Två civilisationer växte fram ungefär samtidigt på jorden. Den ena, i Europa och Mellanöstern, baserade sig på vetet, den andra, i Ostasien, på riset. Två grödor som gick att odla i den omfattningen att de kunde livnära en växande befolkning. För första gången kunde människan jobba med något annat än att skaffa mat för dagen till sig själv, det fanns ett överflöd till att försörja andra yrkesgrupper än jägare, samlare och jordbrukare. En civilisation med överklass, handelsmän, hantverkare etc, kunde därmed bildas.
Relativt tidigt upptäckte förstås dessa två civilisationer varandra. Även om avståndet var svindlande 6500 kilometer. Man utbytte tankar och idéer. Men framför allt varor. Framför allt var det Europa som föll för österns fantastiska tyger. Siden! Så vackert och liknade inget man sett förut!
Allt större skaror av upptäcktsresande, äventyrare och handelsmän gav sig ut på den långa resan mellan de två civilisationerna, i hopp om att tjäna pengar på siden-handeln. Stora delar av resan gick genom öken. För att överleva här och dessutom kunna föra med sig handelsvaror fanns bara ett sätt. Kameler. Långa karavaner av tungt lastade kameler som kunde klara sig genom öknen i dagar i sträck utan vatten.
Så växte den fram, den mytomspunna Sidenvägen. Inte en enda väg förstås, utan ett nät av olika vägar, alla med samma syfte och mål. Handel. Utbyte. Framsteg.
På 1200-talet var Marc O’Polo en av dem som gav sig av. Samtidigt som Djingis Kahn härskade över Asien. En grym erövrare vars gener fortfarande återfinns i över 0,5% av jordens befolkning!
Efter honom kom Amir Temur. Erövraren som blivit Uzbekistans landsfader och nationalsymbol. Nu under 1300- och 1400-talet var det uzbekernas tur att härska över Centralasien. Med den lukrativa Sidenvägen som ekonomiskt nav förstås.
Nu byggdes Samarkands kända byggnader under Amir Temurs ledning. Staden med de turkosa kupolerna. Som en hägrande oas längs Sidenvägen. Och Bukhara. Till dessa två måste de alla ta sig. Handelsmän från både öst och väst. För vila, mat och vatten. För handel och utbyte. Man stannade ofta en vecka. Innan karavanen drog vidare.
Städerna blomstrade. Med vetenskapsmän, universitet och lärosäten. Basarer för handelsmännen att byta sina varor. Religionen var islam, stora vackra moskéer byggdes. Det var också här i Samarkand som härskaren Amir Temur byggde ett storslaget mausoleum till sig själv och sina söner, att begravas i. Innan sin död hann han också uttala en förbannelse:
”Om min grav störs ska en stor katastrof drabba landet.”
Allt detta står kvar idag. Som två sagostäder uppstigna som självaste Atlantis ur havet står de där. I det närmaste intakta. Skatter som doldes effektivt av dåvarande Sovjetunionen under många år. Ingen kom in, ingen kom ut och ingen kände till vad som dolde sig här inne. Sovjetunionen föll 1991, Uzbekistan blev en självständig stat samma år. Men först 2016 vid den nuvarande politiske ledarens tillträde började resan med att öppna sig mot omvärlden.
Samarkand, den större av städerna, där finns allt det gamla kvar i öar inuti en modern stad. Det fantastiska Registan-torget med sina lärosäten, mausoléerna i Shahi-Zinda, Bibikhanim mosque, den enda moskén med namn efter en kvinna.
Bukhara, som är den mindre staden, har fortfarande en intakt gammal kärna. Som i grova drag ser ut som staden gjort i århundraden. Vi shoppar kaftaner, kryddor och nötter inuti samma basarer som Sidenvägens handelsmän bytte sina varor i för 600 år sedan. På torget där vi tar en öl i eftermiddagssolen, kanske var det precis där man vattnade sina kameler när man kommit fram? Ett stenkast från stadsmuren?
Nu vårdas städerna och kulturminnena ömt. Allt är skyddat av världsarvsstatus och världen börjar, igen, få upp ögonen för Uzbekistan. Och den mytomspunna Sidenvägen.
Men Amir Temur då? Och hans förbannelse?
Ja den sovjetiska regimen lät ju sig inte avskräckas så lätt. På order av Stalin öppnades den 22 juni 1941 Emir Timurs grav av ett forskarteam. Kroppen mättes och undersöktes, i vetenskapens namn. En brett leende forskningschef framträdde framför kamerorna och avvisade allt tal om förbannelsen.
Dagen efter, den 23:e juni 1941 invaderades Sovjetunionen av Hitlers Tyskland.
Läs också: En heldag i Uzbekistans storslagna natur
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
