Höjdpunkten på min resa till Filippinerna är förstås ön Siargao. En sån där nostalgiö. ”Som sydostasien var förr”, ni vet. Ursprungligt, oexploaterat. Är det verkligen en slump att jag ser filmen ”The Beach” för första gången på planet hit?

Men surfarna har hittat till Siargao. Anlänt och gjort sig hemmastadda. Cloud 9 heter stranden som gjort sig känd i Filippinerna och i världen för sina perfekta vågor. Perfekta att surfa på.

Jag har aldrig surfat. Inte varit i närheten faktiskt. Surf har alltid känt som något som andra, coolare och sportigare människor gör. Det dröjer nog ända till fullvuxen ålder innan jag ens inser att surfing och vindsurfing inte ens är samma sak.

På Sri Lanka för några år sedan var surfing stort. Vi satt en dag på stranden i Mirissa och tittade på de som surfade. Unga muskulösa killar med dreadlocks. Tanken att prova fanns inte då.

Nu är det sen eftermiddag vår andra dag på Siargao. Vi har varit på öhopping. En underbar dag. Våra guider har ordnar en extrapunkt utanför programmet. De som vill ska få prova att surfa. En timme med bräda och instruktör. Nu jobbar min hjärna från andra hållet. Det slår mig inte ens in att tacka nej. Ska det bli en timmes surf i mitt liv, så ska det bli nu. Guiderna frågar mig i tur och ordning en extra gång. Vill du prova?
– Ja!


Cloud 9 är en sån där skön strand. Små träskjul målade i bjärta tropiska färger. Surfskola, bar, surfskola igen. Palmerna går ända ner till vattenbrynet. Solen står lågt. Dreadlocks och alla har en öl i handen.



Plötsligt har jag en bräda och en instruktör. Snabbkurs på land:

– Paddle, paddle, push (armhävningsposition) and rise (upp på fötter mitt på brädan).

– And smile!
Det viktigaste. För varför surfa om man inte har kul?

Allt känns barnsligt enkelt. Hur ska jag kunna misslyckas?

Ute bland vågorna är vi många. Med och utan instruktörer. Vågorna sköljer över oss. Särskilt över mig då kanske som ligger ner på en bräda? Det är inte alla vågor som duger. Inte för liten, inte för stor. Och ingen annan surfare får vara i vägen för min bräda.

Men så fattar vi ett snabbt beslut. Vi sätter fart in mot land. På kommando ska jag resa mig upp först i armhävningspositionen, sedan upp på fötter. Snabbt ska det gå, blicken ska vara framåt, fast fötterna måste ändå hamna mitt på brädan. Jag är lite långsam, lite osmidig. Kommer upp på fötter. En sällsam oändligt lång mikrosekund av kung i världen. Eller åtminstone över vågorna. Innan jag slits, rycks åt höger av något okänd kraft. Flyger i en båge (känns det som) i vattnet långt från min bräda. Nu förstår jag varför vi är fästade i varandra, brädan och jag. Utan navelsträng skulle vi aldrig hitta varandra igen.




Nya försök.

Jag försöker plocka fram nu jävlar i mig. Den här gången ska jag bara. Now or never. Bara gör det. Men med samma resultat. Jag kommer upp, för att omedelbart ramla. Alltid åt höger? Men nästa gång då jävlar. Och nästa.
Elena och Sabina ur gruppen, 27 och 28 år glider förbi som surfgudar på båda mina sidor. Det ser så enkelt ut för dem.

Elena

Till slut är jag ju tvungen att inse det. Det blir inte mer än så här av min surfingkarriär. Jag är för gammal, för ovig, för obalansig?
– En till! säger jag till min instruktör. Sen ger jag upp.

Men timmen är visst över nu, för de andra slutar också. Vår guide har fått förtroendet att ta min kamera. Allt finns dokumenterat. Lite taffligare än det kändes där på brädan, ser det allt ut. Och är det där jag? Har visst gått upp i vikt. Det finns en mage på bilderna som jag inte riktigt vill känns vid. När kom den dit?

Men va fasen, det bjuder vi på. För ni vill ju se alla bildbevisen från min surfkarriär, det förstår jag ju.
Dagen efter är jag solsvedd på ryggen, har träningsvärk i armarna och öm som sjutton på revbensbågar och höftben.
Men från och med nu kommer jag för alltid att ha surfat på Cloud 9. Det kan ingen ta ifrån mig.

Läs också: Siargao i Filippinerna – När man känner att kan kommit rätt.

Vill du läsa mer om våra resor? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.

Denna resa är en pressresa som arrangerats av Filippinska Turistbyrån

2 Comments

  1. Du ser ju ut att ha roligt i alla fall! 🙂
    Provade själv för något år sedan. Grymt ont i revbenen dagen efter.

    • Gunilla Yourstone

      Hehe, jo det var kul att prova, men ganska frustrerande att inte lyckas! Nu har jag provat i alla fall.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *