Poznan – om ett dygn i en okänd polsk stad och om att making the most out of it

Jag (Christofer) åker på en skjututbildning i Poznan, Polen. Stora 85-liters väskan, 23 kilo bestående av vätskesystem (camelbak), marschkängor, regnställ och militär sjukvårdsutrustning. Och så några t-shirts och kallingar nedstuckna längs kanten på väskan. Det blir en billig, men smått komplicerad flygresa genom flera europeiska metropoler.

Flyget landar sent, taxi genom Poznan i mörker. Taxin kan inte köra ändå fram till hotellet. Det är lördagkväll och horder av raglande, festande polacker omöjliggör varje tanke på det. Vodkabältet ända här nere?
Inte ens ett välisolerat hotellfönster kan stänga ute denna muntra kväll (och natt!). Det blir stötvis sömn inför min dag som den ofrivillige turistern i Poznan.

Polsk frukost, kameran på magen och t-shirtväder för en nordbo (16°C) trots mörka moln och regn.

Torget

Poznans epicentrum och stolthet är dess Rynek, dvs torg. Vackra gamla byggnader, omsorgsfullt renoverade efter årtionden av förfall i öststatsregi. Någon kvarglömd sovjetisk byggnad, som ingen riktigt visste vad man skulle göra med nu. Så här efteråt. Barer och uteserveringar på rad. Jag vet redan allt om hur de låter. Nu får jag även se hur de ser ut.

Rådhuset

På bästa plats på torget hittar man rådhuset, Renaissance Town Hall. En vacker byggnad med två getter som uppenbarar sig ur en lucka högt där uppe exakt klockan tolv. Ett getur, i stället för ett gökur. Men allt detta missar jag, för ännu är klockan bara tidig förmiddag. Men man kan ju läsa på efteråt också.

Park Cytadela

Jag tar en kaffe på torget och googlar. Vad finns mer att se i Poznan? What is here to celebrate? Hittar en park och beger mig ditåt. Så koncentrerad på Google Maps att jag snubblar i en trappa, känner hur foten viker sig under mig. Nej! Det får inte hända, hinner jag tänka. Nästa ett år av förberedelser för utbildningen som komma skall. Och det händer inte. Foten klarar sig.

Militärmuseum

Parken är trevlig och innehåller framför allt ett militär-museum. Passande tema för just mig, just idag.

Centrum Stary Browar

Nästa anhalt blir ett gammalt bryggeri ombyggt till en galleria. Häftig arkitektur där gammal möter nytt.

Utbildning

Sen eftermiddag kommer bussen och hämtar oss till kursen. 11 killar, män, från hela världen som i en vecka ska krypa i busken och lära sig prickskytte och spaning.

En sen kväll, i slutet på kursen ligger jag och min kurskamrat Arslan på en kulle och tittar upp på stjärnhimlen och flygplanens långa trails. En kort paus i ett hektiskt schema. Arslan, en kaukasier som tagit sig ut i världen, numera Australien.

-Chris! It’s strange but everyting I dreamt of has come true, säger han.

Han fortsätter:
-När jag var liten såg jag flygplanen på himlen och drömde om att en dag ska jag ge mig av i ett av dem. Jag drömde om att lära känna människor i andra kulturer. Nu bor jag i Australien, är gift med en irländska och ligger här och pratar med dig. Som liten var jag sjuklig och svag och drömde om att en dag bli så stark att jag kunde ge igen till alla dem som retade mig då. Och en dag blev jag världsmästare i Thaiboxning.

Kanske är Arslan en av de få lyckligt lottade som fått allt som han vill. Eller så har vi alla den möjligheten. Om vi bara drömmer tillräckligt intensivt, vill tillräckligt mycket och sedan faktiskt har förmågan att stanna upp och se och vara tacksamma när det vi drömt om faktiskt slår in. What is here to celebrate right now?

För mig är det stjärnhimlen, den lyckade utbildningen, människor som Arslan som tar sig till att reflektera och världen som jag varje dag har möjlighet att se.

Utbildningen höll, som förväntat, mycket hög kvalitet. Du som är intresserad kan läsa mer på www.euseca.com

Har du frågor så kontakta gärna Roger på info@euseca.se

Glöm inte bort att träna regelbundet.