Alla dessa prylar som äger en

– Alltså egentligen borde det finnas en lag som tvingar en att flytta vart femte år!

Sa jag bara häromdagen spontant till Christofer. Så att man tvingade rensa och aldrig hann samla på sig en massa onödig bråte.

För 18 år sedan flyttade jag in i mitt nuvarande hem, ett radhus bredvid järnvägsstationen i Umeå. Jag ägde nästan ingenting. Med en bitter och infekterad skilsmässa bakom mig, som slutade i att jag lämnade det mesta. Tog mina kläder, mina böcker, hushållsmaskinen som jag fått i studentpresent av mina föräldrar, samt några enstaka möbler och flyttade till mitt nyinköpta radhus.

Låter det som en mardröm att lämna det mesta av sina tillhörigheter bakom sig? Alla de dyra glasen från Kosta Boda, hemelektronik, mattor, lampor, utemöbler, tavlor?

Själv minns jag det som en underbar tid. En fri, enkel tid.

Första kvällen i mitt nya radhus flyttade jag in med bara en madrass och en tandborste. Nästa dag kom vardagsrumsmattan från IKEA. Jag satt hela kvällen i mitt tomma hus på den där mattan och tänkte att ”vad jag har det bra, som har en matta att sitta på.” Sedan kom övriga möbelleveranser successivt.

När matbordet kom, tänkte jag att vad bra jag har det som har ett matbord. Och så vidare för varje möbel.

När jag första gången blev sugen på kaffe, fick jag gå iväg på stan och köpa en kaffebryggare, muggar, filter, kaffe och mjölk. Och kaffet smakade underbart, för det smakade äventyr och frihet!

När det snöade gick jag till OKQ8 och köpte mig en snöskovel.

En sån jädrans härlig tid var det, för ingen eller inget ägde mig, jag var bara min egen och varje sak i mitt liv hade ett syfte.

Jag köpte inga dyra saker till mitt hem. Det blev mycket IKEA och bara bruksföremål.
– Hellre äter jag falukorv på vaxduk och IKEAs standardtallrikar, med människor jag tycker om, än att jag äter oxfilé på linneduk och Royal Copenhagen, med människor som vill förminska mig! Sa jag till min vän Karin.

Mina förråd ekade tomma då. Hela rum ekade tomma. Första åren kunde vi ha barnkalas i källaren. Utan möbler var det en perfekt plats för lekar.

Men successivt köptes det saker.

Lekrummet i källaren fick en sån där stor familjesoffa ni vet. Där alla får plats. Allrummet uppe blev arbetsrum med skrivbord. I förrådet hamnade julpynt, sovsäckar, bärplockare, gamla stövlar, som man kanske, kanske skulle behöva någon gång igen.

Dödsstöten kom när Christofer flyttade in. Det blev tidsbrist förstås under flytten och mycket av hans grejer hann aldrig gås igenom och rensas, utan trycktes bara in i mina förråd ovanpå mina grejer. Huller om buller och i ingen ordning. Knappt att dörren gick att stänga.

Förmodligen hade vi någon form av intention att rensa sen. Men sen kom stroken. Inte ordningen.

Nu har vi startat. Besinningslöst röjer vi ut, säljer, ger bort, återvinner, kastar.

Alla de där sladdarna som ingen vet vad de ska vara till, påslakan och handdukar med barnmotiv på, böcker som ingen läst eller som inte ens var bra. Ett segelflygplan(!), en roddmaskin, en 3D-skrivare. En vanlig skrivare som inte funkar sedan 3 år tillbaka. En fåtölj som ingen någonsin sitter i.

Nu när vi till slut och äntligen, har precis allt, har vår högsta önskan blivit att inte äga något alls. Så som det en gång var, när livet var enkelt och bekymmersfritt att leva.

Läs också: 10 nyckelbegrepp för att kartlägga en person

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.