foto: Cecilia Bäckman
foto: Cecilia Bäckman

Kaj Pollak skriver i en av sina böcker om två snickare. De mäter båda upp och sågar av en bräda och när de ska sätta brädan på plats är den lika fullt 1 cm för kort.
Den ena snickaren svär en lång ramsa och kastar brädan ifrån sig.
Den andra snickaren tittat nyfiket på brädan och säger högt till sig själv:
– Hm, så intressant, 1 cm för kort. Undra vad jag nu kommer att använda den till?

snickare

Denna livsåskådning kan (och bör!) ju med fördel appliceras även på resande.
När saker och ting inte går som vi hade tänkt på våra resor brukar vi alltid tänka på Tarantella-spindlarna i Kalifornien.

Vi var på väg från Death Valley och ut till Highway 1 och vägen var längre än vi trott. Med ungefär en timme kvar till kusten var vi till slut tvungna att göra kväll och ta in på ett hotell.
På morgonen var vi övertaggade, fort iväg nu för att få maximal tid på den världsberömda och erkänt vackra kuststräckan som vi, i 10-tals år, drömt om att få uppleva.

Vi körde rakt västerut på en slingrig väg genom ett bördigt landskap. Efter en timmes körning började vi ivrigt att spana efter havet, men i stället slutade vägen abrupt i en vägbom och en skylt: “Private property! No trespassers!”

Wops… Vi hade tagit fel väg i hastigheten. Det var bara att vända bilen och köra tillbaka hela vägen till samhället där vi övernattat.

Vi var nu på god väg att förlora hela två viktiga timmar av vår Higway 1-dag! Upprörda och stressade var bara förnamnet på hur vi kände oss nu.
– Jäkla skit alltså, nu var ju “allt” förstört!

foto: Cecilia Bäckman
foto: Cecilia Bäckman

Det var då vi såg dem. Mörka små bollar över hela vägen. Som tycktes ha ben och röra på sig! En synvilla kanske? Vi var tvungna att stanna bilen och kika ut. Det var enorma ludna spindlar som kröp runt om oss, Tarantella-spindlar!

Men lika delar skräck och förtjusning blev vi sittande en liten stund och iakttog djuren innan vi susade vidare tillbaka till rätt väg och vidare ut mot kusten.

Highway 1, som faktiskt inte var så märkvärdig som vi förespeglat oss, hann vi ju med ändå. Och tänk om vi inte kört fel, då hade vi ju missat dessa maffiga spindlar helt!

DSC01137 DSC01140

Sedan dess brukar vi försöka att tänka på de där spindlarna, när en hel dag regnar bort, när körsbärsblommorna i Japan börjar blomma alldeles för tidigt, när vårt flyg till Bangkok ställs in.

– Vad spännande, undra vad vi kommer att få uppleva nu, som vi annars skulle ha missat!

DSCF4296edited

(Förmodligen hade vi inte blivit uppgraderade till vår trerumssvit på Lebua om vi inte checkat in så sent pga. av vårt inställda flyg och om det inte regnat så kraftigt på Seychellerna hade vi ju aldrig börjat prata med den där piloten från Emirates och kanske hade jag inte heller hunnit med att shoppa den där strandklänningen som jag haft på varenda resa redan dess, och vi hade ju helt missat det fantastiska tehuset i Kanazawa om vi inte varit tvungna att boka om i sista stund för de där körsbärsblommornas skull).

DSCF5871

 

DSCF5838

I Kappadokien är det dags igen. Vi har bokat en heldagsutflykt, “green tour” eftersom vi läst på Trippan att den “ska” man ta.
I hastigheten utgick vi från att alla som reser till Kappdokien har samma agenda som vi, dvs. att de är ute efter att maximera sitt intag av vacker natur och magnifika vyer. Det visar sig att en inte helt försumbar andel av besökarna i stället är minst lika fokuserade på att lära sig mer om de tidiga kristna grupperingar som bodde i området århundradena efter Kristus och beundra de otaliga religiösa fresker de lämnade efter sig.
Och det är runt detta vår gröna tur tar avstamp.

DSCF6012

Fångna en hel dag på en busstur som inte intresserar oss, medan det riktiga Kappadokien går oss förbi. Man kan ju bli upprörd och stressad för mindre.

Men det ska visa sig att återigen lönar det sig att ha is i magen, andas lugnt och tänka på de där spindlarna.

Med på turen idag finns även ett äldre amerikanskt par. Vi kommer i samspråk så där som svenskar och amerikaner gärna gör då de befinner sig tillsammans på okänd mark och med endast en knippe turkiska medresenärer. “Vi som kommer från hyfsat samma kulturella grundförutsättningar, ser på världen på ungefär samma sätt, pratar samma språk.”

Amerikanerna har sett världen, förstås. De har rest runt i Skandinavien i hela 7 veckor och det redan på 70-talet, bott i Spanien, gjort Sydamerika, är ena fenor på att köra bil i Rom. osv.

Vi är imponerade. Även om vi åtminstone kan trumfa med Death Valley, som de inte “hunnit” besöka än.

– I går flög vi ballong, säger vi.
Amerikanerna gör stora ögon. Det är ju FAAAARLIGT! Har vi inte lästa om alla ballongolyckor? Själva hade de fullt sjå att klara livhanken i taxin på väg till hotellet. Vilka omkörningar! De är upprörda.

DSCF5468edited

Vår bekantskap håller på att ta ett abrupt slut redan på ett tidigt stadium. När de ber busschauffören slå på AC:n och han inte uppfattar innebörden ber de att få stiga ur och avbryta turen, men låter sig övertalas att kliva på igen.

Amerikanerna ber guiden att använda mikrofon i minibussen, för de vill vara helt säkra på att alla de turkiska medpassagerarna uppfattar att det inte uppskattas att man talar i sin mobiltelefon under bussresan.
Inte för att det spelar någon roll egentligen, för de kan ändå inte förstå hennes undermåliga engelska, förklarar de för oss (som konstigt nog förstår). En lätt absurd situation uppstår när vi agerar tolkar och översätter från engelska med turkiskt brytning till engelska med svensk brytning…

DSCF5961

I Ihlara-valley låter de sig förstås genast tappas bort, för guiden har inte gett nog tydliga instruktioner om vilken väg de ska gå (och inte ens talat om när det är och när det inte är kisspaus). Efter lunch återbördas de av vänliga själar till bussresan. Men kräver förstås pengarna tillbaka.

Och någonstans där och då. It’s all coming clear to us. Ödet har gett oss denna busslast-dag för att vi lugn och ro ska kunna begrunda vikten av att aldrig bli gnälliga och krävande. Att resa med ett öppet sinne, en ödmjukhet inför olikheter människor och kulturer emellan, samt alltid, alltid med ett leende berett någonstans i mungipan!

DSCF5963edited

 

Etiketter

2 kommentarer

  1. Men så kloka restankar! Det är ju precis så det är! Man planerar något, men så händer något annat. Ibland får man en upplevelse man aldrig skulle ha fått annars. Vi brukar prata om vår ödesgudinna. Om det är fullt där vi tänkt stanna till exempel, då tänket vi “ok det var inte meningen att vi skulle stanna här, ödesgudinnan har något annat i beredskap för oss” 😉

    • gunilla yourstone

      Ja, “det var nog inte meningen att” är ett bra vaccin mot frustration och missnöjda på resa!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *