Acceptans. Det svåraste tillståndet när livet går emot och fruktansvärda saker drabbar.

Alla har vi väl någon gång hört eller läst Sinnesrobönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Att inte inse skillnaden och att inte acceptera det som inte går att förändra skapar extremt mycket frustration, lidande och ångest, vet jag av egen erfarenhet. För jag har varit just en sån, som vägrat acceptera.

Just så här får det bara inte vara

Skrev jag vanmäktigt 2008 i en av mina många anteckningsböcker där jag på den tiden försökte få utlopp för allt inom mig genom att skriva dikter.

Jag har slagits och slagits och slagits mot väderkvarnarna. Och när jag slagits klart och till slut sjunkit ihop på marken med blodiga knogar. Så har verkligheten ändå sett ut på precis samma sätt som när jag började. Och det som har hänt, har fortfarande hänt.

Kanske är det livet som lärt om mig. Långsamt, långsamt.

Men också detta:

10 år efter tsunamin hade alla de stora svenska dagstidningarna stora reportage om händelsen och intervjuer med drabbade som varit på plats då och förlorat anhöriga. Jag var på väg till området i samma veva och läste mycket av det som skrevs. En fredag på jobbet. Vi hade varit på julbord till lunch och alla mina kollegor hade passat på att flexa ut och sluta tidigt (som man gör på kommunen, höll jag på att säga).

Jag dröjde mig kvar och fastnade i ett av dessa reportage. En man som förlorade alla. Fru och två barn som varit på stranden. Själv var han ute på en båt. En man på hotellet följde honom in på rummet där de bodde. Där var det vatten på golvet någon decimeter, men i övrigt orört och oskatt. Mannen sjönk ihop av synen, berättade han och mumlade: “Om de bara stannat här. Om de varit på rummet så hade de bara behövt sitta på sängarna. De hade inte ens blivit blöta.”

Då hade den thailändske mannen tagit tag om han axlar hårt. Skakat honom och sagt med eftertryck: “Tänka aldrig så igen! Det som har hänt, har hänt och det finns inget “om inte” och “om bara”!

“Det hjälpte mig jättemycket”, konstaterade mannen 10 år efteråt. Att inte fastna i det. “Om inte” och “om bara”.

För de leder ju inte framåt utan bara inåt i ältande och smärta.

När jag ett par år senare råkade ut för min olycka i Kuala Lumpur, tänkte jag direkt så. “Det som har hänt har hänt” Aldrig “Om inte” eller “Om bara”. Fast gudarna ska veta att det fanns många om inte och om bara i just det fallet. Vi skulle egentligen inte ha varit i Kuala Lumpur överhuvudtaget. Om det inte varit för det där inställda planet till Borneo. Vi hade på morgonen inte ens valt vart vi skulle åka under dagen, utan åkte på impuls ut till Batu Caves. När vi kom fram kände jag direkt att detta var inte en sevärdhet som jag tyckte var intressant. Jag ville egentligen vända och åka därifrån, men gick en lov i grottan “för syns skull”. En enda sten föll det från grottans tak. Den träffade mig på den där rundan “för syns skull”. Jag som inte ens skulle ha varit där.

Men jag tänkte ändå aldrig så. Kanske var det den där thailändske hotellarbetarens förtjänst.

Inte heller under Christofers stroke har jag tänkt så. Inte en gång. Bara; “Det som har hänt, har hänt” och “Nu löser vi uppgiften utifrån det nya läget”.

Jag har faktiskt inte ens brutit ihop.

Först på vägen hem från Borlänge, tänkte jag att jag utgår från att läget är okej. Och om det visar sig inte vara det, så kommer jag att ha massor av tid att bryta ihop sen. Sen planerade jag att bryta ihop i alla fall lite när jag kom fram till sjukhuset, men då kom Christofers barn samtidigt som mig, så då måste jag ju förstås hålla ihop och vara stark.

Sen var det ändå mest tacksamhet. För att Christofer levde och för att läget ju faktiskt var sånt att vi kunde hoppas på att han skulle bli återställd igen. Så otroligt förmätet då att sörja. Så otacksamt. Och så farligt. För ödet, gud och döden är inga förlåtande vänner. De mäter ut. För dem som inte förtjänar och följer sitt kontrakt.

Det kom små utandningar ibland de första dagarna. Utandningar som lät som skrämda, döende djur. Men sen packade jag en väska med kalsonger och strumpor, eller vad som nu behövdes på sjukhuset, tog min bil och gjorde det som måste göras. Det jag kunde göra.
Jag var tacksam. Och jag tänkte aldrig “om inte”. För det var ju just så här det var. Stroken hade drabbat just oss. Och just så fick det helt enkelt bara bara.

Men i torsdags bröt jag ihop. Och sa “Varför just vi? Förbannade jävla liv!”

En kort stund. Innan jag drog ihop mig själv, Drog upp dragkedjan i min hud. Och konstaterade att det som har hänt har hänt. Och nu löser vi uppgiften utifrån det nya läget.

Och det kan ju förresten strängt taget vara jag som dör i stroke nästa söndag. Det vet man ju aldrig.

Hur brukar du tänka när du drabbas av svåra saker?

Etiketter

18 kommentarer

  1. Exakt. Man ska inte gå och oroa sig för saker man inte kan påverka. Trevlig helg!

    • Gunilla Yourstone

      Tack för svar. Har du råkar ut får många svåra tragiska saker i ditt liv?

  2. Tack för du delar med dig! När jag och familjen drabbats av sjukdom eller olycka har vetskapen om krisens “fyra rum” hjälpt mig genom processen. Att bearbeta, veta var man befinner sig och våga vila i den känslan med vetskap att det kommer en morgondag med acceptans och nyorientering. Många gånger har det förstås varit frustation när det tar lång tid innan man är igenom de tre första faserna, men det blir bättre. Tänker på er ❤

    • Gunilla Yourstone

      Ja precis. Om om man fastnar i “om inte” så kommer man inte vidare i processen utan stannar någonstans i andra fasen.

  3. Min mamma sa något en gång som jag bär med mig:” Alla måste dö en gång..hur orättvist det än kan kännas..det vore ju ändå märkligt om alla dessa stora människor i historien fick förlika sig med det ödet, da Vinci, moder Theresa m fl, men att det gjordes ett exceptionellt undantag för I Johansson på Sandbacka..”
    ”Det står skrivet i pannan” ( ditt öde) säger muslimer jag mött.
    Acceptans över änniskans villkor.
    Lite långt svar, men:acceptans..med andra ord.

  4. Tina Pettersson

    När jag tidigare i livet stött på patrull på ett eller annat sätt har jag deppat ihop en liten stund, men sen rest mig o gått en annan väg än den jag tänkt. Accepterat att nu blev det så här. Sen fick jag min hjärnhinneblödning (tre år sen snart) o kämpar mycket med just acceptansen. Jag har förstått att jag inte på något sätt kunde påverka min sjukdom, den bara hände. Där o då. Men att livet har förändrats, att jag inte orkar lika mycket som förut, att det finns saker jag faktiskt inte kan göra eller har svårt att göra, att jag troligen inte blir helt återställd; det är väldigt svårt att acceptera. Skriver mycket, går till psykolog, går promenader o pratar med mig själv. Så småningom kanske lugnet infinner sig. Och mitt i allt är jag ändå glad, o tacksam, för att jag lever, för att jag har familj o vänner, för att jag trots allt är ganska ok och för det som jag faktiskt orkar. Och första maj ska jag börja jobba 50 %! Bara en sån sak 😊. Så det blir nog bra.

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är ju olika svårt att acceptera beroende på “digniteten” i det som hänt. Vissa saker får man jobba länge med. Jag har saker som jag fortfarande jobbar med, efter MÅNGA år. Och sånt som är så sårigt att jag inte ens kan prata om det.

  5. Maria Svanqvist

    Var på en fin och tankeväckande föreläsning i veckan av David Natthiko Lindeblad, fick med mig en mening därifrån… ” tro inte på allt du tänker”…. Den har redan varit hjälpsam för mig.

    • Gunilla Yourstone

      Den var bra!
      Ofta håller man ju sina egna tankar som sanningar. Och så kommer en annan människa och säger “Kan du inte tänka så här i stället?” Och då lossnar allt.

  6. Anneli S

    I perioder i livet har jag varit med om tunga saker. Tyvärr har det varit så för mig att en olycka sällan kommit ensam. Ljuset i mörkret har då alltid varit mina resor. Både de som jag gjort och de som jag har framför mig. Jag har kunnat glädjas åt att de fantastiska upplevelser jag haft med mina resor. Jag har sett och gjort så mycket mer än väldigt många människor. Utan resorna hade jag inte varit den person jag är idag. Tack för att du delar med dig och jag önskar er lycka till. Tänker på er.

    • Gunilla Yourstone

      Det är ju så sant. Så har det varit för mig också. Resorna lyfter mig så att jag orkar. <3

  7. Margareta

    Drabbades av bröstcancer för många år sedan, ett tungt besked. Efter en jobbig helg konstaterade jag till sist att det enda jag kan försöka påverka är mitt eget förhållningssätt. Det andra ligger utanför min förmåga. Och tänk om jag lever i tio år och ständigt går och väntar på att dö?? Istället för att leva. Nu har det gått ännu mer än tio år och jag sitter lycklig på flyget hem efter tre magiska veckor i Indien. Ny nära döden upplevelser i bagaget men denna gång i form av den indiska trafiken -och självvalt.
    Jag tror på att iallafall försöka att orka välja acceptans om det går. Men man behöver få bryta ihop lite också! Men inte fastna i det destruktiva.
    Allt gott till er! ❤️

    • Gunilla Yourstone

      Vad skönt att det gick bra för dig och att du nu fått vara frisk i mer än 10 år.
      Du har rätt man måste fokusera på att leva. Fast utan att ta onödiga risker och det blir väl det som blir vår uppgift nu, att försöka ta reda på var den gränsen går.

  8. Läste alldeles nyss om “Sinnesrobönen” i ett annat sammanhang, den har så mycket klokhet i sig. Jag tror personligen att det kan vara viktigt att gå och prata med någon vid sidan om, någon professionell och utomstående, för att ta sig igenom de mörkaste stunderna i livet. Jag kan personligen inte tänka bort “om” och “om inte”, men kanske kan lära mig att hantera dem på ett annat sätt. De små orden ska inte få vinna och ta över här i världen!!

    Varma kramar till er.

    • Gunilla Yourstone

      Tack Annika! Att prata är bra. DÅ för man alltid kloka motvikter till sina egna “sanningar”.

  9. Sambon reagerade med tacksamhet att han klarat sig så bra efter stroken men jag var helt förstörd. Vårt liv hade satts i gungning och jag kunde när som helt förlora den jag älskade. Ville att han skulle ringa mig varje dag när jag var på jobbet så jag visste att hab var okej. Kollade på nätterna att han andades osv. Likadant i torsdags efter hjärtoperationen. Min sambo tacksam för att allt gått bra och jag med också såklart. Men jag har varit hemna från jobbet några dagar. Det var som att allt släppte när allt gick bra med operationen. Och kanske är han lite säkrare nu. Men fortfarande går jag med rädslan “tänk om”…men det har blivit så mycket bättre med tiden.

    • Gunilla Yourstone

      Första 1-2 månaderna när Christofer kommit hem var han rastlös och var uppe och vankade på nätterna. Slutade i gästrummet i källaren. Så varje morgon när jag vaknade var jag ensam i sängen och tänkte “Jaha nu kanske han ligger död där nere.”
      Det gjorde han ju förstås inte, men så sjukt att behöva vakna varje morgon med den tanken. 🙁

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *