En av sakerna som jag älskar med att resa är verkligen att överbemannas av en plats jag kommer till. Känna släktskapet, blodsbanden. Vilja flytta in och göra mig hemmastadd. Känna att här, här skulle jag kunna bo. Det skulle kunna bli mitt hemma.

Men också något för andra att förbryllas över, eller till och med göra sig lite lustig över, har jag ju märkt. Man kan inte förstå det. Man tycker att det är lite barnsligt, lite oöverlagt. Innan man säger så borde man veta mer, stannar längre. A grown up woman should not fall so easily liksom.


Och framför allt inte uttala samma sak om för många platser under för kort tid. För då är man inkonsekvent. Minsann. Man måste ju bestämma sig vad man vill. Var på jorden man vill bo. Och inte vela fram och tillbaka. Basta.

Jag älskar många platser. Och vill bo både lite här och där. Någon gång, eventuellt så där och om möjlighet skulle uppenbara sig.

Att åka tillbaka till Hong Kong känns episkt. Det sa vi till varandra Christofer och jag, redan när vi fortfarande var där sist. När vi satt sista kvällen på Aqua bar. Såg Symphony of Lights genom fönstret. Det här är ju inte slutet på något. Bara för att vi åker hem. Det här är början på en relation. Som vi har med Hong Kong.

Här satt vi för tre år sedan. Och trodde att vi kunde bestämma något om framtiden.

– Vi kommer tillbaka med tjejerna, sa vi då. Så blev det inte. Christofer fick sin stroke. Jag åker tillbaka med båda mina barn och min släkt i stället. Christofer stannar hemma.

Jag visar villigt alla de där obligatoriska sevärdheterna för gänget. Agerar guide. Kastar på dem på ding-ding-trams. Tar dem till Victorias Peak. Fast hållplatsen för bergbanan har flyttat 50 meter upp sen sist. Lotsar till Nan Lian Garden och linbanan Ngong Ping. Vi gör allt man ska och ser så mycket.

Ding-ding-tram

Men min längtan finns någon annanstans. Till det som står på ingens lista. Till det som egentligen finns runt hörnet.

– Jag vill till Man Mo Temple också, säger Alva då. Jag hugger blixtsnabbt. Som en kobra.

– Onsdag förmiddag fram till utcheckning är det fri tid, slår jag fast. Alla gör det de vill. Packa. Sovmorgon. Alva och jag går till Man Mo. Den som vill följer med.

Ingen följer med.

Vi startar tidigt, Alva och jag. Tomma gator, gatustånden är ännu stängda. De som inte serverar frukost. I trapporna i en trång gränd. Från en liten, liten bod. Till kunder under plastduk och på udda plaststolar. Marknaden under rulltrappan har just börjat. Pak soi, jättegurka och torkad fisk. Ett bygge med gigantiska kranar. Antikaffärer och juice-butiken, den som funnits i tre generationer i samma egenägda hus. Som vägrar sälja, trots bud som skulle gjort alla i familjen ekonomiskt oberoende. Det här är ju mina kvarter! Och Man Mo. Mitt eget tempel.


    

Jag fick en stund med mitt egna Hong Kong till slut. Det som jag älskar och som kramar min själ. Hit kanske, kanske jag flyttar en dag. Vem vet. Oavsett om jag tycker det samma om Alfama i Lissabon i morgon och Simons Town i Sydafrika nästa dag. Jag må drömma om kvarnen på Milos, Dolomiterna och La Digue. Men just nu, i just denna sekund, så bor mitt hjärta här i SoHo och Sheung Wan-området i Hong Kong.

Nu först är jag redo att lämna Hong Kong.


Läs alla våra inlägg från Hong Kong här.

Missa inga inlägg, gilla 4000mil på Facebook.

 

4 kommentarer

  1. Många säger att hemma är där man har sin familj eller vänner, men för mig har hemma alltid varit en känsla. Du vet den där känslan som dyker upp och säger att här kan jag bo, då känner jag mig hemma 🙂

  2. Jag brukar också få den känslan ibland och oftast så kommer den helt oväntat. Det är som att jag bara vet, att här skulle jag trivas och här skulle jag vilja bo. Har också fått känslan på flera olika platser och egentligen så har de platserna inte så mycket gemensamt. Men det känns som att det inte är något logiskt i det alls, utan det är verkligen bara känslan som bestämmer.

    Och va kul att du fick en stund med ditt egna Hong Kong innan hemresan!

    • Gunilla Yourstone

      Ja känslan kan verkligen komma var som helst. Ingen gemensam nämnare. 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *