Det var en basketträning i mellanstadiet. Var jag 11 eller 12? Någon av mina klasskompisar och tillika lagkompisar i basketlaget hade varit utomlands på en charterresa. Något ovanligt och exotiskt fortfarande då, under 80-talets första år.

– Åh vad brun du är, sa tjejerna som visste hur det skulle vara och gå till. Vad som var fint och vad som var status. Själv hade jag, som vanligt, dålig koll.

Någon kom på att vi skulles ställa upp oss hela laget mot väggen och så skulle en tjej i en parallellklass rangordna oss i brunhetsgrad på benen. Hon som varit utomlands vann förstås stort. Och det var ju det som var meningen med övningen. Och sen blev det en fallande skala. Tjejen som skulle utse och mäta oss tvekade mer och mer ju längre ner på skalan hon kom. Mot mig som stod där i senapsgula sportshorts i glansigt tyg och två taniga mjölkvita pinnar till ben, log hon bara lite ursäktande mot. Sist i gänget.
För jag var ju blekast förstås.

Yes, det finns en bild på de gula shortsen. Och mina ben.

Bland kompisarna blev det en allt mer förekommande aktivitet.
– Vad ska vi göra idag? Byttes på sommarloven allt oftare ut från: Cykla längs ån, klä ut oss och spionera på någon misstänkt och bygga på vår trädkoja, till aktiviteten Sola.

Vi låg där på pooldäck och altaner, på solstolar i trädgårdar, på bryggor vid havet och på gräsplättar i parker. Och solade.

Jag var grundlig och noggrann. Ordentligt avklädd i bara bikini. Vände mig mellan rygg och mage i jämna intervall. Intog positioner så att solen verkligen skulle komma åt på rätt sätt. Men ändå så ville det liksom inte riktigt ta sig?

Jag och syrran tjatade till oss en charterresa för familjen. Vi också. Två veckor på Kreta skulle väl ändå göra susen? I rosa snoddbikini och solkrämer i alla styrkorna. För att successivt kunna gå ner i styrka allt eftersom. Och inte blockera någon sol för mycket, utan alltid precis bara vad som behövdes för att inte bli bränd.

Kreta – när det begav sig

Men brända blev vi förstås. Varje kväll i hotellets halvpensionsrestaurang, glödde mitt ansikte ikapp med min rakt igenom rosa outfit för resan. Fastän jag gjorde allt rätt?

Så kämpades det några år. Hela tonåren faktiskt. För att det var en sanning som presenterades för mig och som jag i den åldern inte förmådde ifrågasätta. Att man skulle tillbringa så mycket av sin vakna tid som möjligt under sommaren med att ligga ner med kroppen exponerad i solen. Att man skulle tycka att det var skönt och trivsamt (eller vilka känslor det nu var man skulle ha, knappast roligt va?). Att det töntigaste och mest onaturliga som fanns var människor som inte gillade att sola. Som valde bort det ur sina liv. Och, viktigast av allt, att man blir vackrare ju mer man solar.

Nu när jag skriver det här, så känns det ju helt absurt. Hur kunde jag köpa det så där rakt av bara? För handen på hjärtat, att sola är ju skittråkigt, och skitvarmt. Skönt någon timme om man varit svältfödd på solen en längre period innan, men hela dagar i sträck liksom? Veckor?
Och det är väl snarare att ha solning som fritidsintresse som är skumt, väl? Jag kan tänka mig cirka en ziljion mer konstruktiva intressen? Mer lönsamt att använda all den tiden till att läsa in en civilekonomexamen kanske?

Och vackrare ju mer man solar? Hm, jag kan hålla med om att en solbränd kropp ibland kan se fräsch ut, absolut. Men tycker nog att många av våra skandinaviska hudtyper överhuvudtaget inte tjänar på att befinna sig i solen. Utan är vackrare utan. Jag har dessutom stött på ganska många, framför allt kvinnor, genom åren som solat sönder sig alldeles. Och liksom krackelerat i hyn.

Nej, söndersolande är de här små rackarna åtminstone inte.
Essensen av en perfekt semester?

För mig kom vändningen när jag var 19. Av två orsaker.

Dels fick jag soleksem. Och soleksem sätter rätt effektivt stopp för alla försök till solande. Man måste hålla sig i skuggan helt enkelt. Soleksem hade jag väl i en 15-20 år kanske? Jag vet inte exakt när den försvann, men plötsligt ett år var den bara borta.

Sedan åkte jag och min syster till USA under sommaren 1990. Det var min systers förtjänst med denna resa, det var hon som planerade och drev på. Jag hade ingen koll utan hängde bara på. Vi flygluffade USA runt på stand-by-biljetter. Upplevde New York, Washington DC, Florida, Las Vegas, Grand Canyon, Los Angeles och San Fransisco.

I USA. Och lyckliga!

Vi reste ultrabudget. 16.000 kronor gjorde vi av med på 5 veckor. Totti alltså, inklusive flygbiljetter och allt. Vi gick miltals varje dag. Finkammade alla städer vi besökte på varenda sevärdhet. Full fart och max varje dag och så kvällarna också för säkerhets skull.

Jag har tidigare beskrivit det som att jag hittade en av mitt livs stora kärlekar på den resan. Kärleken till livet på resande fot alltså.

Sedan dess har vi setts så ofta vi kan, livet på resa och jag. Stulit oss några dagar, veckor tillsammans här och där.

Kärleken till att resa, uppleva och upptäcka alltså. Att se, göra, smaka, prata, känna.
Sedan dess har jag rest så. Att ligga i en solstol har känts platt. Onödigt, tråkigt och som ett slöseri med min tid. Varför skulle jag lägga tid och pengar på det när Petra i Jordanien finns att upptäcka? Och Angkor Wat, linbanan till Sockertoppen i Rio de Janeiro och Jungfraujoch i Schweiz? Vilket mervärde skulle en solstolsresa ge mig liksom?

Hur sjutton kan man välja en solstolsresa framför detta? Tänker ju alltid jag.

Jag väljer att se det som att min hud befriade mig från en blockering som jag betingats in i via min omgivning när jag växte upp. Andras värderingar och uppfattningar om vad man borde gilla och vad som är vackert. Vad jag bör göra för att duga liksom. Min hud hjälpte mig att se igenom allt det där och hitta det som jag njuter av, och gillar. Jag är tacksam för det, att jag inte förslösade fler år på solsängar, icke-resor och med resor som inte gav mig något.

Jag pratar med människor (kvinnor!) då och då som säger att “det är en dröm för mig att någon gång åka till Kina och se Muren”. Men sen bokar de en charter till Medelhavet om och om igen? Jag vet ju inte varför de gör det, men jag tänker ju att de sitter fast i samma stigman som jag gjord en gång. Att man ska sola, måste sola. För att bli vacker och duga?

Har ni sett något vackrare? Två bleka människor som gör det de drömmer om utan att bry sig om vad andra tycker att de borde göra.

Finns det någon som skulle boka en resa till en överexploaterad, ocharmig charterort vid Medelhavet om huden inte ändrade färg av solen? Och om det inte ansågs vackert att den gör det?

Våra helt osolbrända och fullständigt lyckliga ben
Island. Garanterat ingen solbränna i sikte.

Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och Bloglovin.

 

22 kommentarer

  1. Min man har aldrig gillat att sola så därför blir det korta stunder för mig att koppla av en stund i solen. Vi gillar att uppleva saker på våra resor. Vi har inte så stora behov alla gånger. Att strosa runt på gatorna och se sig omkring kan vara tillräckligt. Men jag gillar att åka till ljuset och värmen på vintern. Att få tina upp lite och känna sig pigg betyder mycket för mig. Så jag kommer nog att fortsätta att föredra lite varmare ställen före kalla.

    • Gunilla Yourstone

      Jag tänker inte att det finns något samband mellan att gilla ljus och värme och att få tina upp och att vilja sola och bli brun. För mig är det helt olika saker?

  2. Att ängslan för att inte passa in i normen gör att man inte utforskar vad man själv gillar och gläds av är sorgligt. Jag som inte tål solen alls (rödhårig och fräknig) har upplevt alla de platser du nämnde samt otaliga äventyrs och upplevelsresor. Vandring och friluftsliv är mitt största intresse. Spännande tanke att det kanske hade varit annorlunda om jag hade jagat solbränna istället. Ännu ett plus för mitt pigment som jag led av så mycket i tonåren😊

    • Gunilla Yourstone

      Ja visst är det skönt att huden så att säga valt åt en redan från början. Så slapp man slösa en massa tid av sitt liv på att färga om huden för att duga! 🙂
      Friluftsliv och äventyr ger ju så mycket mer! 🙂

  3. Lite igenkännande med solning för mig 😉 Påverkad av tiden , 80 o 90 talets heldagar på stranden vid Medelhavet 🤪🌞✌
    Men som tur är har jag blivit klokare på äldre dagar 🤪🤣 Nu är sevärdheter o upplevelser viktigare 👌👏 Men en liten stund på playan är skönt 😉🌞

    • Gunilla Yourstone

      Ja visst var det hysteriskt på 80- och 90-talet?! Man i alla fall hoppas att dagens unga har en mer nyanserad inställning.
      Att uppleva är alltid topp 1 på resa. 🙂

  4. Jag reser mer till varma länder för att jag tycker värmen är skön och får mig att slappna av och må bra, än för att ligga och steka mig. När jag t.ex. var i Thailand njöt jag i solstol, fast alltid i skugga. Lite färg fick jag ändå för skuggan skyddar en ju inte helt och när man t.ex. badar är man ju i solen, och jag tycker förvisso det är snyggt å fräscht med lite lätt solbrun hud. Men det är inte längre något mål under mina resor att få “den perfekta solbrännan” och jag känner inget behov att bli så brun som möjligt 😊 Jag reser för att upptäcka och njuta av intressanta och vackra platser ❤️

  5. För mig som har psoriasis är solen tokviktig om jag vill att mina vita, flagnande fläckar ska lindras. Därmed föredrar jag soliga resmål. Men man behöver ju inte ligga i en solstol för att få sol. Shorts och linne på upptäcksfärd räcker ju gott och väl 🙂 jag gillar verkligen att bli brun också, då jag tycker att jag ser så pigg och fräsch ut, snarare än genomskinligt vit.

    En viktig aspekt i solandet är däremot hudcancer. Det man som ung tycker är såå viktigt kan senare ta livet av en. Av den orsaken är jag betydligt mer försiktig nu för tiden, då min moster dog av just denna anledning för ett gäng år sen. Känns inte värt att sola ohälsosamt när man kan dö på kuppen. Alltid hög solskyddsfaktor (men då känner man sig ju dum som tar död på korallerna istället!?!) och skugga mitt på dagen i synnerhet.

    • Gunilla Yourstone

      Intressant aspekt med psoriasis. Har hört om andra hudproblem också där solen hjälper.
      Hudcancer ja, dit kom jag inte ens min spaning. Vet flera personer som tom haft malignt melanom i en sväng men ändå fortsätter att pressa i solen. Obehagligt.

  6. Jag älskar sol och värme, men i valet mellan en solresa och en vecka i fjällen, så väljer jag fjällen alla gånger! Vi har rest med familjen på flera härliga solresor, men vår absolut bästa familjeresa var till Island!

    • Gunilla Yourstone

      Håller med fjällen är svårslaget. 🙂
      Och Island är en av våra bästa familjeresor också!

  7. Det som är underbart är att upptäcka, jag håller helt med! Är det lite trevligt väder också så förhöjer det upplevelsen. Men sola – oj, så tråkigt! Står bara ut korta stunder och kräver nästan en bok (reseguide-bok, ofta :-)) för att klara mer än fem minuter. Men nice att bli lite brun “på köpet” medan vi går upptäckarpromenader och vandringar. 🙂 Intressant att brunt fortfarande är snyggt hos oss, när större delen av asien strävar efter vithet.

    • Gunilla Yourstone

      Ja visst är det härligt med soligt och bra väder. Allt blir vackrare och roligare. 🙂

  8. Nej. För att svara på de sista frågan.

  9. I min ungdom (1:a charterresan när jag var 17) fattade jag ej hur farlig solen är, brände mig fullständigt m stora äckliga blåsor på ryggen)

    Nu reser jag fortfarande delvis f att få värme – mycket f att jag har sjukdomar som lindras av sol/värme – men viktigast är att få uppleva annan miljö, vackra vyer o nya sevärdheter, njuta av promenader, mysiga boenden m havsutsikt i små pittoreska byar, uppleva andra kulturer! Lite längre Vandringar kunde vi göra förr, nu klarar ej min kropp det längre. Och som ngn annan sa här; man blir lika brun när man rör på sig i solen (men numera solskyddsfaktor 50!) Älskar att bada i havet, så visst händer det att jag då vilar i solen en stund – då alltid m en bok!

    Maken o jag pratar även om Island – men kanske måste bli bättre i min kropp först…..antar att man där helst upplever Islands speciella miljö bäst till fots…

    Tack för många trevliga o intressanta inlägg!😍

    • Gunilla Yourstone

      Man behöver inte vandra för att se Island, bil funkar jättebra också. Vi hade med oss personer som inte alls var pigga på att använda fötterna, men det blev jättebra ändå. 🙂

  10. Känner delvis igen detta från ungdomen. Skulle kunna skriva en del om det, men tänker istället nämna en reflektion från en av våra resor till Kenya. Där träffade vi ett gäng kenyanska tjejer som använde en kräm för att bleka huden. Det blev så absurt när man började tänka efter. Där kämpade vi från varsitt håll, för att påverka vår hudfärg (eventuellt genom att skada oss!) i olika riktningar. En massa tid och energi som man skulle kunna lägga på annat. Idag solar jag väldigt sällan. Möjligtvis en kort stund, om det känns skönt 😉

    • Gunilla Yourstone

      I Burma blekte de sig också. Och alla asiater täcker sig i solen för att inte få färg. Lösärmar till kortärmat, hattar, parasoll.
      Ja visst är det absurt att vi inte bara kan vara nöjda med oss själva som vi ser ut och vara tacksamma över en kropp som funkar, liksom!

  11. 😆😂😆 bra skrivit, det var ju verkligen så..skrattade högt och igenkännande flera gånger 😁

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *