Förr, förr, förr i tiden. Ja då fotade man väl bara för familjealbumet. Fotade på filmrulle, lämnade in för framkallning och satts sedan in i såna plastfickor i ett vadderat album. Sedan naglades någon stackars släktning fast i soffan och tvingades bläddra igenom alltihop vid lämpliga tillfällen.
Vad fotade man? Vyer, sevärdheter. Gärna med hela familjen framför. Stelt uppradade. Ett foto per motiv, mer hade man inte råd med. Foto var ju dyrt!
Men redan då på den tiden startade mitt fotointresse. Att gå lite utanför ramen, söka motiven. Ta på någon annat också. Hitta vinkeln, perspektivet till utsikten, färgklicken i fotot. Fota kocken in action i stället för hela sällskapet när vi åt maten.
Fotot blev ett sätt att upptäcka destinationen djupare. Det blev som att min blick såg mer och på ett intensivare plan om den fick jobba genom linsen. Men man var ju lite skum förstås, där man smög runt i stället för att bete sig som folk.
Genombrottet kom med digitalkameran. För nu kunde man gå loss på allvar. När varje foto blev gratis. Kostande bara sitt eget lagringsutrymme. Nu kunde man expremintera. Fota samma motiv men med fokus på olika ställen i bilden. Avgöra när man kom hem vad som blev bäst.
Slänga iväg en foto efter den där buddhistiska munken på övergångsstället. Eller tuk-tuk-chauffören. Ibland blev det bra, ibland inte, med då raderade man bara fotot.
Nu kunde jag tilllbringa timmar på resa med att fota. Rätt ljus, rätt vinkel, rätt förgrund, rätt bakgrund. Så himla roligt. Jag älskade verkligen att fota. Vi kunde sätta oss på en bänk, Christofer och jag, lite lagom avsides så där och bara fota folk som gick förbi.
Man kände sig som en undersökande journalist liksom. På uppdrag.
Andra människor då? Jo de fotade också, men mest i förbifarten. Som på analogkamerans tid. Familjen uppställd framför sevärdheten, en utsikt, rakt ut bara utan perspektiv. Något foto bara och gick sedan vidare. Smyga runt i buskarna, arrangera lite lagom, sånt var vi rätt ensamma om.
Sedan kom Iphone med bra kameror. Och allt ändrades. För nu är alla superfotografer. Alla på ett resmål letar ständigt det perfekta fotot, eller snarare den perfekta filmen numera. Det arrangeras med mat, blommor, och parasoller till höger och vänster så att personalen blir tokig och får säga ifrån. Det uppstår ständigt fotoköer för den rätta vyn. Alla, verkligen alla, ska in i köket och fota (filma) matlagningsprocessen också.
Sånt som vi var ensamma om förut, det gör hela världen nu. För alla har blivit sin egen reserapporter och undersökande journalist.
Jaha och vad är det vi säger? Att minsann bara vi har rätt att fota? Nej förstås inte.
Vi säger bara det att sticka upp en kamera i ansiktet på någon för ”dokumenterandet skull” har blivit oförskämt och ovälkommet. Oönskat. Och det sista vi vill är att bete oss som as mot lokalbefolkningen. Och att det är det fotograferandet nu har blivit. Paria.
Och det känns så, så tråkigt.
Läs också: Den digitala nomaden känns långt borta
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
