16% av befolkningen uppger att de känner en oro för att Corona-pademin ska medföra så stora språng i digitaliseringen att de själva inte hänger med.
Enligt MSB´s kontinuerliga Covid-19-enkät.
Själv känner jag aldrig digital oro. Jag gillar att ha mitt liv i telefonen och datorn och att kunna lösa det mesta därifrån. Myser när min vårdcentral rationaliserar bort det där vi-ringer-upp-dig-samtalet som man måste vänta på och hålla telefonlinjen öppen för en hel arbetsdag, och gör en självservice-wizard i stället. Älskar alla som går över till inloggning med mobilt bankID i stället för användarnamn och lösenord. Och så vidare.
Jag har länge sneglat på iPhone 11. Vill ha kameran i den.
En morgon står det ”Ogiltigt SIM-kort” på min mobilskärm. På den gamla trökiga iPhone 5. Kan det vara ett tecken från ovan på att det är dags att byta upp sig? Googlar felmeddelande på jobbet och det verkar som att min telefon är så full att senaste uppdateringen inte får plats. Hm..
Men på impuls släntrar jag ändå in på Telia-butiken på vägen hem. Jag som aldrig går i fysiska butiker. Surrar lite med killen där. Om jag skulle byta upp mig? Vi kollar lite abonnemang och telefoner. Om jag vill ha de här hörlurarna, eller det här bredbandabonnemanget….?
”Alltså nej!” Jag är här för att prata mobil, men han har väl provision på helt andra saker.
”Min” telefon finns hur som haver inte inne, så jag tackar för mig. Går hem, rensar bort 100 safarifilmer från 2018 telefonen, får in uppdateringen och SIM-kortet fungerar igen. Men nästa morgon står det ”Ingen täckning” istället. Vafasen?
Ringer Telia. Heldagsprojekt. Jo killen på butiken har visst avslutat mitt abonnemang. Se där. ”Men mitt nummer då?” frågar jag nervöst. ”Jag har haft det sen 1900-talet.” Telia-tjejen låter stressad, ”Vi ska se… Jo det är kvar!”
Vi startar upp ett nytt abonnemang. Med mitt gamla nummer. Nytt SIM-kort krävs dock. Kommer på posten. Nu klickar jag även hem en iPhone 11 från Cyberfoto. En fräsch start med nya SIM-kortet. Tar den på företaget.
Nästa dag ska jag och Alexander övningscykla till hans livs första arbetsplats. Eller daglig verksamhet. 7 kilometer rakt åt helvete, höll jag på att säga, ligger det. Jag googlar upp cykelvägen. Detta är inte mina kvarter, men jag memorerar färdvägen. Vi drar iväg efter mitt jobb. Komplicerad väg, kommer han att minnas alla dessa turer? Mycket folk också. Många som kommer på korsande cykelvägar i hög fart. Kommer han att klara sig från att krocka? Så slutar vår cykelväg i ett stängsel och en grop, uppe vid sjukhuset. Okej, cykelvägen är bortgrävd. Och min telefon funkar inte. Cykla runt sjukhuset på frihand utan google-maps? Nej, skulle inte tro det.
Vi får vända och cykla hem igen.
Tillbringar kvällen med att försöka backa-upp gamla telefonen, men det vill sig inte. Tror den är för full eller nåt?
Nästa dag kommer SIM-koret och telefonen. Har möte till 15:00. Nu gäller det, idag är sista chansen att träna på cykelvägen. Sen är det skarpt läge. Vi har inte råd att misslyckas som vi gjorde inför gymnasiestarten. Det läget finns inte. Får inte finnas. Backuppad eller inte, sån skit har jag inte tid med nu, jag måste ha en karta, kan inte cykla fel om jag ska visa Alexander vägen! Nya SIM-kortet fram och in. Var sjutton är metallgrunkan som man petar upp locket med? Alva får komma och hitta den åt mig, börjar bli stressad nu.
En kollega ringer från jobbet. Vill prata av sig om det där fruktansvärda mejlet som damp ner i måndags.
Apple-id ska bekräftas med en kod. Tvåfaktursinloggning. Men ingen kod kommer! Utan kod funkar inte apparna och alltså inte Google Maps. Nästa kollega ringer i samma ärende som den föregående. Var fan är koden!
Upp till datorn och logga in på Itunes. Nu kommer alla koderna på en och samma gång från alla försöken. Men tiden går och nu är jag så stressad så att svetten sprutar.
– Tänkt om du bara kunde gå med på att åka buss! River jag i åt Alexander.
Och då händer det oerhörda.
– Jag kanske kan försöka, säger Alexander då. Om jag inte behöver prata med chauffören och inte behöver gå fram.
Det är ju lysande, den där cykelidén kändes aldrig knivskarp. Genom en lång vinter och allt. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt.
Då måste vi bara ta reda på hur man åker buss. Det har jag inte gjort sedan pappersbiljettens tid.
– Jag har ett busskort, säger Alexander. Alltså ett sånt som man laddar med resor. Det ligger hos pappa.
– Bra, säger jag, hämta det!
Chefen ringer. Och vill prata om det där mejlet. Jag säger att tror att jag måste börja prioritera min familj före jobbet. Jag tar ledigt i morgon för att åka buss. Laddar ner buss-appen. Swish funkar inte på nya telefonen, visar det sig nu och inte BankID heller. Köper en bussresa, som kan aktiveras i morgon, i appen med kreditkortet i stället. Chattar med Handelsbanken; Jag behöver tydligen någon sladd för att få ut ett nytt mobilt BankID? Ja, så är det men den sladden kan inte beställas på chatten. Man måste ringa. Jag ringer, men man måste ha en 6-siffrig kod som man tydligen fick i ett kuvert när man bytte bank för 4 år sedan. Annars kan Handelsbanken absolut inte skicka en sladd. Hur skulle det se ut?
Alexander kommer från pappa med sitt kort. Men hur vet vi om det är pengar på det? Jag ringer lokala bussbolaget Ultra. De kan kolla och kortet är tomt. ”Hur gör jag nu”, frågar jag? ”Du laddar kortet i Webbshoppen”.
Okej, jag skapar en användare i Webbshoppen. Laddar kortet med 200 kr. Puh. Springer ner på stan och kollar varifrån bussen avgår. Vid läge F, okej, all set.
Fotograf: Malin Grönborg
Nästa dag promenerar vi i maklig takt till F. Memorerar vägen längde de lugna bakgator jag valt. Buss 5 står inne. Vi går på och blippar kortet. Röd lampa och högt pip. Jag provar ingen.
– DU HAR INGA PENGAR PÅ KORTET, ropar chauffören. Han som jag lovat Alexander ska vara tyst.
– JO, ropar jag, 200 KR.
– KOM HIT!
Shit jag som lovat Alexander att man inte behöver gå fram. Nu måste jag gå fram. Fastän det är avspärrat. Men chaufförens kortläsare funkar inte. Jag får gå bak igen och blippa.
– EN VUXEN OCH ETT BARN? gastar chauffören genom bussen.
– JA. skriker jag, och kommer inte ens på att mitt barn är ju vuxet. På papperet.
– HUR SKA MAN GÖRA FÖR ATT SLIPPA PRATA MED CHAUFFÖREN? gastar jag framåt i bussen.
– DÅ FÅR MAN KÖPA ENKELRESOR, gastar chauffören. INTE BELOPP.
– Vi kan prova fler gånger säger jag avslappnat, lugnt och obesvärat till Alexander. Vi provåker tillsammans tills det funkar utan att prata med chauffören. Alexander ser skeptiskt ut.
Vi plingar rätt och kliver av där vi ska. Samma procedur som på pappersbiljettstiden. Ingenting alls som ska blippas. Hälsar på hos den dagliga verksamheten. Går tillbaka mot busshållplatsen. Jag hinner precis ladda kortet med en enkelresa via mobilen, så kommer bussen. Vi kliver på.
Fotograf: Malin Grönborg
– Blippa kortet, säger jag.
– Det är du som har kortet, säger Alexander.
Jag letar i väskan. I jackfickorna, i byxfickorna. I väskan ingen, alla småfacken.
– Har inte du det, Alexander? Men nej, det har han inte, säger han.
Satan, jag borde verkligen läggas in. Detta är det slutgiltiga beviset. Tar upp min app. Aktiverar min biljett, vinglar fram i farten och blippar. Köper en till biljett, vinglar fram och blippar den också för Alexanders räkning.
Försöker tänka ut vilken avdelning jag borde ligga inlagd på. Torax?
– Är det inte i din telefon då? Säger jag till Alexander.
– Nej.
– Får jag se!
Och där är ju kortet. Okej bra, ingen behöver läggas in just idag i alla fall. En kvinna längre fram i bussen nyser med kraft och utan att hålla för munnen. Vi andra tittar rakt fram. Jag tänker på min nya blänkande Toyota Rav4 elhybrid där hemma i garaget. Hur fan hamnade jag på Ålidhemsbussen? Ihop med människor som nyser rakt ut i en buss mitt i en Corona-pandemi?
– Du vill inte använda appen istället för kortet? Frågar jag Alexander? I appen tar ju pengarna aldrig slut?
– Nej!
Och då är det precis där vi är. Vid slutpunkten. Jag har pushat det här precis så långt som jag kan nu. På tisdag åker vi buss igen. Nytt försök på att blippa kort.
På vägen hem går jag förbi Handelsbanken. De har inte öppnat än, men jag chansar på ringklockan och blir insläppt. Får mobilt BankID installerat på nya mobilen. Får en sladd beställd.
– Ja vi är lite ålderdomliga tekniskt, säger kvinnan som hjälper mig. Underdådigt.
Där gick jag i mål. Min nya iPhone 11 är komplett med alla appar. Och jag har lärt mig allt som finns om hur man åker buss i 2020-talet. Ändå vill jag bara gråta? För att det är jag som är gränsvakten mot det fria fallet. Alltid.
Oj, oj, du behöver en till semesterdag och en långpromenad.
Hehe, tack. 🙂 Och så blev det. Tog en flexdag i går och vandrade Sonfjället runt. Jag, Christofer och 20 renar. 27.900 steg. 🙂
Åh, jag blir precis matt (och lite tårögd över ditt underbara engagemang) när jag läser detta! En fin vardagsskildring, du skriver så att en verkligen är ”med” i berättelsen. Jag hoppas att bussresorna går bra framöver, härligt när ett stort steg har tagits och det kanske kan förenkla mycket annat för er i familjen framöver!
Ja jag hoppas att det går bra trots att allt inte flöt perfekt. Tack.
Stackars vardagshjälte!
Jag älskar också ny teknik och försöker tänka på hur mycket det förenklat tillvaron när det krånglar.
Istället för ”J***vla mobil (eller annan valfri teknikpryl)!” försöker jag påminna mig om hur det var när man inte hade mobil, kreditkort som funkade i många länder osv.
Men det finns också stora röda flaggor.
En sak som gör mig ont är hur alla gamla människor ska klara sig och klarar sig. Jag är så glad att jag hjälpt min 70-åriga mamma till en Smartphone med BankID – innan hon blir för gammal för att lära sig. Och det är inte bara gamla som lever i digitalt utanförskap eller kämpar med tekniken.
Sedan har vi sårbarheten. Stora delar av Argentina (hela Buenos Aires) var utan ström i tre dagar veckan innan vi var där i fjol. Allt stannar. Jag har varit med om halvdagslånga strömavbrott i både Malmö och Lund de senaste åren. För att inte tala om sårbarheten när det gäller Cybercrime och annan hacking.
Men det värsta undrar jag om det inte är att samhället blir så jäkla opersonligt. Vi är flockdjur. Vi mår bra av kontakt med andra. Nu sköts allt mindre via mänsklig interaktion. När jag pluggade på distans för några år sedan brukade jag välja att betala i kassan istället för med självincheckning ibland efter en lång dag i ensamhet. Bara för den lilla mänskliga kontakten.
Du är en hjältinna!
Ja de gamla och de som inte hänger med kommer efter nu. Det är mer och mer som inte går att fixa ”analogt”. Tycker också synd om utländska turister som ska försöka åka buss när det krävs så mycket förberedelser. Inte bara att hoppa på och hala fram några mynt.
Man blir ganska matt när folk säger att Sverige nått långt i digitalisering och annat. Och visst, mycket fungerar bra helt digitalt men så kommer de där skyhöga trösklarna som man måste ta sig över för att komma in ”på andra sidan”. Allra helst för vanligt folk och som blir helt obegripligt för de som inte är superinsatta. Allra helst storbankerna, de gamla stofilerna. Usch. 🙂
Fast Sverige ÄR ju långt fram?
Fast Handelsbanken är längst bak i digitaliseriingståget. Huvva. 🙂
Är vi lång fram? Ibland känns det verkligen inte så. Men okej, ibland blir jag förvånad. Som igår. Skickade in ansökan för handledning vid övningskörning till Trafikverket igår vid lunch och vid 23-tiden fick jag brev i Kivra att det var godkänt. DET är fint. Men att inte veta hur man ska betala när man åker buss (och att alla län har olika system, så det är helt omöjligt att åka buss i andra städer om man inte gått en tvåveckorskurs i det) – det är inte att vara långt fram i digitaliseringen. 🙂
Du tänkte Transportstyrelsen? Jo där jobbar ju jag. 🙂
Jag menar Transportstyrelsen så klart. Jaså, där är du? Förklarar varför det gick undan då kanske. 😉
Hehe, vill gärna ta åt mig äran, men tyvärr, jobbar med helt andra saker. 🙂
Oj oj oj och pust! Jag blir teknikstressad bara jag läser ditt inlägg … Bra kämpat ändå! Verkligen!
Jag som jobbar på ett it-företag med många tekniska lösningar, automation och digitalisering har lärt mig att det som får mig att bli som mest skogstokig är när tekniken spelar mig ett spratt. Jag tränar på att se det som en prövning när det händer men allt oftare ger jag bara upp och säger: Tekniken vann över mig. Igen! (och knyter näven …) Gaaah!
Det som retar mig är när det är ologiskt och onödigt. Som att man behöver en 6-siffrig kod för att beställa en sladd. Eller när det är användarovänligt och föråldrat. 🙂