Jag läste häromveckan på Jonas Gardells Instagram-konto, att på 90-talet fick han och Mark ofta frågan:
– Vem spelar kvinna i ert förhållande?
Det är ju en idiotisk fråga på så många plan. Dels okunskap, att man ”tror sig veta” att det är så ett homosexuellt förhållande går till. Men sen också, om det nu vore så att en i förhållandet ”spelar kvinna”, på vilket sätt har personen som frågar i så fall att göra med det?
Inlägget får mig att tänka på andra idiotiska frågor. För det är ju verkligen inte bara homosexuella som utsätts för frågor som är kränkande, idiotiska och alltför närgångna.
I media får framgångsrika kvinnor fortfarande frågan om vad deras män och barn tycker om deras jobb och karriärer. Senast hände det Magdalena Andersson hos Skavlan förra veckan.
På mitt förra jobb var många av mina anställda födda i ett annat land än Sverige. Samtliga hade dock bott merparten av sina liv här, utbildat sig här, jobbar här i många år och hade barn som var födda här. Ändå fick de alltid först frågan:
– Varifrån kommer du? (Som väl är okej, om än tröttsam att alltid få när man känner sig svensk).
Och sedan:
– Trivs du i Sverige?
En fråga som ju måste betecknas som idiotisk när den gäller en person i 40-års åldern som kom till Sverige när hen var typ 10.
Okej, fler idiotiska frågor. En person med ett barn med en diagnos inom autismspektrumet får nästan alltid följande fråga av ”nyfikna” bekanta:
– Har hen några vänner?
Den frågan är ungefär lika välkommen och välgörande som ett knivblad mellan revbenen.
Lika tröttsam är kommentarer som:
– Har ni provat den och den kosten? Jag har läst i <infoga valfri skitblaska> om någon som blev frisk från sin autism genom att äta <infoga valfri hokus-pockus-kost>
Jag hade en gång en kollega som hette Stark i efternamn. Han fick alltid kommentaren:
– Jaha, är du nåt stark då eller? Av nya bekantskaper.
Inte elakt på något sätt, men förstås oändligt tröttsamt. Förstår man på allvar inte att man på inget sätt är den första som kommer på denna ”roliga” kommentar?
Precis som t.ex. en person som är ovanligt lång får finna sig i ständiga kommentarer om detta och förstås hinner bli oändligt trött på det inom en livstid. Jag tycker alltid att det är jättemärkligt att man anser sig ha rätt att kommentera eller ställa frågor om någon annans utseende.
Den kommentar om mitt utseende som jag själv har mottagit alltför många gånger i mitt liv är ju helt klart:
– Men du är ju inte brun!
När jag kommit hem från någon resa. Och min spontana känsla är väl då att vi befinner oss på så olika intellektuell nivå att det förmodligen inte är någon vits att ha en konversation över huvud taget.
Men sen är det ju också en förolämpning eftersom det är underförstått att om man frågar så, så tycker man ju att brunt är vackert och blekt är fult.
Läs också: Hur och var skulle folk resa om huden inte ändrade färg av solen?
Men även:
– Hur kan du ha råd att resa så mycket?
Är ju ordentligt provocerande. För varför skulle jag ha någon plikt att redovisa min ekonomiska situation för någon ytligt bekant? Och frågan ställs ju aldrig till någon som köper t.ex. ett dyrt hus, eller genomför dyra renoveringar.
Vem är det som ställer de här frågorna, undrar man ju? Svaret är helt enkelt: Alltför många.
Är de ställda av elakhet, eller av nyfikenhet, eller av någon form av missriktad önskan att komma närmare? Eller bara sprungna ur det tragiska faktum att man är en idiot? Tja det kan väl variera, tänker jag.
Jag kan känna själv att jag är den typen av person som hellre ger människor space än kryper nära med frågor som är på gränsen. Men kanske har även jag gjort bort mig någon gång.
Får du som läser ibland den här typen av idiotiska frågor, och vad handlar de i så fall om?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Men det är väl klart man vill veta hur ni har råd att resa så mycket! Det är ju för den egna önskan att också åka iväg men för det behöver jag ju ”hitta” pengar. ”Hur har ni gjort för att få råd?” är väl egentligen frågan – inte att ni ska redovisa inkomst och ekonomi. ”Vi har ingen tidningsprenumeration/intar inte chips, godis eller läsk / cyklar oftare än tar bil osv.
Att fråga var folk kommer ifrån är kanske också en önskan om att lära sig mer om världen. Jag som skåning boendes i Småland får också frågan om var i Skåne hur länge jag bott här, varför jag flyttade hit och om jag trivs. Behöver ju inte vara konstigare än att man har en annan dialekt och att folk vill konversera lite. Då tycker jag det är långt värre med folk som försöker härma – det är ju rent oartigt.
Bra att du tar upp det. Jag förtydligar gärna med att det typen av fråga, att man vill ha tips på hur man själv kan få råd att resa mer, den är ju inte alls idiotisk och den svarat jag gärna på.
Och har gjort ett antal gånger här på bloggen.
Men denna fråga kan också ställas ifrågasättande och anklagande av bekanta. Och då känner man att ”det har faktiskt inte du med att göra”.
Jag har också frågat folk varifrån de kommer. För man vill ju gärna veta och gärna prata lite om det landet. Jag älskar ju världen! 😊 Men jag har förstått att många tycker att det är jobbigt att få frågan om och om igen och att frågan skapar avstånd.
Härma dialekt ja, den är ju inte så trevlig. Men ibland omedveten tror jag? 😬
Annika har ju redan sagt det, folk undrar naturligtvis hur de själva ska få råd att resa. Du hakar kanske upp dig på själva formuleringen när de frågar så där rakt. Själv blir jag inte alls provocerad utan älskar att istället provocera tillbaka med mitt prat om ”prioriteringar” och var man kan leva billigt även för små summor. Det jag undrar är förövrigt mer hur man får TID att resa mycket och speciellt med en älskad släktstuga där man både vill vara och måste underhålla. När jag väl rest runt i UK lite, ja då hinner jag knappt fler länder men nu när dottern gått ut skolan är det lättare att använda sig av resten av året igen.
I kolonialarvets Storbritannien är det nte bara dumt utan väldigt oartigt att fråga var folk kommer från så där direkt, de är ju britter. Men återigen gäller det ju att ställa frågan på andra sätt när det är just deras ursprung man är nyfiken på. Fråga vilken favoritmat människor har så att farmors spännande gryta kommer på tal till exempel.
Ja men igen, ställd på rätt sätt har jag absolut inget emot frågan om hur jag har råd. Utan det är när det är ställd på ett upprört och ifrågasättande sätt och utan reflektion över att de själva ju lägger pengar på en massa saker som jag inte unnar mig. Det är då jag blir upprörd.
Precis, det var ju smart med favoritmat. 🙂
Vintigt inlägg! Jag tänker EXAKT likadant om personer som har åsikter om min bleka hud. Tyvärr verkar många inte förstå hur respektlöst och ointelligent detta uttalande är.
Jag säger som Ingemar Stenmark:
”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip”
🙂
Idiotiska (eller kanske snarare dumma) frågor jag får:
1. Så du dricker inte alkohol? Varför då? Är du religiös eller så?
Svar: Nej, det är jag inte, jag har helt enkelt bara ingen lust att dricka alkohol. Och varför ska jag ens behöva förklara mig?
2. Varför bor du i en liten stad när du inte har barn?
Svar: Därför att jag fick jobb här, och för att jag ser många fördelar med en liten stad – billigare boende, närmare till naturen, kortare avstånd inom staden etc. Varför skulle boende i en liten stad vara förbehållet personer med barn?
3. Vill du verkligen inte ha barn?!! (Sagt med MYCKET förvånad min.)
Svar: Nej. Faktiskt inte.
4. Jaha, du är vegetarian. Men kyckling äter du väl?!
Svar: Äh, nej. Mig veterligen är kyckling också kött.
PS. Tack för en intressant och välskriven blogg! Jag är egentligen ingen resemänniska, men gillar att läsa om andras resor. DS.
Haha, jag skrattar högt när jag läser din kommentar. För det där var verkligen ett gäng totalt idiotiska frågor! (men bra svar)
Alkoholfrågan kan du ju kontra, tänker jag. Med ”Varför dricker du alkohol?”
Och barnfrågorna, ja man blir mållös.
I dessa tider av överbefolkning bör vi nog dessutom var tacksamma över alla som väljer att inte skaffa barn.
Jag är inte vegetarian, men äter ofta vegetariskt. Det händer att folk tycker att det är lite konstigt, med mycket följdfrågor om det är vissa dagar jag inte ”får” äta kött och så.
På julbord med jobbet för några år sedan frågade kollega B (lite äldre, ignorant) nya kollega A ”var hon kom ifrån”. Kollega A svarade ”Hässelby”. Till saken hör att A är svart och pratar svenska. Att fråga var någon kommer ifrån baserat på hudfärg är så pinsamt och idiotiskt att jag höll på dö av skam å kollega Bs vägnar, som såklart inte fattade ett jota. B var inte intresserad av var vi andra var uppväxta i för förorter…
Mycket bra svar där av kollega A. Hässelby. Klockrent! 😁
När mina pojkar valde att bosätta sig hos sin pappa i Italien efter att de gått ut grundskolan i Sverige fick jag fler än en gång först en undran om hur jag kunde lämna dem till deras pappa och om jag inte saknade dem. Jag sågs alltså som en dålig mamma för att jag lät dem välja. Mitt svar blev att visst saknade jag dem, precis lika mycket som min före detta man saknade dem när de bodde hos mig efter vår skilsmässa. Tilläggas bör att resorna mellan Sverige och Italien alltid varit många, både för min f.d. man och mig, för att besöka sönerna.
Hm, den klassiska mamma-skulden. Mammor ska vara på vissa sätt och förväntningarna är andra vad gäller barnen är för pappor.
Som skåning blir jag rätt trött på alla som ska härma min skånska för att ”den låter ju så gullig (!!!). När jag var yngre skämdes jag över min dialekt pga detta, nu skiter jag i vilket, folk får väl prata engelska med mig om de inte förstår.
Som vegetarian är jag också less på ”men du vet väl att du måste äta protein”. Jag har också själv valt att jobba mindre än 100% större delen av mitt arbetsliv och vet inte hur många som ”vänligt” upplyst mig om den kassa pensionen jag kommer få i framtiden (utan att veta vilka åtgärder jag vidtagit där). Har också fått kommentarer förr om ”du vet väl om att det inte är snyggt att vara för smal” (en tid då jag inte kunde gå upp i vikt hur jag än försökte)… ja listan kan göras lång 🙂
Hehe, mitt Gävlemål framkallade en del härmande också när jag flyttade till Linköping som 19-åring.
Den där smal-kommentaren hade jag glömt. Den fick jag också som tonåring. Samt antaganden om att jag nog hade anorexia. Trots att jag hade ett väldigt sunt och okomplicerat förhållande till mat och alltid åt det jag kände för.
Jag härmar mina egna småländska rötter lika mycket som jag härmar andra dialekter. Jag har ingen egen eftersom jag flyttat runt utan är sådan som faller in lite i den lokala där jag är efter ett tag eller om jag pratar med någon på telefon vars dialekt jag är van vid (inte så pass att jag pratar skånska nu men jag säger automatiskt ”ja” på skånska när jag svarar någon här nere för det är det första man påverkas av).
Jag kan lite generat erkänna att jag upptäckt att jag ibland omedvetet härmat dialekter. Man faller liksom in i samma om det är en ”smittande” dialekt. 😅
En fråga som faktiskt avtagit lite det senaste, men som ploppade upp när jag var i min hembygd för en vecka sedan, var ”När ska du flytta hem igen då?”. Jag svarade ”Förmodligen aldrig”, helt otänkbart för frågeställaren som bott hela sitt liv på samma plats.
Barnfrågan var hyfsat återkommande när jag var 25-35 men har avtagit med åren. Det värsta med det där var dock inte frågorna ”om jag ska skaffa barn” utan ”när”. Som om det vore en självklarhet. Just den frågan tycker jag är fullständigt oförskämd. Det finns fler än vi tror som kämpar utav bara helvete bakom kulisserna och det är nog som en kniv mellan revbenen.
Annars är ”tid” en vanlig fråga. Hur jag hinner springa varje dag. Hur jag hinner sköta en blogg. Hur jag hinner resa. Men som någon redan kommenterat så svarar även jag att det handlar om prioriteringar. Inte konstigare än så.
Att fråga något om barn överhuvud taget är ju vansinnigt vulgärt. Alltid!
Tid ja. Jag brukar svara att jag bloggar den tid när andra ser på Netflix. Typ. 🙂
Jag har två barn som är adopterade och då kan man få en del knäppa frågor, t.ex. om de är syskon? Jag fattar ju vad man egentligen undrar men man kan ju fundera varför man ens vill veta det? Mina barn, ffa den äldre, har redan som femtonåring fått frågan om var hen kommer från många gånger.
Det känns otroligt sorgligt att höra att de får den frågan om och om igen. 😢
De är ju det där med alkohol…
Varför dricker du inte ❓
Inte accepterat, jag tycker inte om.
Vill inte ha räcker lixom inte som svar.
Jobbigt och tråkigt 💤
Tråkigt att ett ärligt svar inte ens räcker!
Jag känner mig skyldig till att ha TÄNKT en del av det ni skriver om 🫣
När bekanta bokar ett typiskt bad-o-sol-resmål o bott vid stranden, utan att bada en enda g på 2 v o är likbleka vid hemkomsten 😅
Alla vet väl nuförtiden, hur farlig solen kan vara o skyddar sig med 50 el minst 30 och/eller tunna kläder och sitter i skuggan.
Men hur undgår man att inte ens få den där LILLA lilla touchen av att ha varit utomhus? 😂
Jag har också frågat efter ursprung, tills min son läxade upp mig.
Mycket att lära o tänka på, då jag är impulsiv 🤐
Att tänka vad man vill är ju aldrig förbjudet. Men du kanske behöver funder över varför det är viktigt för dig att andra människor är solbrända när de kommer hem från en resa? 🙂
Inte en idiotisk fråga men väl tröttsam när man får den varje dag. Som boende på Kreta får jag i stort sett varje dag höra – Hur hamnade du här, var det kärleken? Är du gift med en grek? Ibland drar jag hela min historia, ibland hänvisar jag till bloggen, ibland svarar jag med motfrågor. Allt beroende på humör och om jag kanske är stressad. Har man jag många gäster att serva har jag ingen lust att stå och berätta min livshistoria men det verkar folk inte fatta, att jag faktiskt inte har tid.
Haha, det tänker säkert inte gästerna på, att de är den 1000:e som ställer samma fråga. Fast kul ändå att de är intresserade av din livshistoria. Kan inte påminna mig att någon någonsin varit intresserad av min. 🙂
Jag tycker det är lite sorgligt när människor dumförklaras av olika skäl. Som att de i någon annans ögon ställer ”dumma” frågor. Alla har säkert olika skäl. Det kan vara intresse, eller avundsjuka i sämsta fall. Kan tipsa om Stefan Einhorns bok Var snäll. Att vara snäll är inte mesigt. Se positivt på frågorna, det betyder ju ändå att ni betyder något… att ni gör avtryck. Sedan hanterar vi det på olika sätt utifrån våra egna förutsättningar. Som Bodil Jönsson sa ”Det är så olika individuellt”. Ha en riktigt fin kväll!