Disgusting Food museum i Malmö – en studie i äckel

Detta museum har jag velat besöka sedan jag först hörde talas om det. 2021 tror jag att det kan ha varit. För att det är en sån annorlunda grej. Och kul. På vägen hem från tågluffen viker vi alltså en dag till Malmö, bland annat för att besöka Disgusting Food museum i Malmö.

Vi får en regnig dag. Kanske är det därför. Eller så är Disgusting Food museum alltid så här populärt. Själva museet är rätt litet. Ett enda rum i en före detta butikslokal (eller möjligen restaurang?) med stora skyltfönster ut mot gatan.

Vi drar efter andan när vi kliver in. För här är fullt. Och varmt.

En röd tejp i golvet markerar den snitslade banan runt i rummet. Allra först en fotoautomat där man först ska lukta på äcklig mat och samtidigt fotas med sitt spontant äcklade uttryck. Rolig grej, men Christofer (som förresten fyller år idag) vägrar vara försökskanin. Och jag som ju pushat detta besök fixar ju inte alls att utsätta mig själv för varken lukter eller smaker. Är alldeles för klenmagad och bortklemad sedan barnsben för sånt och har ju räknat med honom som min förlängda lukt- och smakarm.

I en introduktion till museet förs diskussionen om vad som egentligen är äckligt (disgusting)? För alla de maträtter som kvalar in här, de äts ju och älskas av många människor, som ju inte alls tycker att de är äckliga?

Ett bra exempel är väl hummern. Som för 200 år sedan ansågs så äcklig och människoovärdig som föda att den bara gavs till fångar och slavar. Till och med att man lagstiftade om hur ofta det ansågs rimligt att dessa två grupper skulle behöva äta hummer. Max en gång i veckan!

Sedan kommer man till den tillfälliga utställningen om farlig mat. Alltifrån Nestle´s mjölkersättningsskandal där man lurade fattiga föräldrar i 3:e värden att sluta amma sina barn och istället ge dem dyr och hälsomässigt underlägsen bröstmjölksersättning, med följden att 800.000 spädbarn årlige dog ”i onödan”. Till den giftiga japanska blåsfisken Fugu som måste tillagas på exakt rätt sätt för att inte leda till döden. Varje år dör några personer av felaktigt tillagd Fugu.

Kön ringlar långsamt och man får tillbringa mycket tid med att vänta i kö till nästa utställningsobjekt. Men så småningom är vi framme vid den ordinarie utställningen.

På vissa stationer finns burkar där man kan lukta, till exempel den danska osten, Gamle Oles farfar. Lukten påminner om stinkande fötter och ruttnande lik.

Äckligast på utställningen? Kanske Balut från Filippinerna, som är ett kokt ägg med ett fågelfoster inuti.
Sjukast? Kan det vara Virgins Boy Eggs, från Kina? Man samlar in urin från unga pojkar genom att ställa ut spannar på skolor. Sedan blötläggs och kokas ägg i denna urin under flera timmar.

Men visst är det konstigt att vi tycker att så mycket är äckligt i matväg, som insekter, grodor, djur-hjärnor. Och samtidigt äter vi med god aptit grisar fullsprutade med hormoner, antibiotika och läskiga läkemedel. Borde inte det var äckligast av allt?

Men den flytande surkålen, Sok Z Kapusty Kiszonej från Polen låter ju inte så äcklig? Den blir ju en surkålsälskare som jag ju sugen på att prova!

Sedan, vissa maträtter tillkommer genom djurplågeri och det är ju bara på alla sätt vidrigt. Jobbigt att läsa om och fruktansvärt att människor i världen tycker att det är ”en grej” att äta dem.

Sist, en bardisk där man kan smaka äckliga maträtter. Christofer stegrar sig och vägrar hindret igen. Jag som hade räknat med honom? Nåja. Det blir ingen smaktest för någon av oss.

Inte ens vid den sista stationen med chili-provning går födelsedagsbarnet igång. Jag får nöja mig med att fota en okänd man som chiliprovar istället.

Disgusting Food museum i Malmö var lika intressant som jag föreställt mig innan. Fast så mycket mer populärt och välbesökt än jag förstått innan. En tidig start är helt klart att rekommendera.

Läs också: Världens vidrigaste maträtter

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.