Vi är inga stora semestershoppare. Oftast köper vi inga souvenirer alls med hem. Men i Marocko blir det faktiskt omöjligt att inte dras med. Det finns ju så mycket fantastiskt, färgglatt och extravagant. Vacker mörkgrön keramik från Sahara, fantastiska lampor. Mattor!
Och så sittpuffar i getskinn. Så fina.
– Jag vill ha en! Säger jag beslutsamt till Christofer.
– Vi kanske ska köpa ny inredning efter att vi flyttat, säger Christofer försiktigt. Inte före.
Men han talar ju för döva öron förstås. Jag är ju redan på väg in i en äkta marockansk getskinnspuffs-bod.
En söt farbror tar emot. Förevisar. Plockar fram. Brer ut. Han har dåliga tänder, men varma ögon. Sonsonen är med i boden också. Och assisterar.
-How much? frågar jag. För detta är ju bara sonderingsrundan. När jag kollar vad de här rackarna går loss på.
– Egentligen tar vi 700 dirham för dem, förklarar farbrorn. Men just bara nu, just för mig, så kan han tänka sig att sälja en puff för 600. Vid en snabb affär liksom.
– Tack, då vet jag, säger jag. Ska tänka på saken. Så kan jag komma tillbaka i eftermiddag.
Men så lätt kommer jag ju inte undan. Vi vet båda två att hela medinan är full av butiker som säljer exakt samma vara. Samt att jag förmodligen inte ens kommer att kunna hitta tillbaka till just honom. Ens om jag försökte.
– Vad är ditt pris? envisas han. Och jag gillar honom, en söt liten gubbe. Överlägger snabbt med mig själv. Christofer står i dörröppningen och väger från en fot till en annan, så honom har jag ingen nytta av.
Vad kan egentligen vara ett rimligt pris för en sån här? Jag har ingen aning. Men redan 600 dirham, som ju är lika många kronor, känns ju för billigt.
– 400, säger jag villrådigt.
Söta gubben spelar pliktskyldigast en charad när han låtsas chockad och kallar mig berber-woman. Underförstått en hård förhandlare. Sedan tar han snabbt i hand på 400 dirham. Affären är ett faktum och Christofer har en getskinnspuff att bära runt på hela dagen.
– Han drog nog igen jalusierna och tog ledigt resten av dagen nu, säger vi leende till varandra. Det är uppenbart att vi betalat för mycket.
Mycket riktigt, när vi kollar med vår chaufför dagen efter, så borde vi absolut inte ha betalat mer än absolut max 300 dirham för denna puff.
Men samtidigt, en likadan skinnpuff hemma i Sverige, köpt på fina gatan kostar uppemot 2000 kr. Våra löner ligger långt, långt över den lilla söta gubbens. Vi kan helt enkelt inte känna längre, när vi reser runt jorden till olika platser, att det är så himla viktigt att deala till sig ett superpris på olika varor och tjänster.
Absolut, genom att betala orimliga överpriser hamnar den lokala marknaden i obalans. Om turister betalar dubbla taxipriset mot lokalbefolkningen, kommer alla taxichaufförer att vilja köra turister och ingen kommer att vilja köra lokalbor, osv.
Men att pruta och deala för att alltid få det absolut lägsta bästa priset, det känns inte heller rimligt alls. Hellre då att man känner att man har betalt ordentligt för sig. Gjort rätt för sig helt enkelt.
På samma sätt som vi alltid är noga med att lämna dricks och gärna betalar turistskatter. Och försöker välja turer från företag där vi tror att guider och chaufförer får en rimlig lön.
För att det känns fair helt enkelt. En känsla som bara blir starkare och starkare med åren och ju mer vi reser. Vi betalar hellre ett fair price än kommer billigt undan.
Hur tänker du när du reser?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Precis som du!
Har vi råd att resa kan vi betala dricks.
Så resonerar vi.
Absolut! 🙂
Jag tror att det har lite med mognad (och ekonomi!)/att göra.
Förr var jag en mästare på att pruta, nu känner jag som du, att jag har råd att betala ett kanske lite högre pris än lägsta möjliga. Samtidigt har du en bra synpunkt med att man inte ska sätta den lokala marknaden i obalans… men kan jag göra en försäljare glad, så varför inte? Det är deras levebröd och min lite ”lyxiga” reskassa.
Ja håller med, när man var ung hade man dels inte hela bilden vad gäller ”världens orättvisor”.
Dessutom hade man dåligt med pengar. Även om man för visso hade råd att resa, fick man snåla och räkna varje krona på resa.
Tycker att du resonerar helt rätt. Jag smålog en del när jag läste inlägget– såg Christofer framför mig när du förhandlade om priset och sedan när han fick bära puffen..😉 Han är tålmodig den mannen, precis som min egen… 😊
Hehe, ja de tålmodiga, snälla männen är de bästa. 🙂
Det låter klokt resonerat tycker jag! Nu har jag rest väldigt lite utomlands senaste sju åren men tror jag har ett annat förhållningssätt nu. När jag reste som mest kändes tiden oändlig medan pengarna var en begränsad resurs. Att klara mig på 100kr/dag var målet vill jag minnas. Nu är tiden mer begränsad än pengarna och i min självbild är det viktigare att vara generös än proffs på lågbudget.
Ja jag tror att det är vanligt att man förändras i synsätt på detta när man blir äldre. 🙂