Vandring rakt in i en sandstorm i Sahara

Vår första dag i Mezouga i östra Marocko, på gränsen till både Algeriet och den väldiga Saharaöknen, visar sig öknen från sitt allra bästa. Solen skiner från blå himmel, temperaturen är perfekt och den gyllene sanden ligger i perfekta sanddyner och förföriska vågmönster. Som man tänker sig en sandöken.

Då rider vi kamel ut till en ökencamp. Njuter och fotar. Tillbringar kvällen och natten på campen. Äter, dricker och dansar rytmiskt till trummor.

Sandstorm i Sahara vs mysig hemmakväll?

Nu idag är läget det motsatta. En storm har blåst upp framåt eftermiddagen. Vår chaufför kör oss till vårt boende för natten, Riad Chebbi, beläget tvärs över vägen från de första sanddynerna. Vinden ylar runt husknuten.

– Stanna inne, är vår chaufförs råd.

Men vi är nu en gång anarkistiska till vår läggning. Stanna inne på ett tråkigt (låt vara väldigt vackert) hotell när man har chansen att uppleva en alldeles äkta sandstorm ute i det väldiga Sahara? Nä, tänkte väl det.

Utan större överläggningar blir det 1-0 till Sahara vs en komfortabel hemmakväll.

Vi ges oss ut

Igår fick vi ju hjälp av vår kamelfösare att knyta ökenturban. Idag är vi on our own. Youtube får knyta turbanen istället. Nästan lika bra.

Så sätter vi av ut i sandstormen. Vi ser att ett helt gäng kamelkaravaner står beredda att ge sig ut. Turistturerna vilar inte, utan kommersen pågår som vanligt.

Solen är på nedgående och syns som ett svagt skimmer igenom sanddimman. Vi tar ut riktningen mot hotellet. Både i förhållande till solen och på kompassen på Christofers klocka. Så börjar vi gå. Att gå rakt är omöjligt i öknen, sanddynernas form drar ideligen iväg en på avvägar. Tur då att vi har vår riktning. Österut från hotellet går vi nu. Så rakt vi kan.

Snart är vi omgivna av öken. Sikten är inte lång så här mitt i stormen. Sanden piskar oss i ansiktet.
– Var det dumt att ta med kamerorna? Sanden letar sig förstås rakt in alla kamerans skrymslen. Blir detta slutet för mekaniken? Nåja, försent nu.

Vi är inte helt ensamma ändå. Då och då ser vi en kamelkaravan i fjärran eller några fyrhjulingar.
Stormen tilltar känns det som. Efter ett tag blir man orolig ändå. För tänk om vi inte hittar tillbaka? Trots allt. Vi spanar bakåt och ser våra spår sopas igen bakom oss av vinden. Som två små Hans och Greta i sagans värld.

Vi vänder. För säkerhets skull. Att hitta tillbaka går galant. Vi kommer tillbaka ut på vägen mitt emot vårt hotell. På sin höjd 100 meter från där vi startade. Nu har vi provat på elementen i sin fullaste glans. Sandstorm när det är som bäst. När man hittar tillbaka igen.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.