Av en slump ramlar jag på en dokumentär i 5 delar på Netflix, Lev till 100: De blå zonernas hemligheter, där Dan Buettner, före detta äventyrare, reser till de 5 platser i världen med flest hundraåringar, för att försöka ta reda på deras hemliga recept för ett långt liv. Mycket spännande. För man blir ju lite nyfiken. Vad är hemligheten med den blå zonerna? Hur kan människor leva så länge och vara så friska just här?
Och så blir man ju själv lite sugen på att besöka just dessa ”magiska” platser.
Vilka är de blå zonerna?
Ogliastra på östra Sardinien, Italien
I ett bergigt och lite svårtillgängligt hörn av Sardinien finns ett gäng byar som producerar fler 100 åringar än de flesta platser på jorden.
Okinawa, Japan
Okinawa är en ögrupp i det sydligaste av Japan. Här har man ett subtropiskt klimat där temperaturen sällan går under 15 grader.
Ikaria, Grekland
Ikaria är en ö som genom århundradena förblivit rätt isolerad, på grund av att den saknat en naturlig hamn. Här har man alltså klarat sig själv i mångt och mycket och tvingats förlita sig till att leva av det ön självt gav i matväg.
Nicoya, Costa Rica
Hit är ju vi faktisk på väg snart! Nicoya är en halvö i Costa Rica, på Stillhavssidan.
Loma Linda i Kalifornien
Okej, Loma Linda är ingen riktig Blå zon, om man jämför med världen som helhet. Men orten nämns ändå i Netflix-serien eftersom medellivslängden just här är hela 10 år längre än i övriga USA. Det gör den mycket intressant att studera. För hur lever människorna annorlunda här än i resten av USA? Och mycket riktigt, just här verkar ett kristet samfund som inkluderar kost, motion och ett allmänt sund leverne i sitt religiösa koncept.
Vad är heligheten?
När man studerat dessa blå zoner har man hittat ett antal faktorer som de har gemensamt. Dessa är:
1. Hälsosam mat
På samtliga dessa platser har man en matkultur som är hälsosam. Man äter mycket växtbaserad kost och ofta bönor. Kött är exkluderat ur många av veckans måltider.
Man äter färska råvaror i säsong. Man är också sparsam med socker, vitt mjöl och processad mat. En annan sak är att man äter väldigt många olika sorters mat, kosten är absolut inte ensidig.
I Okinawa har man som tumregel att äta efter regnbågens färger, för att få i sig så många olika typer av vitaminer och mineraler som möjligt.
Man äter en fiberrik kost, i ett långsamt tempo. Det gör att mättnadskänslan hänger med. I Okinawa har man uttrycket ”Hara hachi bu” som betyder att man ska äta sig 80% mätt, inte 100.
2. Måttlig, regelbunden fysisk aktivitet
Man springer inga maraton i de blå zonerna, man har heller inga dyra gymkort. I stället är en måttligare fysisk aktivitet liksom inbyggd i livsstilen.
I Okinawa har man nästan inga möbler, utan sitter mest på golvet. Därmed måste man resa sig upp från golvnivå till stående åtskilliga gånger om dagen. Massor av core-träning med andra ord! De flesta har även en egen trädgård som kräver daglig skötsel.
I Sardinien kan man se ett direkt samband mellan hur brant byn är och hur många 100 åringar man har. Här arbetar många som herdar och man promenerar ständigt hem till varandra, upp och ner för backarna.
3. Socialt nätverk
På samtliga platser finns det starka sociala nätverk där man tar hand om varandra. De gamla stoppas inte undan på vårdhem utan tas omhand av den yngre generationen. Man umgås över generationsgränserna.
4. Syfte i livet
På samtliga platser har även gamla människor ett syfte och en mening i livet. Kanske går man aldrig pension utan fortsätter jobba i den mån man orkar.
I Loma Linda är de flesta involverade i ideellt arbete i någon form.
Spännande, som sagt.
Det jag tänker är att 1:an och 2:an styr man ju i hög grad över själv. Medan 3:an och 4:a kan vara svårare att få till på ålderns höst, även om man vill. Även om man har ett bra socialt nätverk i yngre år, kan det ändå hända att man blir isolerad som äldre. Vänner dör och blir sjuka och ens barn kanske flyttat till en annan del av landet.
Vag gäller syfte i livet, så får man ju inte ens fortsätta jobba efter 69 på många arbetsplatser, samt att åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden är rätt omfattande.
Vår svenska filosofi verkar vara att antingen ska man jobba minst 100%, fullt ös och massor av stress. Eller så ska man inte jobba allas. Gärna då att man går från de ena till det andra från en dag till en annan. Samtidigt som jag tror att många har en önskan om att kunna jobba lite grann och när man själv vill även efter den officiella pensionsåldern.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Hej o tack för en tankeväckande artikel!
Att Ikaria fanns med på listan, hade jag läst förut..ön som vi på Royal Tours på 80-talet hade kombinationsresor till..tror det var ihop med Samos/Patmos.
En fråga dock! Sardinien står det i rubriken o sedan i texten under Sicilien..vilken av öarna är det ?
Samt om Kalifornien..ska det verkligen stå 10 år lägre medelålder?
Förlåt om jag fattat fel (smile)
Tack för påpekande. Julen är en stressig tid när man ska hinna med mycket både privat och på bloggen. Just nu skriver jag inläggen för vecka 1 då vi kommer att vara på Costa Rica. Så då blir det mindre tid för korrektur. 😅
Det finns blå zoner även i Sverige. Nordöstra Småland som min mormor kom från bland annat. Hon och många andra blir riktigt gamla runt Vimmerby-Västervik. Niklas Ekstedt gjorde ett program om detta häromåret, inklusive de internationella. En region längre söderut i Småland var också med men det finns flera.
Spännande med de svenska regionerna och vad som skiljer ut dem.
Ekstedt skrev ju en kokbok på detta tema också med den fick dåliga recensioner såg jag.
Vi var på Ikaria 2019. Älskade denna ngt säregna ö. Vi var uppe i bergsbyn Raches 2 kvällar. Så mysig stämning och många familjer var samlade åt tillsammans både gamla och unga. Vill gärna åka dit igen😍
Kul! 😊 Låter som en intressant plats att åka till.
Har varit på Ikaria varje sommar sedan 2002. Avslutar alltid vår årliga båtluff med dagar i Armenistis. Det är en förunderligt vacker ö som inte liknar någon annan. Jag längtar ständigt dit!
Kul att höra, blir lite sugen på att åka dit. 🙂