I samarbete med EF Education First.

Min dotter Alva går just nu i 8:e klass. I sommar fyller hon 15.
Vi är så lika varandra, både utseendemässigt och till sättet. Samma osäkerhet och samma allvar. Samma känsla för rätt och fel. Samma totala dedikering till skolarbetet och att alltid göra bra ifrån sig. Samma ständigt iskalla fötter.

Min sommar efter åttan, 1986, sommaren då jag fyllde 15, åkte jag på språkresa med EF till Torquay i England. Andra gången utomlands någonsin.

Buss från Norra Bantorget i Stockholm genom hela Sverige till Göteborg. Färja över till England på ett dygn. För att rädda miljön? Självklart inte, detta var långt innan någon visste att miljön ens behövde räddas. För att min kompis Camillas pappa kommit på att det gick att spara en slant, säkert en hel tusenlapp, genom att göra så. För det här begav sig på den tiden då man sparade pengar genom att låta bli att flyga.

Två dygn i London. Vi var betrodda att göra staden helt själva. Shoppade tröjor från Lyle & Scott (Örn-tröjor som ju vi sa) på Carnaby Street, besökte skräckkabinettet London Dungeon, och på natten hängde vi utanför Londons trendigaste klubb the Hippodrom.

Själv var jag långt ifrån den självskrivna reseledare jag är idag. Blek, tunn och försagd följde jag med i svansen på den tonårsrundtur som, i själva verket, lyckades missa samtliga av Londons obligatoriska sevärdheter.

språkresa
London 2016 vid mitt 4:e besök. 1986 togs inga sånna här foton!

Vi bodde hos värdfamilj i Torquay. En gata med likadana villor. Varje kväll klockan 6 serverades Tea vid ett bardiskbord i köket. Teven, som var infälld i den mörkbruna köksinredningen, stod på för fullt. Maten serverades i färdiga portioner på tallrikarna. Jag minns aldrig att det var någon som inte gick att äta eller för den delen att det någonsin serverades färska grönsaker. Till maten fick vi varsin gigantisk bräddfull mugg svart skållhett te. En tre veckor lång brännskada i svalg och mun var ett faktum.

Min kompis Camilla lämnade walk-over direkt. Hon knep som en mussla. Jag fick sköta snacket i vår familj. Ibland gick det bra. Ofta gick det knaggligt. Och den där gången jag sa -Fuck! Ja, det var väl inte så lyckat.

Vi gick på engelska-lektioner, vi shoppade nya spännande kläder som inte fanns hemma, och billiga klockor med ett nytt armband för varje dag som matchade pastellen på dagens outfit. Vi åt vinägerchips, snäste av påflugna brittiska pojkar, lyssnade på Mr Mister, Eurythmics och Duran Duran och letade efter Faulty Towers.

språkresa
Gänget när det begav sig.

Sista kvällen såg vi på Susan var är du? och väntade på bussen tillbaka. Pratade med folk i gruppen som vi liksom inte kommit oss för med att prata med förut. Bara för att inse att vi nog kunnat bli ganska bra vänner.

Kommen så här långt längs min språkrese-memory-lane kollar jag EF´s nuvarande utbud på webben. Mycket verkar vara sig likt. Och Lyle & Scott är ju för sjutton inne igen! Även om den vita-blåa EF-baggen verkar vara borta. Nu kan man välja bort värdfamiljen. Och det skållheta teet. Bo på resort med pool i stället. Jojo det borstas ju lite mer framför curlingstenen för dagen unga.

Torquay finns kvar i utbudet. Men numera också USA med Kalifornien, Florida, New York och Boston. Och Malta, Alvas favorit!

Alva har varit till 20 länder. På 5 kontinenter. Hon pratar bättre engelska än jag gjorde i hennes ålder. I veckan gjorde hon och Jonatan i klassen en stor presentation på engelska om delstaten Maine. De hade till och med bakat Maines national-treat och bjöd på i klassrummet. Så proffsigt!

språkresa
Alva. Lite coolare. Lite mer världsvan.

Men jag tror ändå att att en språkresa skulle vara ett minst lika stort äventyr för henne. För även om de överglänser oss på många plan, de unga i dag. Så proffsiga, så världsvana, så finns det ett område där vi faktiskt låg före. Vi kunde alltid klara oss själva. Att ringa mamma och pappa för skjuts, hjälp och assistans fanns inte för oss. Det var bara att gilla läget och ro fan i land på egen hand.

Och det gjorde vi med besked. Och det tror jag att Alva och hennes kompisar skulle kunna lära sig också om man bara slängde ut dem lite där i världen.

språkresa
Där är de ju! EF-baggarna!

Nu väntar den hängivne läsaren bara på en sak. Det obligatoriska inscannade förnedringsfotot på mig. En stående punkt i alla retro-inlägg. Så håll till godo, här kommer det. Inte från språkresan, albumet är kliniskt fritt från foton på mig därifrån. Men från ett filmprojekt i 8:an där jag spelar min klassföreståndare på biologi-exkursion.

språkresa

Mer information om att studera utomlands med EF hittar du här.

 

8 kommentarer

  1. Härliga minnen! 🙂 Jag har också varit på språkresa med EF, till Hastings år 1981. Hade ingen vidare tur med värdfamiljen men fick i övrigt en helt oförglömlig resa. Shoppade givetvis också örntröjor. Dessutom minns jag att prisnivån var mycket behaglig.

    • Gunilla Yourstone

      Syrran var till Hastings 3 år före mig, dvs -83! 🙂
      Tråkigt med värdfamiljen, vår var väl varken bra eller dålig liksom.

  2. Igenkänningsfaktor… här var det Eastbourne 1985 efter 7:an. Minns att vi också fick färdiga portioner från vår värdfamilj, helt enorma portioner och massor av vita bönor (urk!). Men vi åt upp! För det hade vi lärt oss att man skulle göra 🙂 Har inte ätit vita bönor sen dess…

    • Gunilla Yourstone

      Hehe, vita bönor. Det fick nog vi också. En upplevelse var det i alla fall att vara i väg på språkresa vid så unga år.

  3. Brighton för mig. Rätt lugnt resa. Skulle dock aldrig skicka mitt barn till Malta idag efter att känt många som jobbat med just EF där och dessutom gjort research för en artikel om just Malta och språkresor :-O

    • Gunilla Yourstone

      Vår resa var också lugn. Det är väl så att sån som man är hemma är man på resa också. 🙂

  4. Var precis som dig med EF i Torquay efter åttan på 80-talet. Båda mina döttrar har nu varit på egna språkresor, den ena i värdfamilj också i Torquay lillasystern valde Malta och resortboende vilket i mitt tycke inte kännns lika mycket språkresa men kul hade de. Tjejerna har rest mycket med oss sedan de var 8 veckor gamla men just det där att åka själva och en lite längre tid tror jag är lika nyttig och utvecklande nu som på 80-talet.

    • Gunilla Yourstone

      Vad roligt att de också åkt! Vi är bara på fundera/planera stadiet. Absolut, att klara sig själv är lika aktuellt som någonsin.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *