Den offentliga konsten – och folkets vrede

Hemma i Umeå ”rasar” (på sann kvällstidningsprosa) debatten om Umeås nya konstverk, MeToo-puman.

– Slöseri med skattemedel!
– Pengarna borde gå till vård och skola i stället!
– Eller till fler poliser som kan hindra mäns värld mot kvinnor.
– Jävla sossar som pissar bort våra pengar!

Och inte blir det bättre av att konstverkets budskap är just MeToo.

– Kvinnor som inte vågade berätta att de fick en hand på rumpan för 6 år sen och nu när de gjort det förväntar de sig en svindyr staty.
– Folk är så jävla lättkränkta, så ska vi göra en varsin staty för allt?

Svordomar och upprörda känslor i kommentarsfälten hos den lokala morgontidningen, som förstås gärna redovisar kalkyler på vad konstverket kostar. Eldar på.

Och det är ju klart att en kommuns pengar ju i första hand måste gå till den lagstadgade verksamheterna. Det är klart att man vill att skolan ska få tillräckligt med resurser. Men vad vore en stad utan konstverk? Utan utsmyckningar, parker och vackra byggnader? En stad befriad från skönhet och som bara är praktisk. Då blir det Sovjetunionen höll jag på att säga, men även där smyckade man sina städer med konstverk. Om än i propaganda-tappning.

Vad vore Rom utan Fontana di Trevi, New York utan Frihetsgudinnan? Köpenhamn utan sin Havsfru, Bryssel utan Manneken Pis? Och så vidare.

När konstverket väl finns där, och funnits ett tag, blir det ju ofta älskat. Inte tar man bort ett konstverk ostraffat ur en stad! Då blir det protestlistor och insändare.

Om MeToo

Vad är väl angelägnare än just MeToo? Äntligen, äntligen går det att lyfta och prata om det som vi alla, absolut alla kvinnor tidigare bara fått ta och acceptera. Av främlingar, kollegor och de män som stått oss allra närmast. Och om alla kvinnor varit utsatta, kan det väl knappast bara vara ett fåtal av männen som är förövare?

Så välkommen Umeås nya Puma, säger jag. Pryd din plats och bli älskad. För den du är och det du står för.

Vad tycker du om offentlig konst och om Umeås nya puma?