Jag har velat skriva om det här ett tag nu. Men inte vetat riktigt vilken ansats jag ska ta. Det får inte bli ett gnällinlägg. Förstås. För läget är ju så otroligt bra. Så gynnsamt på alla sätt. Givet hur det kunde ha blivit och hur det var där i början.

Man kan tro att Christofer är återställd nu. En utomstående ser kanske att det är något med ögat, ansiktet. Något lite skevt. Leendet som drar snett. Blir en liten grimas. Den oinsatte kanske inte tänker på det. Men den som vet tänker nog att stroken. Det är den.

Men annars ser han ju otroligt fräsch ut, Christofer. Gången ser bra ut. Om man ser honom på asfalt, tror jag inte att man kan se något på gången? Eller inte mycket i alla fall?

– Men jag tänker på stroken varje steg, sa han förut. Varje steg känns det som att jag ska förlora balansen och ramla. Fast sen gör jag ju inte det. Sa han för ett tag sedan. Inte så långt tag.

Jag frågar igen nu:
– Tänker du på stroken i varje steg?

– Nej inte på jämn fin asfalt längre. Bara om den lutar. Som i järnvägstunneln eller såna doserade trottoarer som det är på Rådhusesplanaden.

Och på vandring då? Nu är vi på huvudämnet för det här inlägget.

– Ja då tänker jag på stroken i varje steg. Måste titta ner och se underlaget. Rötter, stenar. Var tionde steg hamnar fel. Inte där det skulle hamna. Om jag fastnar i en rot, kan jag inte parera längre. Och så kan jag inte hoppa längre. Typ ned från en avsats, en hög sten. Att balansera på en rundad sten är som att gå på en isfläck på vintern. Jag är chanslös. Och när det blir riktigt brant uppför, då går det ju inte alls. Som du såg själv på Lulep Gierkav.

Hm, alltså det är bra jäkla sjukt ändå. Att vi fortfarande vandrar. Att det är fysiskt möjligt. Att Christofer klarar det.

Vi går inte de mest avancerade vandringarna. Aldrig med branta stup längs stigen och inte för brant uppför eller nedför. Inte för stenigt och vi korsar inga bäckar som vi inte kan komma över med ett steg. Jag får ta hans hand ibland och vara stöd. Hålla hans balans. Och det här med tält. Det kanske inte blir igen. Christofer har en andningsmaskin. Så att hans hjärnstam inte ska glömma bort att andas i sömnen. Inte så att han dör utan den. Men ändå. Det känn som en trygghet att ha den. Och då behövs el.

Jag ville bara att ni skulle veta. Liksom. Att det som ser lätt ut, inte alltid är lätt. Att det som ser ut att ha kommit gratis, oftast har kommit med ett pris.
Att det går inte av sig själv. Men det går och det är huvudsaken.

Fucking king of the world, Pieljekaise, 1138 m.ö.h.

 

Etiketter

7 kommentarer

  1. Jag blir otroligt imponerad över att han lyckades ta sig upp på Pieljekaise. För jag vet att vägen dit inte är enkel, inte heller sista biten mot toppen.

    • Gunilla Yourstone

      Det gick väldigt bra att gå upp ändå, men sista steniga biten mot toppen krävde koncentration.

  2. Brit den Biggelaar

    Tack för att ni delar med er även av denna resa. Min mamma fick en stroke och var helt förlamad i högra sidan av kroppen. Hon, som Christoffer, vägrade ge upp. Att få vara med i den kampen gjorde mig både ödmjuk och grymt imponerad. Fortsätt så, fina ni! ❤️

    • Gunilla Yourstone

      Stroke är på många sätt en djävulsk sjukdom, men har ju den stora fördelen att det bara kan då åt rätt håll. Dvs man blir bättre och bättre ju mer man tränar. Lycka till med er kamp och resa.

  3. Marianne

    Det går framåt och är så fint att läsa om era resor tillsammans
    Hej på !

    • Gunilla Yourstone

      Nu tänker Christofer att nu händer det nog inte så mycket mer, så här kommer att det vara. Men jag säger att det har inte ens gått två år ens. Rätt vad det är märker du att det bara är var 20:e steg som hamnar fel. Inte var 10:e.

  4. Marianne

    Heja på menade jag förstås..

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *