Saker man får vara med om när man reser – 6 historier att tänka tillbaka på

En del av charmen med att resa är alla dessa oväntade, knasiga och helt ibland helt surrealistiska saker man plötsligt och utan förvarning får vara med om. Efter ett liv av resande kommer man verkligen att ha ett outsinligt förråd av historier att berätta när man sitter där i gungstolen på hemmet. Helt enkelt ”saker man får vara med om när man reser”.

Säkerhetskontrollen på Milos flygplats

Flygplatsen på ön Milos är verkligen superliten. Så pass att bara små, små plan med 2+2 seating kan landa. Bagageincheckningen är en enda disk. Endast en gate finns. Mellan varje flight stänger man och låser flygplatsen och går hem.

Allt detta vet vi eftersom vi några dagar tidigare landat på denna flygplats. Nu ska vi åka hemåt igen. Skämtar lite på väg i hyrbilen om att det kanske inte ens är någon säkerhetskontroll. På denna harmoniska, lilla, lugna och trygga ö. Där man knappt ens låser bilen. Och gör man det så lägger man nyckeln på höger framdäck. Här litar man på varandra. Och var skulle en biltjuv ta vägen. På en ö liksom?

Vi är några få som ska åka idag. 60 personer kanske? Checkar in väskorna, ställer oss i kö till säkerhetskontrollen.

Kvinnan i säkerhetskontrollen formligen sliter ut min rygga från bandet. En lång harang av svavel kommer ut mellan hennes tänder medan hon sliter ut min tomma vattenflaska ut sidofickan. Kastar den hårt och skoningslöst i soptunnan bakom sig.

-It is empty, stammar jag. Men nej flaskan är och förblir slängd om jag har någon som helst önskan att åka med detta plan.

Ryggan får gå ett varv till för scanning. Och ve och fasa nu hittar hon en sten. En röd, vacker liten vulkansten. Hon ser ut som hon ska arrestera mig, när även detta fynd med en våldsam smäll åker i tunnan.

I så gott som alla väskor gör hon liknande fynd. Väskor körs fram och tillbaka, fynd kastas i soptunnan. Säkerhetskontrollen för oss 60 turister tar en stund.

Jag tar min rygga. Smyger in till gaten. Sätter mig. Utan vattenflaska.

Gemensam bön på planet

Året var 1994. Jag pluggade ett år i Karslruhe, Tyskland. Allt var dyrt i Tyskland och det svenska studiemedlet räckte inte långt. Vi var fattiga som kyrkråttor. Eller nej, fattiga som studenter helt enkelt. Men äventyret lockade! På väg till universitetet från Gerwigstrasse 5, där jag bodde, låg en resebyrå med skyltfönster. Eftersom detta utspelade sig långt före internet och smartphones, kunde det hända att man hittade mig och mina vänner hängandes framför detta skyltfönster. Drömmandes.

En dag fanns en skylt ”Frankfurt-New York: 2300 kr”. Ja priset stod ju i tyska mark, men jag har tagit mig friheten att översätta för att ni ska förstå hur enastående det var, detta var ju långt före alla lågprisbolag. Vi bokade. Kyrkråttor och allt det där andra till trots.

Flighten visade sig gå med Afganistan Airlines, som på väg från Afganistan gjorde ett stopp i Frankfurt. För att tanka får man förmoda.

Vi klev på, jag och mina kompisar. En lite scen utspelade sig när Öistein från Norge skulle sätta sig på sin plats. En man blev mäkta upprörd för att en mansperson satt sig bredvid hans fru. Personalen styrde diskret om.

Vi körde säkerhetsgenomgången på de gemensamma skärmarna. Men det var på intet sätt slut där. En gemensam bön till Allah följde.

Och tur var väl det, för sedan började det droppa vatten från taket.

Städerskan på det japanska badet

I Japan är det väldigt noga med skor, det visste vi ju. Uteskor och inneskor. Toalettskor osv. Olika världar som aldrig möts.
Jag hade alltså skött mig duktigt och nogsamt bytt skor på anvisad plats på vårt japanska onsen i Takayama. Tredje gången gillt under ett intensivt baddygn.

Jag har kommit ut ur badet tidigare än Christofer, tar av mig badskorna och på med mina vanliga. Sätter mig på en bänk och väntar. Men Christofer dröjer och jag är varm efter badet. En meter in på innesko-zonen finns en stor cistern med kallt dricksvatten. Jag ser mig omkring. Hallen är tom och ödslig. Granskar försiktigt mina skor. Jo de är rena och torra. Till sist kan jag inte motstå. Sätter raskt en tå av mina vanliga skor i golvet framför vattenbehållaren, för att komma åt att ta en mugg.
Då hör jag ett ilsket illtjut. En städerska har dykt upp från ingenstans. Gestikulerar upprört och förolämpat mot mina skor. Skriker långa haranger till mig på japanska. Men en ton jag inte hör användas varken förr eller senare i detta vänliga och diskreta land.
Jag har utan tvivel brutit ett tabu och burit mig väldigt illa åt!

Läs om vilka regler som gäller när man badar onsen här.

När vi blev en sevärdhet

Himmelska Fridens torg är ju en sån där riktigt episk sevärdhet. När man väl kommer dit vill man ströva omkring ett tag och insupa stämningen. Förvånas över hur otroligt stort det är. Kolla in kön till Maos mausoleum. Osv.

Bäst som vi går där, tar en kinesisk man kontakt med oss. Han pekar ivrigt på sin kamera. Och sen på sin fru.

Man är ju inte tappad bakom en vagn på något sätt, han vill att jag ska ta ett kort på honom och frun. Själv klart ställer man väl upp på det.
Men nej, det är fel, jag får inte ta kameran, han behåller den i ett stadigt grepp och gestikulerar i ställer ännu ivrigare mot sin fru.

Det tar en stund av förvecklingar innan jag fattar. Han vill ta en bild på mig bredvid sin fru!

Sedan kommer en kinesisk familj fram. Och ännu en. Alla vill ju fota oss i olika konstellationer. Tillsammans med dottern. Mellan det nygifta paret och ihop med svärmor.

Vi får det förklarat för oss sen. Det är kineser från provinser som själva inte har många besök av västerlänningar. De är, kanske för första gången på semester till den stora huvudstaden Beijing. Och här springer de på något så exotiskt som oss. Långa, blonda och blåögda. Visst har vi ovanligt stora näsor också?

Förbjudna staden i alla ära, men detta är en sevärdhet som överglänser det mesta.

Spindeln i nätet

Vi är ute på dagsvandring i Kappadokien i Turkiet. Förmiddagen vandrades det genom maffiga Love Valley. En trevlig lunch i byn Uchisar. Vi är mer än nöja med dagen hittills. Nu är det bara tillbakavägen kvar. Vi vill förstås gå en annan väg tillbaka och lockas av stigarna nedför slänten, fastän skyltarna med ”Göreme” bevisligen pekar åt rakt motsatt håll.

Nog måst det väl funka att gå här också? Efter en timmes vandring och åtskilliga tappade höjdmeter slutar stigen abrupt i ett stup. Whops, hur ska vi nu göra? Återvända upp hela vägen till Uchisar och  börja om? Inte lockande.

Det är då han dyker upp. Materialiseras plötsligt från ingenstans. En ängel i form av en skrynklig gammal gubbe. Han  gestikulerar ordlöst, kom med mig! Och vi sätter av uppför branten. Kan denna väg verkligen leda framåt? Plötsligt öppnar sig en passage, en tunnel genom berget!

Så är vi igenom och befinner oss på andra sidan krönet. Och “voala”, plötsligt är vi invinkade på ett litet café. Sitter i skuggan på mjuka kuddar och beställer in färskpressad juice och bröd som bakas över öppen eld på marken framför oss.

Vi är överlyckliga och tacksamma över vår lilla gubbes hjälteinsats och sticker till honom flera sedlar.
Nog förstår vi vid det här laget att han förstås sitter och ruvar hela dagarna i någon klippskreva ovanför “vårt” stup. Som en spindel vid sitt nät. För att fånga upp vilsna vandringssjälar, guida rätt, få sig lite cigarettpengar och ragga kunder till det lilla cafét. Men vi klev ju alldeles själva i fällan.

Do you have to work?

Vi befinner oss på bussutflykt från Amalfikusten till Pompeji. Det här med bussutflykt är ju inte helt och hållet vår grej, men det hade ganska snabbt visat sig att det liksom var alternativet om man ville se Pompeji. På lunchen hamnar vi bredvid ett amerikanskt par. Vi pratar på och lär känna varandra. I slutet av lunchen tycker kvinnan att vi blivit så pass intima, hon och jag, att hon förtroligt kan luta sig fram och och höra sig för om kvinnors villkor i Sverige. Hon teaterviskar till mig:

-Do you have to work?

Vill du läsa fler berättelse från våra resor? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.