaterar vår guide glatt när det börjar luta lite. Och visst ser färdvägen helt omöjlig ut, men det är bara att hålla i sig och tänka på att vår guide kör den här vägen varje dag.

Längst ner i canyonen, vid Fish River äter vi en matsäckslunch och dricker mousserande.

2011-08-08: Utkastade ur paradiset

Nästa dag är det dags att lämna Fish River Lodge och åka vidare. Vi dröjer oss kvar så länge som möjligt. Gunilla passar på att prova utomhusduschen med världens bästa utsikt, trots att det är isande kallt.
Sedan gör vi en kortare vandring längs canyonkanten. Försöker bränna fast alla bilder på näthinnan så att de ska stanna kvar länge, länge.

När vi till slut ändå åker känner vi oss som Adam och Eva som just blivit utkastade ur paradiset. Vi kör till Aus och checkar in på det ganska enkla Bahnhof Hotel. Ett mycket trevligt ungt par med San-ursprung äger eller sköter stället, men det hjälps inte, vi längtar tillbaka!

2011-08-09: Lüderitz med omnejd

Dagen ägnas åt en dagsutflykt till Lüderitz och Kolmanskop gost town.
Vi börjar hos vildhästarna precis utanför Aus, för att sedan besöka spökstaden Kolmanskop. Vi har besökt spökstäder förut i Kalifornien, men detta blir ändå en spännande upplevelse.
Vi kör vidare till Lüderitz där huvudattraktionen är en gata med färgglada hus. Utanför Lüderitz åker vi ut till Lüderitz peninsula, en halvön med mycket Atlanten-känsla, några utkikspunkter och ett aningen överskattat vrak. Sedan är det dags att vända hemåt mot Aus. På ingivelse svänger vi av igen mot vildhästarna och får där en av de allra största solnedgångsupplevelserna på denna resa.

2011-08-10: En dag på vägarna

Vi kör norrut och nu börjar vi förstå det här med dåliga vägar i Namibia. Det är grusväg nu och vi följer de förmaningar vi fått att håll oss till 80 km/h trots att vägarna är raka och andra bilar sällsynta. Tydligen ska det vara lätt att få sladd vid högre hastigheter.
Det är idag den kommer, den obligatoriska punkteringen. På en mindre ”D-väg” förstås, här passerar väl en bil i timmen. Om man har tur. Nu gäller det, finns alla grejer med?
Det gör de och allt går väl. Vi kör vidare med en betydligt mer ödmjuk känsla i kroppen. Vad händer om vi får en punktering till?

Vid tretiden är vi äntligen framme vid dagens mål, Hammerstein Lodge  http://www.hammerstein.com.na/.

Här har man några olika kattraser, bl.a. gepard i fångenskap i burar. Man säger att man tagit hand om ungar, som annars skulle ha dött, men frågan är om det hela inte är ett pr-trick för att få hit gäster. I efterhand börjar vi fundera på lämpligheten att besöka denna lodge.

2011-08-11: Naukluft mountains

Idag besöker vi Naukluft mountains, en mindre känd nationalpark i Namibia. Vi ger oss ut på vandring i en natur som skiljer sig en del från övriga Namibia genom att det är grönt, finns träd och vatten. Vandringen går längs en å eller bäck upp i de rödfärgade bergen. På olika platser bildar bäcken naturliga pooler där det går bra att bada.

Vi ser zebror, kudu´s och babianer.
Namibisk humor:
– Varför heter det kudu?
Jo, för det är så det låter när man kör över en: ”ku-du”.
Nej, fy så hemskt, sånna skämt vill vi verkligen inte vidareförmedla!

På eftermiddagen checkar vi in på Desert Homestead lodge och upplever ytterligare en häpnadsväckande solnedgång. Denna lodge är en av de dyrare vi besöker i Namibia och gör oss inte besvikna, mycket trevligt och vackert.

Quiz: Hur vet man att man kommit till en riktigt dyr lodge i Afrika? Svar: Det saknas dörr till toan! Ju flottare ställe, desto öppnare mellan sovrum och toalett.

Liten katalogisering

Budgetlodge: vanlig hederlig låsbar toalett
Turistklass: låsbar dörr men där ovanför öppet upp till taknock. Fritt flöde av ljud och dofter.
Lull-lull-extra: nu gäller principen öppen planlösning.
Topp-end: hade vi som tur är inte råd med, men vi misstänker starkt en placering av toastolen mellan sängarna…

2011-08-12: Sossusvlei, Dead vlei

Today is the day! Nu ska Gunilla äntligen få stå öga mot öga med sin 15 år gamla dröm. Förväntningarna kan knappast bli mer uppskruvade än så här.
Vi startar tidigt (vad annars, vi är ju i Afrika??), före gryningen. Utrustade med varsitt frukostpaket från lodgen kör vi mot parkens grindar. En lång kö har redan bildats. Vi väntar och så öppnas äntligen parken.

Det är en bra bit att köra innan man kommer fram till de uttorkade sjöarna. Först kommer parkeringen för 2-hjulsdrift, sedan ytterligare 2 km körning i djup sand fram till 4-hjulsdriftsparkeringen. Ingen väg vi kan rekommendera för den som darrar på manschetten…
Vi parkerar och följer skylten mot Dead vlei. Fantastiskt!
Igen samma fenomen som häromdagen i Fish River. Vi tappar konceptet, springer, ålar på marken. Detta måste fotas och upplevas och inge brännas fast på näthinnan!

Efter någon timme på den torkade sjöbotten, börjar vi klättra på sanddynerna. Nya vyer och perspektiv väntar. Klocka hinner bli framåt lunch innan vi nöjda och mätta på upplevelser kör tillbaka till vår lodge.
Eftermiddagen tillbringas med varsin kall öl i lodgens solstolar. Första gången tiden står stilla och vi får ta det lite lugnt på den här resan!

2011-08-13: Lång väg mot Swakopmund

Idag reser vi vidare. Målet är Swakopmund ute vid kusten. Landskapet är vackert med böljande kullar, men vägen riktigt usel. Långa sträckor är det omöjligt att hålla högre hastighet än 50 km/h. Periodvis ligger vi på fel sida av vägen eftersom vägen är bättre där och möten är sällsynta.

Väl framme svänger vi först av mot Walvis Bay på jakt efter de stora flamingoflockar som brukar samlas vid saltdepåerna ute vid havet. Men inga flamingos syns till idag.

Swakopmund är en stad där de tyska influenserna syns tydligt. Vårt hotell är ett äkta korsvirkeshus. Vi vandrar runt lite i staden, besöker souvenirmarknaden där vi köper lite masker och annat skoj och går ner till havet vid solnedgången. Ett dis gör dock att ohh´s and ahh´s:en uteblir denna dag.
Vi äter middag på en stimmig seafood-restaurang nere vid fyren.

2011-08-14: Hällristningar och vår sämsta lodge

Idag kör vi genom Damaraland. Här ska finnas vilda ökenelefanter, men vi har inte turen att träffa på några. Även denna dag blir färden lång.
I Twyfelfontein stannar vi och kollar in hällristningarna. Intressant men kanske inte riktigt värt omvägen. Det är väl det negativa vi kan komma på om Namibia. Allt ligger så avlägset, så det måste verkligen vara något extra för att man ska svänga av huvudled…
Kvällens lodge ligger i Khorixas och är för ovanlighets skull … inget speciellt alls. Vi tillbringar kvällen med varsin bok på rummet.

2011-08-15: Till Etosha NP

Nu börjar det hända saker igen efter minst ett dygn utan några livsavgörande världssevärdheter. Vi ska till Etosha National Park. Tidig avfärd, incheckning på lodge strax utanför västra grindarna och så in i parken på safari.

Lodgen känns till en början gemytlig och trevlig, en stor buffé serveras till middag, men på natten blir Gunilla tok-magsjuk! Christofer som är mycket misstänksam till råa grönsaker av naturen, klarar sig.

2011-08-16: Etosha

Som genom ett under går även denna magsjuka över, precis som alla andra magsjukor före den. Idag ska vi byta lodge till en precis utanför östra porten i stället. Sen förmiddag sätter vi oss i bilen. Christofer bakom ratten. Gunilla på passagerarplatsen, med sätet fullt nedfällt i liggläge och med tropikhatten över ansiktet.
– Kör långsamt och säg till om du ser några djur, rosslar hon.
Och så blir det. Med jämna mellanrum stannar Christofer bilen och viskar försiktigt; Giraff till höger. Eller zebra till vänster. Gunilla lyfter ansträngt på hatten och tittar. Och så plötsligt, inte alls så viskande utan nästan upphetsat:
– En noshörning! Till höger!

Och nu sätter sig till och med Gunilla upp. För precis bredvid bilen står en noshörning! Den tittat på oss. Tar några steg framåt.
– Nu kör jag, säger Christofer övertygat med foten på gaspedalen.
– Du kör ingenstans! kommenderar Gunilla som nu tillfrisknar i rasande tempo. Ta upp kameran! Fota!
Och Christofer fotar och noshörningen gör långsamt förbi bilen med sitt enorma horn riktat rakt emot oss.

Nästa lodge är alldeles ny och jättefin. Vi checkar in och tar det lugnt resten av dagen.

2011-08-17: Etosha

Tillbaka in i nationalparken. Idag kan Gunilla sitta upp i bilen som folk.  Höjdpunkter:
En gepard ligger och tuggar på ett byte. En schakal försöker sno åt sig en munsbit men blir bryskt bortjagad.
Två elefanter kommer ner till vattenhålet för att dricka. Alla djur makar sig respektfullt åt sidan. Utom en, vårtsvinet står kvar och spelar dum.
En giraffhane uppvaktar en hona intensivt. Vi tror att vi ska få bevittna en parningsakt, han är på väg flera gånger, men vågar inte ta språnget.

2011-08-18: Cheetah Conservations Fund, Waterberg

Resans sista dag. Cheetah Conservation Fund http://www.cheetah.org/ blir en lite oväntad höjdpunkt. Här bedriver man ett arbete för att bevara den utrotningshotade geparden. Föräldralösa ungar tas om hand och planteras om möjligt ut i vildmarken igen. Övriga som stannar på anläggningen används för att namibiska barn och ungdomar ska få stifta närkontakt med djuret och förhoppningsvis fatta tycke för det, så att man i vuxen ålder inte ska skjuta geparderna.
Man föder också upp en ny sorts boskapshund som bara jagar iväg geparden i stället för att spåra upp den så att boskapsägaren kan skjuta den. Dessa hundar skänks bort gratis till boskapsägare i Namibia.
Arbetet känns genuint och mycket angeläget. Vi köper med glädje deras dyraste paket för att stödja verksamheten och naturligtvis också för att få se dessa fantastiska djur.

Vår lodge i Waterberg är utomordentligt trevlig med en mycket familjär atmosfär. Alla gästerna sitter tillsammans med värdparet vid ett gemensamt långbord till middag.

2011-08-19: Hem

Dags att åka hem. Resan till Umeå tar bara 48 timmar, så det är lugnt.

Höjdpunkter på vår resa till Namibia

1. Fish River Canyon / Fish River Lodge. Utan tvekan. Vi såg bilderna på internet, men vågade inte tro att det verkligen skulle vara så vackert, men det var det. Vi tycker synd om alla som inte får uppleva den här platsen någon gång i sitt liv. Vi kommer alltid att längta tillbaka!
2. Sossusvlei / Dead vlei. Precis som vi hade hoppats…
3. Etosha NP. Safari i Afrika är alltid något extra.
4. Lüderitz-dagen, inklusive solnedgång tillsammans med vildhästarna

Vad hade vi gjort annorlunda om vi gjort resan igen?

Den tiden på året (augusti), när det är kallt i söder men blir varmare allteftersom vintern övergår i höst, hade det förmodligen varit smartare att göra resan åt andra hållet, dvs börja i norr och avsluta i söder.

Vi hade skippat Swakopmund och kört direkt från Sossusvlei till Etosha via Windhoek och asfalterade vägar. Omvägen via Swakopmund var svårjobbad längs dåliga vägar. Så om man inte har fler ”ärenden” åt det hållet än vi hade, är det inte värt mödan.

I Etosha hade vi sett till att ordna boende innanför grindarna. Vi lade inte ner så mycket möda före resan på just Etosha, utan förlitade oss på Namibiaresor/Sydafrikaresor här och vi tycker faktiskt att de med sin kompetens och erfarenhet åtminstone borde ha frågat oss om vi ville bo innanför eller utanför. Som det nu blev, var vi varje kväll tvungna att lämna parken precis när det började bli intressant och djuren började röra på sig och komma fram till vattenhålen.

Namibiaresor/Sydafrikaresor: Vi valde att boka med denna arrangör, men med facit i hand hade vi gjort arrangemangen nog så bra själva. Förutom ovanstående misstag med boendet i Etosha, hade vi även missat höjdpunkterna Fish River Lodge och Lüderitz-dagen om vi bara följt resebyråns råd och inte läst på själva.
Vårt råd är att sy ihop sin egen resa, t.ex. med hjälp av denna sajt:
http://www.namibian.org/

Övrigt

Ja, du ska hyra en sån skitdyr, fläskig jättebil med 4-hjulsdrift. Det kommer att vara värt pengarna och du kommer inte att ångra dig. När du ser avstånden och vägarna kommer du att hålla med.

Bästa tid att åka är enligt namibierna själva september. Lagom varmt. Månaderna som infaller under vår vinter kallar de ”suicidal months”, dvs så varm att man bara vill… ja just det.

Sammanfattning

Namibia är ett av de mest fantastiska länder vi hittills sett på denna jord. Ok, det är dyrt, men inte i förhållande till upplevelserna. Det finns inga ursäkter. Bara åk! (Just go!)