Auschwitz-Birkenau. Det är därför vi är här. Vi kan inte ändra det förflutna och vi kan inte göra något alls för alla de miljoner som dog. Men genom att komma hit kan vi bidra till det kollektiva minnet, så att historien, trots allt, inte är dömd att upprepas.

Det är en strålande högsommardag den där veckan när pionerna blommar. Krakows alla uteserveringar exploderar nästan av tycket från tusentals weekend-turister som vill äta polska piroger och dricka öl i solen.

Vi väljer bort allt detta och åker i stället buss till Helvetet en timme bort. Solen, grönskan och värmen känns absurda och malplacerade, det hade känts mer naturligt att besöka denna plats en kall och mörk novemberdag.

Auschwitz-Birkenau

Grupper om ungefär 30 personer går på led med hörlurar. Varsin guide på varsitt språk, först med mikrofon. Snitslade banor, raka led. Väloljat. Hundratals människor går i takt. Vi är helt tysta allihopa där vi går. Förutom guiderna alltså. I varsin hörlursbubbla försöker vi ta in hur många människor som går åt för att producera de 7 ton människohår som ryssarna fann i magasinen då de intog Auschwitz.

Hungercellerna där man svalt till döds, 19 timmars apell mitt i vintern. Spädbarn som sköts i huvudet. Fångtransporterna som kunde pågå i upp till 10 dygn. Utan mat, vatten eller toalett. I vagnar så fullastade att det var omöjligt att sätta sig ner.

Rudolf Höss, ansvarig befälhavare, som tillsammans med fru och barn bodde precis utanför elstängslen. “Ett paradis”, så beskrev hans fru Auschwitz. Om det inte vore för den lite obehagliga doften.

Fångarna som sattes att bränna alla de tiotusentals kropparna som gaskamrarna dagligen spottade ur sig och som bland likhögarna kände igen barndomsvänner, kusiner, kanske sina egna barn. Tanken kommer inte ända fram. Det går inte.

Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau

Ingen av oss bryter ihop. Jag ser ingen som ens gråter. Vi vandrar bara på led. Fotograferar omsorgsfullt och beslutsamt informationstavlorna. Om hur många som dog, och på vilket sätt. Vilka nationaliteter och av vilken orsak de fängslats. Vi är här för att minnas. För alltid.

Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau

Så besöker du Auschwitz-Birkenau

Vi bokar en guidad tur med företaget Turpol. Den kostar 150PLN/person (ungefär 350 kr). Då ingår upphämtning på hotellet, buss till Auschwitz-Birkenau, guidad tur på plats och återfärd. I bussen på vägen dit visas en film om förintelsen.

För 25 PLN/person kan man köpa till en lite matsäckspåse med macka, frukt, vatten och en chokladbit. Hela turen tar ungefär 7 timmar. Vi bokade en eftermiddagstur som startade 13:30 och slutade 20:30, men förmiddagsturer som startat 08:30 finns också.

Varje tisdag, torsdag, lördag och söndag går turer med svensk guide under mars-november.

Det går även att åka tåg på egen hand till Auschwitz. Då får man antingen gå en halvtimme från tåget eller ta en lokalbuss. Själva inträdet till Auschwitz-Birkenau är gratis, men en guidad tur kostar pengar. Mer information om ett besök på egen hand hittar du här.

Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau Auschwitz-Birkenau

Två mycket bra böcker om förintelsen:

Mannen utan öde av Imre Kertesz

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

Välkommen att gilla 4000mil på Facebook för fler reseberättselser och resetips.

 

Etiketter

21 kommentarer

  1. Det får en att rysa. Jag har varit i Warszawa och bland annat sett de spår som finns kvar av det gamla ghettot och den mur som avgränsade det judiska området i staden. Och det berörde mig. Jag har inte besökt något koncentrationsläger men jag tror jag skulle ha svårt att inte bryta ihop. Men du menar alltså att ingen av de besökarna ni såg bröt ihop eller grät?

    • gunilla yourstone

      Nej ingen bröt ihop och jag var förvånad över det. Förvånad över mig själv också, faktiskt. Inte så att folk (eller jag) inte tog in det vi såg och hörde. Det var en mycket allvarlig och tung stämning. Men det kändes nästan för stort för att gråta?

  2. Ser att vi fotat väldigt lika.
    Vi var där en småkylig och grå dag i början av mars 2016.
    Precis som vi lämnade Birkenau lyste solen igenom så vackert.
    Kändes som en strimma hopp i allt elände.
    Gripande var att se alla skor och hår.
    Det kändes tungt.
    Titti

    • gunilla yourstone

      En grå dag var nog en mer passande kuliss.
      Ja man förstod bättre hur många människor det var när man såg håret och skorna.

  3. Fröken Abbe

    Jag tror det är många som inte riktigt vet att det handlar om mer än en plats i Auschwitz. Den stora är så ofantligt stor att det är svårt att ta in – all dena ondska.
    När jag var i Auschwitz 1 sken solen och blommor blommade, det kändes surrealistiskt, men också en påminnelse att solen sken även då samtidigt som ondskan pågick. När vi var i Auschwitz 2 var det disigt och rått och när vi klev av bussen fick vi veta att man nyss hittat en massgrav från kriget i forna Jugoslavien.
    Detta är en resa som alla skulle behöva göra.

    • gunilla yourstone

      Det var en bra poäng, tror jag ska förklara lite om de två lägren också.
      Ja, historien upprepar sig tyvärr runt om i världen.

  4. Så viktigt att hålla historien vid liv. Så viktigt inlägg! Jag håller andan när jag läser märker jag. Det går inte att sätta ord på vad känslor och tankar!

    Tack!

    Kram Lena

  5. Ytterligare en plats som jag planerar att besöka. Visst är det underligt att man kan genomföra en sådan här tur utan att bryta ihop, men troligen stänger man av på något vis samtidigt som det är så stort och så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Ena dottern och jag besökte “Killing Fields” i Phnom Penh och jag upplevde precis samma sak. Att vandra omkring mitt bland allt det otroligt hemska som försiggått var så fruktansvärt att det bara inte gick att ta in… Och det är så viktigt att vi kan besöka de här platserna för att inte glömma det som skett…

    • gunilla yourstone

      För mig blev det nästan “högtidligt” att går där på något sätt.
      Viktigare att vara obervant på det som sas och visades än att låta känslorna ta över.
      Svårt att förklara…

  6. Kristina

    Tack för fint reportage. Ser att din dotter var 14 år. Fungerade allt bra? Vi funderar på att besöka lägret med två barnbarn på 11 år. Vi har köpt boken ”Vi kommer snart hem igen” och läst och pratat med dem som en form av förberedelse. Men vi är ändå lite osäkra om de är för unga och om det finns någon åldersgräns för att besöka lägren. Barn är ju olika så jag förstår att det är svårt att ge generella råd.

    • Gunilla Yourstone

      Jag har för mig att det är en åldersgräns på 14 år. Eller eventuellt rekommenderat att man ska vara över 14. Vi väntade i alla fall till den åldern pga att jag läst detta.
      Det är väl osäkert hur yngre barn reagerar antar jag? Det är ju otroligt starkt allt man får se, höra och uppleva i lägren.
      För min dotter var det ett bra besök. Hon har sagt efteråt att hon uppskattade att få se och uppleva detta.

  7. Vi har besökt Sachsenhausen och Ravensbrück tidigare. Mycket gripande, intressant och nödvändigt. Planerar för Auschwitz senare i sommar.
    Har inte kollat så mycket än, men tror du det går att åka direkt dit med husbilen eller måste man åka nån guidad tour för att göra besöket?

  8. Hej!

    Tack för info:)
    Sitter och skall boka precis.
    Hur gjorde ni, ni bokade via Turpol.
    Väl på plats så tillkommer pris på guide?
    Behöver man förbaka eller ordnar Turpol allt?

    MVH
    Lars

    • Gunilla Yourstone

      Hej Lars. Nej, inget tillkommer utan det är ett helthetspaket inklusive svensk guide man bokar.

  9. Vi har nyss kommit hem… vi och två av våra döttrar. Auschwitz I var som du beskrev, på led, man lyssnade,fotograferade, försökte ta in…. men Auschwitz II Birkenau var helvetet för oss. Där var jag tvungen att säga till guiden att hon inte behövde vänta in oss medan gruppen gick runt och hon pratade. Våra tonårsdöttrar bröt ihop och storgrät, maken höll sammanbiten ihop av orsak som snart kommer…, själv kunde jag knappt få luft. Det ofattbara gick inte att ta in. För oss var Birkenau oerhört personligt. Anledningen till hela vår resa dit. Mellan december 1942 till januari 1945, satt min mans polska mormor där. Hon blev sedan förflyttad via en flera månader lång marsch till Ravensbruck, där hon tack och lov efter bara ett par veckor blev räddad av De vita bussarna och kom till Sverige. Hon överlevde helvetet på jorden, som genom ett mirakel… men det som räddade henne var en enorm psykisk styrka och förmågan att aldrig aldrig tappa hoppet. Utan hennes överlevnad hade jag idag inte haft min man, min allra bästa vän. Det gick inte att beträda den mark där hon varit utan att bryta ihop….inte att inte tänka tanken att några av de tegelstenar som bildar de kvarvarande barackerna kan ha burits av hennes händer (hon arbetade under hela sin tid där med att bära tegel). Min man sa flera gånger “jag ska inte gråta, klarade mormor att leva här ska jag kunna se utan att bryta ihop”… men tyngden i våra bröst vill inte försvinna. Men jag håller med… jag tror att utan personliga band blir det för svårt att ta in… som vi kände i Auschwitz I… vi gick där och förfasade oss, kände sorg och avsky men det gick inte att få en personlig bild… inte att egentligen känna något på djupet. Men med en personlig historia i bagaget blev det något helt annat… då slogs luften ur ens lungor och tankarna bara snurrade…. de fasor hon berättat om spelades upp inför ens ögon. Det som orsakade hennes mardrömmar blev medens verkligt. Det får aldrig glömmas! men en dag snart finns det inga kvar som kände någon som var där, och då kommer känslan av fasa ändå att minska i folks hjärtan.

    • Gunilla Yourstone

      Tack för din personliga berättelse. Jag förstår att det måste ha varit oerhört jobbigt för er att se hennes helvete med egna ögon. Många som reser dit har en koppling tror jag.
      Men alla borde verkligen se.
      Ja det känns bekymmersamt att vittnena snart är borta. De hade behövts mer än någonsin i dagens Europa.

    • Åse Krohn

      Ellie, genom att ge två av era döttrar denna upplevelse har ni förlängt tiden då mänskligheten skall minnas. Tack till er för det. Om tre veckor skall jag och min familj och vänner dit. Vi har en dotter på 16 år som är så intresserad av andra världskriget och hon skall med. Vi har inte så nära relationer som ni, men kriget har berört vår familj också. Min pappa föddes i Norge 1939 och min farfar var aktiv motståndsman. De tvinagades att låta Tyskar bo i del av deras bostad.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *