Vinales – kan Kuba blir mer ”the real thing”?

Åsikterna går isär om Vinales.
-För turistiskt!
-Underbart vackert!
Men har man nu velat besöka en plats i bortemot 20 år, så åker man ju hur som haver. Så får man själv se hur det egentligen är.

Vi har 3 heldagar på Kuba. En dag är vikt åt Havanna förstås, men sedan lägger vi de andra två på att åka de 18 milen västerut till Vinales.

Vinales är Kubas tobaksdistrikt. En vacker grönskande och bördig dal med sockertoppsberg i fonden.

-Det ser ut lite som Yangshuo i Kina, säger vi och får medhåll av vår guide. Ja, detta landskap återfinns bara i Kina och här.

Med vårt korta tid till förfogande väljer vi en guidad tvådagarstur med hämtning och lämning i Havanna. Vi har frågat Trippan om råd och spåren leder till Discover Vinales, ett touringföretag med idel 5-or i betyg.

Väl på plats får vi förklarat för oss. Discover Vinales är unikt. På Kuba är ju allt statligt (förstås ju, det är bara det att man är så van vid marknadsekonomi att man inte kan tänka om, bara så där), men nu har detta alldeles privata företag startat. Verksamhetens legitimitet skulle kunna ifrågasättas av myndigheterna, men så har ännu ej skett. Havanna orkar inte riktigt engageras sig i en lokal företeelse ute på landet.

Vi blir upphämtade av en prima Mercedes från 1982. Det ingår visst en besök i en orkidéträdgård längs vägen. Vår trevliga chaufför snackar in oss i en guidad rundvisning på tyska. Bara att le och häng med!

Väl på plats i Vinales ansluter vår guide, Elias. Elias pratar den bästa engelskan vi hittar på Kuba. Nej han har aldrig varit utanför Kubas gränser, men plockat upp språket ändå. Han är musiker också, spelar i band och känner och highfivar ALLA i Vinales. Och den här dalen är det vackraste han vet på jorden!

Vi har som sagt köpt ett paket rakt av. Vi är något garvade rävar ändå på touringfronten, vet hur det kan vara och är fast beslutna att bara hänga med här och se vad som förberetts åt oss. Kommer det att bli köpstopp med provision åt guider och chaufförer, kommer det att bli vallning och massturism? Man får helt enkelt se och ta det som det kommer.

Lite otur med vädret har vi. Dag 1 är molnig och med lite kyla i luften. Dag 2 startar med regn, men spricker snart nog upp i strålande sol.

Och vi måste säga ändå att detta är en riktigt, riktigt välgjord och upplevelsefylld tur. Om Vinales är turistiskt så märker vi egentligen bara detta på souvenirgatan och utanför Wi-fi-kortsbutiken i stan på kvällen. Vår tur går helt och totalt bortanför varje ansats till allfarväg.

Vi gör en ridtur i en pastoral del av Vinalesdalen. Möter lantbrukare och boskap längs vägen. Man nickar och lyfter på hatten.

Vi åker zipline över Vinales trädtoppar till en pris som måste vara en tiondel av vad samma aktivitet skulle kostat i Europa och utan andra besökare än vi och ett till, tyskt par på hela anläggningen! Jag hade först lyckats glömma (förtränga!) att detta ingick i min förbokade tur. Och sedan insett det av mitt utskrivna mejl på flyget över, hunnit noja lite natten innan. Men alltså, en helt fantastisk grej att göra. Kolla filmen, så är det uppenbart hur glad och nöjd jag är efteråt.

Ziplie-film någon? Kolla här.

Men det bästa av allt, är ändå det sista vi gör i Vinales. För efter zipliningen beger vi oss till Vinalesdalens allra avlägsnaste och västligaste hörn. Här parkerar vi Mercan. Vi anländer just som skolan har slutat för dagen och alla barnen blir hämtade på hästryggen av sina fäder. Vi promenerar genom det grönskande landskapet. Fjärilar, betande oxar, grönskande ängar och tobaksfält. Små gårdar och hus. Det är också nu som solen väljer att komma fram igen efter någon dags frånvaro. Kan det bli bättre?

Jo, det kan det för nu är vi framme. En familj tar emot i ett farmhouse. Man har lagat en storslagen måltid åt oss. Endast gårdens egna råvaror. Vi äter lunch och samtalar i stillhet. Man visar oss nya kvigan och rullar oss varsin hemmagjord cigarr. Sedan blir det oxkärra tillbaka.

Och man kan bara ana ironin i det faktum att oxarna ”råkar” heta Comandante och Colonel.

Vi förstår ju på ett intellektuellt plan att detta är arrangerat för oss som turister och att det förstås kommer en strid ström av besökare och äter sin lunch här. Men det känns liksom inte så! Det känns som att vi är familjens privata gäster och som att ingen annan turist någonsin varit här och ätit. Vi känner oss, där vi skumpar hem på Comandante och Colonel, (-In town I will buy a new ass, som Christofer så finkänsligt uttrycker saken) som att vi varit med om något helt unikt och alldeles förskräckligt märkvärdigt.
Och det måste väl vara varje touringföretags mål, att få sina kunder att känna precis så.

På hemväg får vi en flaska mörk kubansk rom av guiden och vår chaufför stannar längs vägen och köper oss en bukett blommor. Nog förstår vi att det ingår i touren, men det känns ändå som att vi fått en personlig gåva av våra två nya och mycket särskilda vänner.

Läs alla våra inlägg från Kuba här.

Välkommen att följa 4000mil på Facebook, Instagram och Bloglovin för mer reseinpiration i dina flöden!