Min uppväxt var kliniskt fri från resande.
D.v.s. om man inte räknar de bilresor vi alltid genomförde under sommaren genom Norrlands inland till avlägsna släktingar. Till farbror (d.v.s. mammas farbror inte min) Arne i Slagnäs, till Allan i Nattavara, till Indira i Älvsbyn och till Roland i Koskullskulle.
– Om du åker till USA, så blir det ingen veterinär av dig, det kan jag lova! sa vår mamma till min syster. Hon åkte till USA ändå och när hon kom hem ett år senare tog hon med mig på en flygluff USA runt. Första morgonen i ett sjabbigt hostelrum i New York vaknade jag i total skräck när jag insåg var jag var och att jag inte skulle få komma hem på åtskilliga veckor.
En sommar senare stor jag vid min flygplats-shuttel och storgrät, krampaktigt kramandes vårt senaste resesällskap David. Jag var ju på väg att skiljas från en av mina stora kärlekar i livet. Nej, inte David så klart, utan livet på resa.
Sedan dess har vi setts så ofta vi kan, livet på resa och jag. Stulit oss några dagar, veckor tillsammans här och där.
Medan livet gått sin gilla gång, barn har fötts, jobb har sköts och amorteringar har betalats. Ups and downs.
På senare tid mest downs kanske. När vi åker till Sydafrika är det ett år sedan. Ett år sedan rastplatsen i Älandsbro. Där min son bad mig svänga av E4:an och stanna bilen. För att berätta om de 64 tabletterna han tagit.
Sedan följde 5 månader då han bestämt sig för att inte gå i skolan mer, inte lämna hemmet mer. Och det fanns förstås inget vi kunde sätta emot.
Vän av ordning tycker förstås att jag borde ha slutat rest då. Koncentrerat mig på min son och stannat hemma. Men han bor bara hos mig halva sitt liv, den andra halvan hos pappa. Och då kan jag ändå inte vara där. Jag märkte ju också hur resorna räddade mig. Så nära totalt sammanbrott som jag var innan Andalusien-resan och så stärkt och fylld av energi som jag var när jag kom hem.
Jag fick honom till skolan till slut i elfte timmen. Visserligen till en anpassad variant, men ändå. Det hade aldrig ett vrak klarat.
Sedan kom tröttheten. Sju månader sedan han började skolan igen och livet börjat igen. Men fortfarande den stora tröttheten. Den jag längtar efter mest är att sova.
Jag är gjord av glas. Om något frågat hur jag mår hade jag spruckit från kant till kant. Som tur är frågar ingen. Tvärt om.
– Är du alltid så där glad? får jag höra på nya jobbet.
Och så längtar jag efter att resa. Mer än någonsin. Då blir jag mitt gamla jag igen för en stund.
Är det verklighetsflykt? Borde jag egentligen stanna hemma och möta mitt liv? Tänker jag under vår resa i Sydafrika. I Franschhoek frågar jag Christofer trots att jag vet hur dåligt han mår av sånt här.
– Vad gör dig lycklig?
Christofer är en handlingens man. Världens snällaste. Men inte rätt man för reflektioner, relationsgrävande och känslosvall.
Då säger han det bara, knäcker koden, bara så där mitt bland vinrankorna.
– Det är väl när man för en stund slipper tänka på det som gör en olycklig.
Nästa dag rider vi på Noordhoek Beach. Solen står lågt över havet, stranden är vit, havet turkost. Vi travar och vattnet stänker upp på mina byxor. Och det där lyckliga leendet i mitt ansikte det går helt enkelt inte att få bort. Jag kan inte sluta le. Jag vet bara om hästen under mig, vinden i håret och solen i mitt ansikte. Ingenting annat existerar så länge jag fortfarande sitter upp. Jag kan inte se annat än att jag är lycklig.
Jag har skrivit mer om min son här.
fotnot: ja, min syster blev veterinär. Ändå.
Vad fantastiskt fint du delar med dig! Tack! Att resa är härligt och ger styrka!
Ha en fortsatt fin helg!
Kram Lena
Tack Lena. Ja åtminstone för mig kan resorna ge enormt mycket kraft.
Tack för att du delar med dig av tankar om vanliga livet. Rätt gjort av dig💛 Hade oxå lite jobbigt med min son ett tag. Bara att få komma iväg på någon övernattning här hemma, weekend reser i Europa och längre resor gör en till en bättre mamma. Man måste få ladda batterierna. Min son älskar oxå att resa. Ångrar ibland att jag fört över det på honom. Bara i början av hans resa. Han har nu kommit hem från Australien efter 4 månader. Planerar redan att dra iväg till Fiji till hösten för att jobba via kontakter han fått. Underbart. Vi lever här och nu och vilken tur att din syster ändå blev veterinär.
Kram och tack för alla dina fina inlägg om resor du gör.
Tack Carina! Ja det är tufft när barnen har problem. Känns som så lite man kan göra. Men stort lidande. Skönt att det ordnat sig för din son (och roligt att han reser).
Kan inte ens föreställa mig vad du/ni har fått gå igenom. All styrka (och reslycka!) till dig och er. Kram
Tack Annika! Det är när det värsta är över man kan börja prata (skriva) om det.