Vi skriver sällan om stroken nu. Eller egentligen nämner vi den hela tiden i bisatser. För den påverkar ju fortfarande allt och varje dag.
Vandringarna som måste vara säkrare och mindre avancerade. Dagarna som måste fyllas med luft och tillfälle till vila. Jobbet som ser helt annorlunda ut nu. Balansen är fortfarande det stora problemet. Tillsammans med högerögat som ”slår av och slår på” beroende på energinivå. Talet som är svagare och långsammare. Mer eftertänksamt.
Den ständiga oron, från min sida. För tänk om det händer igen.
Hur det såg ut då för 3 år sedan
Innan stroken var Christofer VD och delägare i en företagsgrupp med verksamheter inom måleri, golvläggning och fastigheter.
Då var tillvaron fylld av saker som måste redas ut och fixas, konflikter, fackliga förhandlingar, kunder som måste hållas nöjda. Jobb som måste in, fakturor som måste ut. Ett visst belopp som måste in på kontot varje månad. Likviditet.
Gott om saker att fundera på och även oroa sig för när man vaknade på natten.
Dessutom saker bland de närmaste som inte alls artade sig som man tänkt sig och skulle vilja. Också en källa till stress och sömnlöshet.
Jag minns att jag ofta tänkte att hur klarar han sig på så lite sömn? Men det gjorde han, som det såg ut i alla fall, steg alltid rakt upp ur sängen när klockan ringde 6:00 varje morgon, oavsett hur natten hade varit.
Stroken var kryptogen. Det betyder att man inte vet orsaken till den. Men vi tänker att det var sömnbristen och stressen. Möjligen kombinerat med sömn-apnéer som ju Christofer har och som kan orsaka en stroke.
Hur det ser ut nu
Nu ser livet helt annorlunda ut för Christofer. Han har sålt sin del i företaget. Är fortfarande sjukskriven deltid. Jobbar en del åt försvaret. Uppdragsbaserat som instruktör.
På det sättet kan han själv styra hur mycket han tar på sig. Och försvaret är ju det som är hans kall i livet. Det han alltid egentligen allra helst har velat jobba med, men som livet tvingade honom att ge upp en gång för 27 år sedan. Det krävdes en stroke för att han skulle komma sig för med att återvända.
När han inte jobbar åt försvaret påtar han på med husbilsprojektet, tar det ganska lugnt och agerar lite hemmaman åt mig. Middagen står på bordet när jag kommer hem från jobbet. Typ.
Sömnen är lite problematisk nu också, så tid måste finnas för att justera under dagen. Samt att han numera har gott om piller att ta till för att inte ligga vaken alltför mycket. Och apnéerna åtgärdas med en andningsmaskin på natten.
Så Christofer har verkligen ändrat massor i sitt liv, tagit bort all stress som han själv har möjlighet att påverka. Så får vi bara hoppas att det räcker.
Alla inlägg om stroken hittar du här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Relaterade inlägg:
Och livet svingar sin stora jävla gjutjärnspanna
Om SJ´s kundtjänst – och en liten reflektion om vad vi gör och inte gör för varandra
Gäller verkligen din reseförsäkring? Efter sjukdom kan försäkringsbolaget neka ersättning – vi har kollat alla villkor efter Christofers stroke
Hjärntrötthet efter stroke – vad innebär det och hur är det att leva med?
Underbart att höra att han är så mycket bättre idag och att han prioriterat om i livet!
Ja Christofer har verkligen förändrat sitt liv. Och vi hoppas att det är tillräckligt.
Låter bra med omprioriteringar och att Christofer har ”annat” att arbeta med.
Oron förstår jag.
Minns så väl ditt första inlägg om stroken, tänk att 3 år passerat.
Ja det var definitivt nödvändiga omprioriteringar.
Jag brukar tänka, ”Tänk att det bara var 3 år sedan” 🙂 Känns som en livstid.
Skönt att höra!
Ja det känns bra att han är på en totalt annan plats nu.
Tänk vad livet kan vända tvärt
Fint att höra om hur ni har det så här 3 år senare
Kramar
Ja man vet aldrig vad livet har i beredskap.
Tänk, tre år! En evighet och ett ögonblick. Förstår att det är blandade känslor! En oerhörd lättnad att han får leva, och att det går framåt – ,men kan också gissa att det är en sorg ATT det hände och därtill den ständiga oron du pratar om. Gissar ni har fått lära er den hårda vägen att verkligen ta dagen som den kommer! Känns fint att se er fortsätta åka iväg på turer när och fjärran – trots allt. <3
Det låter kanske orimligt, men ingen av oss har ägnat en sekund åt att älta att det hände och varför just oss, just Christofer och så vidare. Utan vi har bara tänkt att nu är det så här, hur går vi vidare nu. Kombinerat med en enorm tacksamhet att livet har kommit bli så pass återställt som det blivit.
Däremot följer oron mig. Ihop med sk magiskt tänkande. Det vill säga att jag tror att jag måste komma ihåg att oroa mig, för så länge jag gör det så kommer ingen ny stroke att komma. Om jag däremot glömmer bort att oroa mig, utan börjar ta saker för givet, det är då den kommer.
Naturligtvis förstår jag på ett intellektuellt plan att det inte funkar så, men ”bäst att ändå göra jobbet och oroa mig”. För säkerhets skull liksom.
<3