I dagarna är det 1 år sedan en vit katt flyttade in hos oss. Han kom på bästa ET phone home-manér, svischandes på en cykel mitt i natten. Barrikaderade sig i vårt radhus. Vägrade bli såld till okända.
Långa tunga förhandlingar hölls. På distans från Moseldalen. För vi skulle ju inte ha någon katt. Inget djur alls, och om möjligen, någon gång, i så fall en hund, ju.
Ingen vit, döv innekatt. Som fäller tonvis med hår, kliver på tangentbordet om man försöker jobba hemma och jamar hjärtskärande, högt och lite anklagande både dag och natt.
Men den vita döva katten blev kvar. Yourstone-sidan förlorade förhandlingarna. Heter inte ET utan Nemo. Fastän det är väldigt meta att heta något om man är döv och katt.
Nemo gjorde sig hemmastadd. Inredde sommarnöje på balkongen. Bekantade sig med de andra katterna på gatan genom sidoljuset på ytterdörren. Till och med att han har haft kompisbesök någon gång av Bosse. Mia tycker att han är fasligt stilig, men håller sig på sin kant. Svårflörtad.
Nemo spatserar på gatan ibland. I sele och koppel. Har rymt två gånger, men alltid återfunnits på baksidan intill huset. Har fått en transport-ryggsäck i present, men inte provat den ännu. En rosa med fönster i. Kastar ut all mat på golvet innan han äter den. Har bollsinne och gillar laserpekaren. Ser gärna på Gift vid första ögonkastet.
Ett kattliv i sin enkelhet.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Vad mysigt med en kisse i huset!
Ja han är så söt! 😊