När vi vaknar högt där uppe i Ugandas berg, i våra hyddor på pålar mitt i den väldiga naturen, är det det strilande regnet som väcker oss.

“Vilken tur att vi inte ska trekka till gorillorna idag” och “Stackars dem som har just idag som sin stora gorilladag” hinner vi nog tänka både en och två gånger där på morgonen.

Själv har vi i stället en bildag på schemat. Avfärd 7:00 som vanligt, för vi ska ta oss hela vägen ner från gorillabergen och sen över nya berg och tekullar och vidare bort till Queen Elisabeth National Park.

Bergen, terrasserna och de små byarna är vackrare än någonsin idag. Iförda klädsamma dimslöjor. Men gorillavägen självt vinner ju inte direkt på regnovädret. Det tar längre tid att färdas är när vi kom.

Så är vi nere på asfalt och i civilisation igen. Bara för att på nytt svänga av över nya berg.

Uppåt, uppåt. Och precis där uppe på krönet börjar det. Bilarna står på båda sidor. Ena sidan i diket, den andra ännu uppe på vägen. Spåren avslöjar att man försökt ta sig loss ett tag nu. Och därmed fastnat ännu djupare. Personbilar med slitna däck. Nu fyllda med röd lera. En bekymrad förare ute och rekar. I finaste kostymen och lågskorna. Svärmor och 5 barn i baksätet. Kikar oroligt ut.

Josef byter skor. Från de nya fina fläckfria vita. Till sandaler. Ut och titta. Vi får bara en chans att ta oss förbi varje bil. Vi ser en mindre lastbil tippa. Som tur är har han innerkurva och bergväggen tar emot. Men tar föraren sig ut? Om vi åker i diket eller ännu värre tippar, så är det färdigåkt idag. Och ingen savann för oss. Vi börjar samla ihop det nödvändigaste och byter till kängor där inne i bilen. Vi tänker att vi måste kliva ut och gå så att vi inte fastnar där inne.

Men Josef vill inte ha oss ute på landsvägen. Han vill ha oss inne i bilen. “Den glider mindre med mer tyngd i.” Må så vara. Vi sitter kvar och kollar utrymningsvägar. Kan man åla sig ut längst fram? Vi rundar långsamt fordon för fordon. Glider ovanpå. Som att köra grusväg i Norrlands inland precis när tjälen släpper.
– Just like ordinary winter in Sweden, hojtar vi uppmuntrande till Josef där i fram.

Så står en bil helt i vägen. Spärrar framfarten. Nu måst Josef ut och putta på. Bara precis så att vi kommer förbi. Men hur långt ska det gå? Någonstans måste det väl rimligen bli totalstopp? Vi ser en te-lastbil i diket där framme och plötsligt dyker en till upp på väg mot oss. Nu är det kört!

Men den nya tebilen är där för att dra upp den kantrade. Visar det sig. Inte för att passera oss.

Vi får vänta medan räddningsarbetet pågår. Linan går av igen och igen. Till slut backar den undsättande lastbilen bort en bit. Och vår chans att passera kommer. Med millimetrar till godo åker vi slalom mellan bilarna. Och där på andra sidan är vägen bättre!

Vi är igenom och vi klarade det. 2 timmar försenade och vi får hoppa en Game Drive i Queen Elisabeth. Och gå direkt på flodturen. Men vi slapp hamna på sidan på lervägen och övernatta i en hydda med banantak i en lokal by och kan fortsätta resan.

Ett äventyr rikare.

Läs alla våra inlägg från Uganda här.

Gillar du också äventyr och knasiga vägar? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.


Resan genomfördes i samarbete med AA Safaris and Tours

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *