Min värld är så liten nu. Christofers ännu mindre.

Jag åker plötsligt bil överallt, jag som alltid brukade cykla. Hunddagis klockan 9 och sen kriga för en av de där parkeringarna vid NUS södra entré. Parkster och jag har äntligen blivit kompisar. Jag som knappt betalt för en bilparkering i hela mitt liv. Hem på lunch och tillbaka igen. Samma väg hem och förbi en mataffär. Umeå är krispigt och kallt. Däcken slirar i backen ner från sjukhuset. En evig skymning och gryning.

Strokecentrum ligger granne med Geriatriken. Praktiskt. Fast i och för sig med Förlossningen också. Livets två ytterligheter.

Avdelningen luktar svagt av urin. Och något annat. Sjukhus? Sjukdom? Och ibland av potatisbullar och makaronipudding. Blekt laxrosa plastmattor. Landstingsmöbler. Landstingskonst. Helikoptern som startar och landar på sin platta utanför fönstret. Om och om igen. Ännu en olycksbroder? Ännu ett liv i spillror?

Sondmatningsmaskinen som bara låter när vi tystnar. Ove i rummet bredvid som ropar “Hallå, hallå…. Hallå?”
Christofer har utvecklat superhörsel av allt blundande. Han vet vilka som fått fara hem och vilka som är nya. Kan alla personnummer och vilka som inte vet var de är. Känner igen alla röster, utan att ha sett så många ansikten.

Kvällarna hemma när allt ska skötas som vanligt. Tvättar Christofers kläder och undrar när de ska få bli smutsiga igen. Ugnsluckan har gått sönder och ingen finns som kan laga den. Telefonen som stirrar på mig. “Om vi inte ringer är allt bra. Vi ringer bara om det händer något.” En signal i natten betyder slutet på allt. Det förstår jag också och stirrar tillbaka på 4:24.

Ronden halv tio med nya läkare varje gång. Det behövs mycket personal för att fylla ett 3-skift veckans alla dagar. Vi uppmanas att ställa alla frågor, men får nog inte alltid svar.

Idag är det ny röntgen halv tio. Man ska undersöka om det finns något hjärtfel som kan ha orsakat stroken. Så lika bra jag stannar hemma till halv elva. Annars får jag stirra på en tom sängplats. Själva sängen tar han ju med sig. Men klockan måste ringa ändå. Klockan 7 när jag är som tröttast. Nyss har somnat om.
Alexander behöver frukost. Trulle också. Och sin hjärtmedicin. På hundar avlar man fram hjärtfel som små tickande bomber. För att möta efterfrågan.

Ett hurtfriskt inlägg om Att se och göra i Shanghai har auto-publicerats på bloggen. Det är som att möta en 1 år gammal version av sig själv på Coop en kväll vid stängningstid. Vi stirrar på varandra lika storögt och förvånat båda två tror jag.
Hela bloggen är full av tidsinställda inlägg. En grovplanering finns nästan en månad framåt.

Om jag dör idag kommer 4000mil att spotta ur sig inlägg som om inget hänt i flera veckor. En del kompletta. Andra utan bilder. Några bara en rubrik. Nu åker vi till Maldiverna och Kerala kommer den att skrika ut den 14:e december. Om ingen hindrar den. Nya följare kommer att tillkomma, i snitt 2 per dag. Någon kommer att skriva en kommentar och be mig spå i vädret på Holbox över julhelgen. Men hen kommer förstås inte att få något svar.

Christofer har druckit äppeljuice och Ramlösa med sugrör. Varit uppe och gått. Stora strålande framsteg. För en vecka sedan hade jag inte nöjt mig med så lite. Då hade jag velat ha hela världen och helst på en gång.
Idag har vi anhörigsamtal. Där vi får ställa alla frågor. Som ofta inte får något svar. De heller.

 

 

26 kommentarer

  1. Du skriver så talande och smärtsamt. Kan inte förställa mig vad ni går igenom. Ugnen kommer lagas. Den och allt annat ❤️

  2. Kristina Kicki Monsén

    Beklagar verkligen att ert livsöde i nuet! Jag jobbar själv inom sjukvården och vet vad viktigt det är att att få snabb hjälp vid en Stroke och jag tycker att det är så skönt att han kom in så snabbt. Jag hoppas verkligen på bättring, även om det kan ta tid. Ta hand om er. Kram

    • Gunilla Yourstone

      Tack. Ja han kom verkligen snabbt, en otrolig tur att allt “klaffade” där.

  3. Åh, lider så med er ! Dina ord går rakt in i hjärtat. Jag känner igen allt detta så väl, vetskapen om telefonen som kan ringa, lukterna på sjukhuset, ovissheten och alla frågorna kring en stroke och även kring hjärtfel.

    Men man får som sagt glädja sig åt de små framstegen. Och aldrig, aldrig ge upp!

    Varma kramar!

    • Gunilla Yourstone

      Tack Anna. Ja man glömmer nog aldrig den här. Hur döden liksom tar stryptag på en.

  4. Håller verkligen med Anna, dina ord går rakt in i hjärtat. Tänker på er.

  5. Så vackra ord om hur allt kan bli så annorlunda, så fort. Allt som fortsätter som vanligt, fast inget är som vanligt. Livet är inte så lätt att automatposta. Ta hand om er!

  6. Ja livet blir verkligen så begränsat där inom sjukhusets väggar.
    Som att allt annat upphör att existera.
    Hoppas undersökning och samtal går bra.
    Ska snart cykla en sväng på stan, under järnvägen som syns på bilden.
    Tänka på vara glad över att jag kan ta mig ut och cykla även om det är kallt.
    Kramar.

    • Gunilla Yourstone

      Ja en egen värld är det verkligen på sjukhuset. Bilden är tagen från vår balkong i morse.

  7. Fint skrivet! Svårt att föreställa sig, och ändå hjälper du ju en på vägen att förstå. Vi som klagat på trötthet, migrän och ryggont. Man skäms lite. Inte mycket att klaga på!! Det låter som att det går åt rätt håll, men jag förstår att det är små, små steg. En ny verklighet att förhålla sig till. Du är fantastisk på att ta detta med ro! Men man har kanske inget val, när det plötsligt händer. Kramar från oss. Vi tänker på er.

    • Gunilla Yourstone

      Precis så känner jag nu, att jag bara inte kan fatta hur något alls kan ha varit ett problem förut. “Den friske har många önskningar, den sjuke bara en”

  8. Har följt er blogg ganska länge och får alltid så mycket inspiration även om jag inte rest lika mycket. Känner igen mig så mycket av dina tankar, då min mamma fick en stroke i augusti. Man känner mest panik och hjälplöshet och får sig en rejäl törn. Allting svajar. Så många självklara saker som måste lösas. Idag är hon mycket bättre. Detta trodde jag inte i augusti.
    Det kommer att bli bättre för Christofer men det måste måste få ta tid, vilket är jobbigt. Tålamod och envishet, det finns hopp! Redan uppe och går, heja, heja! Det kommer att gå framåt hela tiden. Ni känns som ett starkt team även i detta och kommer att fixa det. Starkt av dig att skriva och berätta. Många styrkekramar till er!

    • Gunilla Yourstone

      Tack. Det känns hoppingivande för oss att höra om din mamma. Det ska nog gå vägen det här också. Så småningom.

  9. Så fin och talande text. Och samtidigt så smärtsam.

    Jag minns, när jag var i liknande situation som du är i nu, hur jobbigt jag tyckte det var att världen runt omkring bara fortsatte som vanligt. Hur kunde folk skratta? Hur kunde folk prata på om jobbet? Hur kunde folk välja vilken mat som skulle ätas?!

    Varmaste kramar/Lena

    • Gunilla Yourstone

      Hm, ja de första dagarna klarade jag inte av sociala medier alls. “Hur fan kan ni vara så naiva?” ville jag skrika. “Fattar ni inte att allt kommer att gå åt helvete?”
      Men det jag själv brukar tänka när jag hör om liknande saker är ju att man ska skynda sig att leva medan man kan. Och det är ju det folk gör. 🙂

  10. Marianne

    Läser vad som hänt först idag då jag inte varit in på er blogg på en vecka

    Skickar de varmaste tankar till er båda och familjen
    Och vad livet är skört tänker jag med tårar i ögonen, Du har beskrivit vad som händer så berörande Gunilla
    Många kramar
    Marianne

  11. Boel Johnson

    Tack att du delar med dig av din och mannens situation, så generöst❣️Hoppas på god bättring o att ni kan återvinna resorna tillsammans som en del av rehabiliteringen. Minnen ska vårdas 💛

  12. Du skriver så otroligt bra, orden går rakt in i hjärtat som Anna skrev ovan. Tänker så på er och hoppas att framstegen blir fler och fler för varje dag. Det låter ju hoppfullt att han kunnat dricka lite nu. Kan inte ens föreställa mig hur frustrerande det måste vara att inte kunna svälja.

    • Gunilla Yourstone

      Det är en pärs verkligen att inte kunna svälja. Men han tar det bra, måste jag säga.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *