Vägen till Narvik – en försmak av Norge och oj vilken försmak sen!

En grej som jag inte har kunnat undgå att notera, är att när jag ibland dröjer med att boka in något för en resa, så slutar det ofta med att planerna ändras och jag tänker att ”vilken tur det var att jag inte bokade”.

Till exempel så dröjde jag märkligt länge med att boka den där turen till de vinterbadande aporna i Japan. Och så plötsligt var vi tvungna att lägga om hela turen för att möta den ovanligt tidiga körsbärsblomningen i Kyoto. Hade jag bokat och betalat hade vi antingen förlorat pengarna eller missat Sakura.

Och när jag inte kom mig för med att boka något hotell i Nice sista natten innan hemresan, visade det sig förstås till slut att vi ju inte ens ville bo i Nice sista natten. Utan i Antibes i stället.

Nu i somras hände det igen.Vi hade verkligen bestämt oss för att ta tåget över till Narvik från Abisko en dag. För att just den tågresan allt som oftast anklagas för att vara en av Europas vackraste. Men av någon anledning blev det aldrig av att boka tågbiljetterna. Och så plötsligt, när vi redan befann oss i Abisko och allt, blev det något tågstopp och inga persontåg gick varken fram och tillbaka på sträckan på flera dagar. Så vi tog lugnt och fint bilen i stället och en jädrans tur var väl det. För den där järnvägen var nog hur vacker som helst, men den gick genom en jädrans massa tunnlar också. Och så stannade den inte heller. Hur vackert det än blev.

E10:an från Abisko och över Riksgränsen till Norge. Kong Olav´s veg till Narvik och vidare till Skjomen söder om Narvik åkte vi. Och i stället för Europas vackraste järnvägssträcka känner vi oss härmed redo att utnämna Europas vackraste väg.

Sverige

Vägen går så när över kalfjället. Lapporten har vi bakåt. Fjällvidderna på alla sidor.Parkeringsfickor och små blå skyltar markerar oändliga möjligheter till vandring. Björkliden, Riksgränsen, små orter med många fritidsboenden.

Norge

Efter gränsen till Norge ändrar landskapet karaktär. Massor av små stugor. Vi vill ju bo dem alla och genast! Norska flaggar vajar. Så vackert att man vill fälla en tår.

Narvik

Narvik har jag besökt en gång förut. Jag var kring 10 och vägen över fanns inte då. Vi, bilfamiljen nummer ett, tog alltså tåget över. Hunden var med, då som nu. Fast ja, en annan hund förstås.

Sommar då också, men isande kallt. Det var så kallt att syrran fick köpa en varm tröja. Och på den tiden skulle det till innan det gjordes sånna ekonomiska utsvävningar.
Pappa fick gå med hunden i iskylan fram och tillbaka medan vi andra åt lunch inne i värmen.

Det Narvik jag möter idag, men en annan familj och en annan hund är det motsatta. Solen gassar. Vi steker på en uteservering. Solglasögon och t-shirt. Vi har lyckats glömma hundens vattenskål och det måste oundvikligen åtgärdas i närmaste gatukök.

Vi besöker 2:a världskrigsmuseet. Mycket intressant och tänkvärt. Tar den ohemult dyra kabinbanan upp till berget ovanför. Jag hade förmodligen försökt snika in ungdomarna som barn, men nu är det Christofer som gör upp och då blir allt med rätt och riktig prislapp. Värt det? Ja absolut, särskilt om man försöker att inte tänka så mycket på priset, utan bara njuta av utsikten.

Skjomen

Sedan har vi fått tips om fjorden Skjomen söder om Narvik. Av självaste Johnnybajdzjan, uppväxt i Narvik och allt. Overkligt vackra vyer som får oss att drömma om en fullskalig Norge-semester. Oj vad det seglar upp på önskelistan inför nästa sommar nu.

Tyskt krigsfartyg vid kraftstationen i Sildvik

Vi vänder tillbaka. Hittar av det där rostiga vraket av ett tyskt krigsfartyg, men nöjer oss med att studera på avstånd. Hemåt mot stugan i Abisko samma väg.

Oj, vilken dag vi fick. Minnesbilderna fyller oss till bredden. För lång tid framöver.