De är överallt. Sociala medier flödar över av dem. Unga, snygga, blonda. Böljande klänningar. Bredbrättade hattar. Solbränna och ryggen mot kameran i en obekymrad pose.

De reser på heltid, tjänar sina pengar någon annanstans. Inte på ett småsunkigt, statligt 8-17-kontor i alla fall, i civilisationens nordligaste utkant.

Och de säger alla att det är så lätt, bara att ge sig av. Du kan också! D.v.s. om du bara vill tillräckligt mycket! Det sitter i dig.

digitala nomaden

Det är nu det hade varit klädsamt att kunna säga:

-Men jag vill inte ha det där livet. Jag trivs bäst här. I min lilla vardag. Jag gillar snöskottning, sopsortering och Coops självscanning. Jag tycker att det är charmigt med lönerevisioner och enhetssamverkan. Jag skulle inte ändra ett uns på mitt liv om jag så fick chansen.

Men hjärtat längtar ut.

Själv har jag väldigt få böljande klänningar. Och inga stråhattar alls. Jag gör mig faktiskt inte alls på bild, jag blir ju aldrig solbränd, ser ut som en seriemördare i sånna där stora solglasögon och har hållning som en tant.

En tant för vilken inte längre alla livets möjligheter står öppna. För sent för att bli Instagramstjärna i outfits och lockat hår, för sent att liksom på riktigt fatta Youtube och vad alla de där emojerna betyder. För sent för nya CSN-lån, good damn it!

Men det är lätt att sugas med. Gå med i grupper på Facebook som “Hur du blir en digital nomad” och tänka “Ja! jag reser ut i världen jag också! Det är upp till mig, jag äger mitt eget öde. Bara jag vill tillräckligt mycket!”

Men få se, hur är det nu, egentligen?

digitala nomaden
Nej det blir ingen Instagram-succé

Pengarna

Ja men faktiskt. Vi skulle kunna sälja allt vi samlat på oss under 47 år (hus, sommarstuga, firma osv) och resa iväg i morgon och klara oss i 25 år. (komma tillbaka utblottade vid 70 års ålder!) Vi skulle också, åtminstone delvis, kunna försörja oss på resande fot. Vi får in en del inkomster via bloggen, kanske skulle Christofer kunna jobba en del i firman på distans (det vill säga om han inte säljer sin andel då).

Pengar är väl det minsta problemet för den som levt och jobbat i västvärlden i 25 år.

Men resten då?

digitala nomaden
Utsikt som kan säljas

Jobbet

Jobbet har man en uppsägningstid på. Sen är det bara att dra. Aningen mer komplicerat för Christofer som är delägare i en firma. Där kan det vara svårt att komma tillbaka ett år senare som om inget har hänt. Å andra sidan kanske han, som sagt, kan jobba deltid på distans. Sköta fakturering och löner, typ?

digitala nomaden

Barnen

-Res med barnen! Säger de digitala nomaderna då. Det är bara bra för barn att se världen! Säger de med den tvärsäkerhet som bara den oerfarne besitter. För de har ju sällan egna barn, de digitala nomaderna.

Lätt att glömma bort i upphetsningen att barn inte bara är barn, de är människor också. Individer. Somliga med mer behov av trygghet än av äventyr. Somliga flygrädda. Somliga till och med med funktionshinder eller andra hälsoproblem som gör dem beroende av mediciner, läkarkontakter, assistans och rutiner.

Det händer till och med att barnen har egna drömmar. Som kanske inte alls är resa. Som kanske handlar om att satsa på skolan. Utbilda sig till drömyrket. Satsa på sin idrott. Umgås med kompisar, pojkvännen. Med mormor och morfar.
Och att barnen har ytterligare en förälder som man inte alls vill resa ifrån.

Det kan hända att barnen är något alldeles eget och inte bara en reseaccessoar till sina föräldrar.
Och då har vi inte ens pratat om den lilla detaljen skola.

digitala nomaden
Man kan lära ungarna gå (eller cykla). Men inte vart.

De gamla föräldrarna

Mormor och morfar ja. Där har vi det. För även om barnen till äventyrs skulle vara friska nog för och villiga till ett nomadliv, så finns det andra att ta hänsyn till.

Gamla föräldrar som behöver hjälp, som kanske inte lever för evigt. Att resa iväg och riskera att de inte lever längre när man kommer tillbaka? Att inte bry sig om att hjälpa till.

digitala nomaden

Hunden (!)

Husdjur, ja. Ett åtagande som i den bästa av världar bör vara under en djurlivstid. För hur gör man annars?
Och då har vi inte ens pratat om känslorna man får för de små rackarna.

digitala nomaden
Nej res inte. Jag har bara dig! säger Trulle

Visst är det så att resehjärtat längtar ut. Men att kunna lämna allt betyder även att inte ha någon som behöver en. Och det känns också lite sorgligt.

Läs också: En backpackersjäl i en mellanchef på bloggen Halloj Världen och Bara att dra med barnen? på bloggen Agonmom.

digitala nomaden

Läst så här långt? Glöm nu för allt i världen inte att gilla 4000mil på Facebook!

 

43 kommentarer

  1. Haha den var ju klockren :-)! Här en till som inte äger så många böljande klänningar..och den ljusa hårfärgen är ett tappert försök att dölja det grå…
    Men suget finns ju konstant..
    Nu när en ny generation (barnbarn) anlänt så vill man ju se dem någorlunda regelbundet..

    Men snart skulle jag faktiskt kunna? Har bara inte bestämt när..för jobba kan ju faktiskt vara rätt kul det med (fyller 64 snart)…

    • Gunilla Yourstone

      Ja när man är pensionär står ju alla dörrar öppna igen. Inte så tokigt läge. Men människor som behöver en kan man ju ha ändå.

  2. Haha så bra! Men ärligt talat vet jag inte varför man ens skulle vilja göra det bara för att man är ung och kan rocka en klänning? Intresserar mig inte det minsta.

    • Gunilla Yourstone

      Vilket av det? Posera i klänningarna, eller bli digital nomad? 🙂
      Poserandet har aldrig legat för mig ens när jag var ung, blond och vacker. 🙂

  3. Roligt inlägg! Det verkar ta stopp vid hunden och barnen. När det gäller föräldrarna, kom jag på mig själv hur lite jag träffar dem när jag jobbar så mycket.

    • Gunilla Yourstone

      Jo det är nog ganska stopp just nu faktiskt, hur gärna man än skulle vilja. Men vem vet hur det blir i framtiden?

  4. Hehe, bra skrivet. “…Säger de med den tvärsäkerhet som bara den oerfarne besitter” Jag sitter faktiskt nu och skriver på en söndagskrönika som bland annat handlar om just tvärsäkerheten. Ofta tror jag tvärsäkerheten kommer från motsatsen, nämligen en osäkerhet som man inte vill avslöja.

    Och sen alla dessa böljande klänningar och breda hattar framför någon utsiktspunkt. Är det några människor jag inte följer i sociala medier så är det dessa. Totalt ointressant för mig.

    • Gunilla Yourstone

      Visdom handlar väl just om insikten att man kan ha fel, att gamla sanningar inte gäller för evigt och om ödmjukhet för andra sätt att se på världen? 🙂
      Jag har faktiskt ett till inlägg skrivet på det temat, men får inte publicera det än för min ständige korrläsare Christofer för att det har en för bitter underton. 🙂 Får jobba om det lite först…

  5. Dagens sanning.
    Sen håller jag med om att själen längtar ut… ofta. Men många delar av min själ, och inte minst mitt hjärta, vill vara på en plats jag tycker om precis hela tiden (förutom kanske timmen mellan 16.30-17.30 hemma varje dag, aka hell hour innan minsta barnet fått maten på bordet). Där vi i familjen vill vara och bygger vårt utifrån. Jag längtar inte bort därifrån, under allt för långa stunder i taget.

    • Gunilla Yourstone

      Min hjärta börjar dessvärre längta ut mer och mer. Även om barnen förstås alltid är det viktigaste.

  6. Tack för ett tänkvärt inlägg om digitala nomader, något som vi väl numera är på deltid. Som framgår av vår blogg öppnade sig möjligheten för oss till mer nomadtillvaro när barnen flög ur boet. Dock inga fladdrande klänningar för vår del, men våra vandringshattar är bredbrättade om än inte särskilt fashionabla 🙂 Och längtan till de man älskar vara stark ibland, trots alla dagens tekniska möjligheter. Men då ser vi till att träffas.

    • Gunilla Yourstone

      Härligt att ni lyckats förverkliga det! Och till på köpet utan fladdrande klänningar. 🙂

  7. Jamen så klockrent! 🙂 Själv har jag ingen hund längre, men mitt största intresse jämte resandet är att odla…. 70 krukväxter, radhusträdgård och kolonilott måste vårdas under och mellan resorna. Intressekonflikt!

  8. Vilket ärligt och intressant inlägg! Jag håller med om allt du skriver, även om jag är ung och blond.😉 Kul att du tar upp denna sida av saken – att det finns anledningar som gör att det inte alltid är att ”bara åka”, att man inte alltid vill eller kan lämna allt och alla. Bra skrivet!😀👌

    • Gunilla Yourstone

      Tack, nej det är inte alltid så lätt. Därför blir det så naivt när man försöker påstå det. 🙂

  9. Att ge sig iväg lockar oss också, men det är inte alltid en helt enkelt ekvation, även om en del vill få det att låta så. Jobb, pengar, barn, äldre föräldrar … ja allt det ni skriver om! Det där med hatten och det böljande håret … haha, vi passar nog inte heller så bra i det. Men vi kanske borde testa för skojs skull? 😉

    • Gunilla Yourstone

      Hehe, jag tror att vi har våra egna uttryck bortanför det fladdrande klänningarna och det böljande håret. 🙂

  10. Det här är ditt BÄSTA inlägg av alla!

  11. Det är väl som vanligt? Många drar inte hela historien av det “enkla” i tillvaron. Så klart. Det är inte bara de digitala nomaderna som säger det, finns ju andra avseenden också (“Äh, det där är väl inga problem. Bara att fixa!”). I flera fall (inte alla och kanske inte ens många, men det förekommer) kommer nog “enkelheten” i att de som uttalar det helt enkelt inte vet om mer än sin egen världsbild. De har aldrig haft en familj, de har aldrig behövt att anpassa sig utan bara stuckit iväg.

    Jag längtar också ut. Men jag uppskattar också att ha min bas att komma hem till.

    • Gunilla Yourstone

      Andras liv är alltid så mycket enklare än det egna. Där vet man alltid vad som borde göras. 🙂

  12. Och jag känner såhär: det är som vanligt ett gäng människor som kommer med bortförklaringar och ser ner på folk som lyckats göra något annat i livet. Om du inte vill bli digital nomad så bli inte det men ni behöver ju inte snacka skit om de som lyckats för att få er själva att må bättre? Stå upp för ert beslut men motivera det med att JAG GÖR DET JAG KÄNNER FÖR, inte vad dumma, naiva och konstiga de andra är. Jag tycker att det är spännande och coolt att se att så många lyckas med det de vill göra vare sig det är att resa på heltid eller på deltid! Sprid lite mer pepp och kärlek till de som väljer att göra något annat än du också istället för att ifrågasätta och dömma. P.s det här är mest ett svar på kommentarerna och inte så mycket på inlägget.

    • Gunilla Yourstone

      Hej Ebba, nu skriver du visserligen på slutet att din kommentar inte är riktad mot mitt inlägg i första hand, men jag tar mig friheten att svara ändå, eftersom det är min blogg. 🙂

      Tänker att ibland gör man misstaget att försöka formulera det som någon annan reda sagt bättre. Därför citerar jag helt enkelt Tage Danielssons dikt.

      Tanke om tolerans

      Om jag tänkte som fan,
      kanske tänkte hela dan
      på mitt liv, och så fann
      nån sorts mening som var sann,
      ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:
      att då gäller denna sanning bara mej.

  13. Ebba, visst är det så – jag som faktiskt haft förmånen att rest med barn väldigt mycket blir ännu värre. Dock, de flesta som svarat här reser själva väldigt mycket. Jag tror de har all förståelse MEN däremot är det väldigt liten förståelse i just den diskussion i en resegrupp som fick Gunilla att svara. För det är inte bara att ta med barnen och bli digital nomad. Det är inte bara att bli digital nomad över huvud taget. Jag skrev själv ett inlägg tidigare i veckan som gick ut idag. Det är sett utifrån diskussionen att det är så enkelt att dra med ungar, vilket det inte är (och jag har berört skolan, eftersom vi har skolplikt i Sverige). https://agonmom.com/2018/02/18/sondagsfunderingar-bara-att-dra-med-barnen/

  14. Det är lugnt. Var inställt på idag. Skrivet när diskussionen var. Lade in din länk också, väldigt vettigt inlägg. För det är inte bara och dra. Oavsett vad man har som drar en kvar hemma.9

  15. Ju mer jag reser, desto mer uppskattar jag en trygg bas! Jag är dock glad att jag tog tillfället i akt att resa järnet som ung, åren som obekymrat fri innan kidsen kom. Det hoppas jag att mina barn också kommer göra.. men viktigast för mig är att de gör något för att DE vill – ingen annan.

    Jag uppskattar verkligen den intervju jag gjorde med storbloggaren Jonna Jinton för ett tag sedan, hon kände sig nästan konstig och annorlunda som inte längtade ut i världen för att backpacka som alla klasskompisar efter gymnasiet. Hon ville inget hellre än att flytta till en stuga i skogen. Respekt till alla som följer sina drömmar – vilka de än må vara!

    • Gunilla Yourstone

      Ja man är olika och det är jätteviktigt att man får vara det. I detta sammanhang känns det mer klädsamt att säga “så här funkar det för mig. Så här lätt eller omöjligt är det för mig att resa iväg.” Istället för att tala om för andra hur lätt det borde vara för dem. 🙂

  16. Anna-Lena

    Jätteroligt inlägg. Följer själv några s.k digitala nomader på instagram. Roligt för dom och man känner ibland ett visst sting av avund när man stretar på i vardagen med jobb, barn, hus och avbetalningar. 🙂 Men var sak har sin tid. Min favorit-tankelek är att när jag blir pensionär… då skall jag minsann också bli en nomad. Med förhoppningsvis en finansiell trygghet i bakgrunden skall jag njuta till sista droppen. Men det är då barnbarnen kommer, kanske jag börjar krypa i trädgården och sjunga i kör. Vem vet. Jag kommer kanske att trivas bäst hemma när den dagen kommer. Det är kanske det som inte i praktiken är möjligt som är det som lockar. Att resa på heltid, det blir ett jobb det också, tröstar jag mej med. Lite balans i tillvaron är kanske det som passar mig bäst, jobba, resa, träffa vänner och ligga i soffan och njuta av ett eget hem. Vi här i västvärlden har ju den otroligt stora förmånen att i viss mån kunna själva bestämma. Att ha möjlighet att resa är inte alla förunnat. Nu njuter jag av det så länge det är möjligt.

    • Gunilla Yourstone

      Ja då när man är pensionär, då kan ingen stoppa en! 🙂
      Nej det är verkligen inte alla förunnat att kunna resa. Det gäller att komma ihåg att man är lyckligt lottad, innan man blir för gnällig. 🙂

  17. Jag förstår verkligen alla era praktiska argument, de kan absolut inte viftas bort. Däremot självbilden om att ligga så långt efter i youtube-svängen, jag förstår dig verkligen men jag skulle SÅ gärna se en breddning av vilka som kan bli SoMe-stjärnor. Finns det bloggare som kan vara över 100 år och göra ett sommarprat så kan det finnas 50-åringar som gör digital karriär. Så jag hejjar på dig och er på alla tänkbara sätt i att ta stor plats på influencersmarknaden

    • Gunilla Yourstone

      Youtube handlar nog mycket om intresse för mig i alla fall. Eftersom jag själv inte ”hänger” där har jag svårt att se vitsen. Varför andra gör det liksom…
      Jag tror att varje generation måste hitta sina uttryck på nätet. Om man försöker ta efter de som är 19 blir det bara patetiskt. 🙂

  18. Jag jobbar som virtuell assistent och skulle rent teoretiskt kunna dra ut på äventyr… men svensk skolplikt från i höst (om vi inte planerar att åka permanent) och barnens mor- och farföräldrar att ta hänsyn till. Livet handlar såklart om prioriteringar, men vi väljer mindre äventyr framför ett jättestort.

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är inte alltid så lätt att bara dra. Och skolan är ju superviktig för barnen, tror inte på home-schooling och sånt…

  19. Intressant artikel! Men ja visst är det enkelt om man är 20-25 år och inte har barn, familj, bostadsrätt el hus… men när man har allt det andra är det ju lite svårare….

    Trevlig helg kram

  20. Vilket bra inlägg. Jag håller verkligen med. Mitt reshjärta längtar ut men jag kan faktiskt inte lämna allt. En stor del av mig skulle vilja det och drömmer om det ständigt men det är långt ifrån enkelt.

  21. Jättebra reflekterat. Själv passar jag inte riktigt in i de antiboxar du räknar upp, och huvudanledningen till det kanske är just mina (ganska dominerande) nomad-/vagabondgener.

    • Gunilla Yourstone

      Nej men så är det ju, man väljer olika. Och hamnar olika. Jag var inte alls vagabond när jag var ung. 🙂

  22. Pingback: Fem stycken blogginlägg att läsa under påskhelgen - RESFREDAG

  23. Pingback: Flexpat & Remote Year: Allt-i-ett-koncept för digital nomad | Resa medvetet

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *