– Det brukar synas direkt vilka som är på väg till oss! Säger Alex, en av två volontärer på vår anläggning i Atlasbergen, Atlas Together, när hon hämtar oss på flygplatsen.
– Våra gäster ser liksom lite äventyrligare, lite gladare, och lite mer förväntansfulla ut än genomsnittet som kommer ut från Norwegians direkt-flight till Marrakesh.
Och visst ligger det något i det. Vi har ryggsäckar med vandringsstavar fästade utanpå, och vi 10 lyckliga som hämtas upp denna vecka börjar direkt att surra förväntansfullt med varandra. Medan vi tar ut fickpengar, köper SIM-kort och packar in oss i minibussen som ska ta oss upp till en avlägsen del av Atlasbergen i Marocko.
Klockan är 8 på kvällen och skymningen faller utanför bussfönstret, Marocko gör sig redo för kväll. Mat tillagas i taginer över öppen eld, äts längs vägarna på plaststolar och plastbord. Ett myller av mopeder och människor, medan mörkret tätnar.
Medan vi mumsar på varsin hemlagad pastilla som tagits med från lodgen.
– Det var ju så här Marocko var, tänker jag. Kroppen minns. Människorna, dofterna, färgerna, stämningen. Det kommer att bli bra det här. Jag känner Marockos värme i kroppen.
En vandring i örternas värld
Vi bor i byn Ait Chribou med utsikt ner mot sjön Bin el Quidane, som växt flera hundra procent i år, året när ovanligt mycket regn fallit över Atlasbergen och Marocko under vintern.
Landskapet är frodigt grönt på ett närmast Toscana-liknande sätt. Resans första vandring börjar direkt från lodgen. Vår guide för dagen är Noureddine. Som uttalas ”Nordin” och är ett förnamn och inte ett efternamn och namnet till trots är ”Nordin” marockan och dessutom berber, bergsfolket i Atlas.
Han är självlärd i både engelska och läkeörternas värld och ska under vandringen visa oss de medicinalväxter som växer i området och som ännu används av lokalbefolkningen. Vi vandrar genom byn. Förbi källan där byborna tvättar sina kläder. Upp genom en ravin, där människor ända in på 80-talet bodde i grottor i det porösa berget.
Vi får förevisat för oss vad som ska plockas, kokas och drickas mot både magåkommor, högt blodsocker, förkylning och dålig bröstmjölksproduktion. Här bland berberfolket finns traditionellt en större tilltro till de egna örterna än till moderna mediciner.
Lunch hos Fatima
Så småningom kommer vi upp ovanför ravinen. Här ligger husen på frodiga grässlänter med strålande utsikt över landskapet. Här tar Fatima med familj emot i sitt lilla hus. Hund, höns, några får och en åsna har man förstås. Samt ett eget litet mini-hamam på tomten. Det är standard här uppe i bergen.
Fatima som bara gått ett år i skolan, gifte sig redan vid 15 års ålder och har tillsammans med sin man som jobbar som murare, fyra flickor. De satsar nu på flickornas framtid och betalar för deras skolgång nere i den närbelägna staden.
Vi bjuds in i ”finrummet” med mjuka, varma hemvävda ullmattor omlott på golvet. Här i Atlas väver och knyter alla kvinnor sina egna mattor. Vi sitter ner längs rummets väggar, sitter på mjuka kuddar medan frikostigt med nötter, dadlar och varmt sött te bjuds runt.
Så småningom kommer själva lunchen in, tagine förstås, Marockos nationalrätt. Den gryta som långkokas över glödbädd i det särskilda kokkärl som också kallas tagine.
Vandringen tillbaka
På tillbakaväg tar vi en annan väg. Det blir fler frodigt gröna grässlänter och grottor, en än mer hänförande utsikt ner över sjön. Herdar som vallar sina får och packåsnor på väg upp eller ner med sin last.
Innan vi så småningom är tillbaka nere på vår lodge igen.
Fakta om dagens vandring
Dagens vandring innehöll många ört-stopp och många berättelser om traditioner och seder här, och gick därför i ett långsamt tempo. Vi var ute och vandrade i 4 timmar och 46 minuter exklusive lunchrasten, men gick bara 6,13 kilometer och 254 höjdmeter totalt.
En relativt enkel vandring alltså, även om terrängen var rätt stenig.
Läs också: Alltså vilken resa vi är ute på nu!
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
