Rörelseglädje – hur skaffar man sig den?

I den ålder vi börjar komma i nu (fyller 54 respektive 55 i år) blir det väldigt tydligt att de livsstilsval man gjort genom livet har betydelse.

Hur man valt att äta, sova, stressa, motionera etc i dessa +50 har år har i mångt och mycket lett fram till hur man faktiskt mår idag.

Sedan kan man ha tur och otur också. Som Christofers stroke, den hade han på intet sätt förtjänat. Han som tränade taekwondo fyra dagar i veckan, var sockerfri och åt semi-vegetariskt.

Men mycket av hur man mår i den här åldern och uppåt är ändå en produkt av den livstil man haft i livet. Jag brukar tex fundera på vad det kan tänkas ha gjort med min kropp att jag under 20 år har tagit trapporna upp till jobbet varje dag i stället för hissen. Oavsett om jag jobbat på första, tredje eller femte våningen. Eller att jag alltid tar en promenad varje dag året om egentligen hela mitt vuxna liv.

Åren börjar summera ihop helt enkelt och på något sätt börjar man ana summan av alla dessa val.

Undersökning

Därför blir jag ledsen och upprörd när jag läser i DN om en undersökning gjord av Vårruset och organisationen Tjejzonen. Där hela 45% av de tillfrågade tjejerna mellan 18 och 34 år kopplar fysisk aktivitet till stress och prestationsångest. 15% uppger att deras fysiska aktivitet begränsas av rädsla för att bli dömda för sitt utseende eller sin kropp. 20% svara att de påverkas negativt av sociala medier i relation till fysisk aktivitet.

Skrämmande siffror. Och ska man tolka den sista siffran som att alla dessa träningsinfluensers snarare bidrar negativt till rörelsenettot i samhället än positivt? Att de ge vanliga människor ångest och en känsla av otillräcklighet i stället för att inspirera?

Skolgymnastiken

När jag gick i skolan var jag spinkig och fysiskt svag, med dåligt muskelminne och obefintligt kroppskontroll. Samt med liten eller ingen tradition av rörelse i familjen.
Man tänker att skolidrottens uppgift borde ha varit att fånga upp mig. Att motivera och inspirera mig. Få mig att känna rörelseglädje, hjälpa mig att hitta min form av rörelse, som jag kunde trivas med och därmed behålla livet ut? För hälsa och välbefinnande.

Istället gjorde mina idrottslärare mina idrottslektioner till en pina. De elever som redan hade fritidsaktiviteter inom idrottens värld premierades och vi övriga var där för att skämmas.

I vilket annat skolämne ställer man upp eleverna på rad för att prestera respektive misslyckas inför hela klassen? Friidrottsresultaten skreks ut inför alla och skrevs upp på listor så att all kunde se. I lagidrotterna valde lagledare ihop lagen där någon alltid valdes sist. Medan matteproven delades ut med diskretion. Där var det fullt tillåtet att misslyckas och ingen behövde få veta.

Idag när man kallar saker vid deras rätta namn skulle man kanske säga att mina idrottslärare snudd på utsatte mig för ett övergrepp, eller i alla fall en kränkning, när de tvingade mig att stå på led tillsammans med mina klasskamrater, för att när det blev min tur, totalt misslyckas med att hjula framför alla. Jag tycker inte att det är för starka ord ändå?

Jag borde ju ha flytt idrotten och rörelsen där och då. Förskjuten och förbannad som jag var?
Men jag tror att det var Amie som ledde mig på rätt spår. Räddade min fysiska hälsa. Familjens svarta labrador. Som krävde timmar av motion varje dag. Varje eftermiddag efter skolan gick jag ut med henne. En timme hade det bestämts att jag måste gå. Och som jag gick. I skogen hemma i Gävle. Det finns fortfarande inte en sten i den skogen som jag inte har en relation till. Som jag inte känner som en vän.

Så byggdes min rörelseglädje, tillsammans med min kondition och min livlånga kärlek till naturen.

Så hur skapar man rörelseglädje då?

Jag hoppas verkligen att skolidrotten har kommit någonstans sedan jag gick i skolan. Att man idag inte kränker och utsätter barn som har svårt med rörelse längre.

Jag tänker att för barn och unga behöver skola och föräldrar hjälpa varje individ att hitta sin rörelseglädje. Det borde rimligen vara idrottsämnet stora uppgift. Att när man lämnar skolan har man någon form av fysisk aktivitet som man vet att man gillar och som man kan behålla hela livet. Dans, pingis, orientering, bowling, vandring, eller vad det nu kan vara.

Som vuxen får man söka själv. Tills man hittar det man brinner för. För mig har det alltid varit naturen. Vandringen, promenaderna och naturen. Jag blir knäpp om jag inte får gå. Rastlös, misslynt, frustrerad. Och motsatsen bara jag får gå. Då sänker sig friden och lugnet kommer. Att få ta ut stegen och sätta en fot framför den andra. Igen och igen och igen.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.