Ett helvete till paradis i 156 dagar – Sydostasien på fem månader

Om det är något som jag verkligen kan ångra, så är det att jag aldrig gav mig ut på den där lång-luffen, när jag var ung, oberoende och barnlös och ja ni vet, allt det där.
Kanske var det därför jag inte kunde motstå att smyga mig med på 21-åriga Elins Asien-luff, som en riktig liten hemlig blogg-stalker.
Jag har följt Elin hela denna vinter och skrattat mig till kramp åt alla felsägningar på engelska, gråtit med Elin på Killing-fields i Kambodja (som jag själv var för vek för att våga besöka förra julen) och fått röda äckelutslag på ryggen när toaletten from hell än en gång valt att korsa Elins resväg.
Elins beskrivning av ryggsäcksluffarens osminkade vardag har varit lika rolig som uppfriskande uppriktig.
Idag har hon till min ohöljda förtjusning kommit hit till 4000mil för att gästblogga om livet som backpacker:

 

Hur har du haft det? Vad har varit bäst? Längtar du inte tillbaka? Är tre av många frågor jag fått sedan hemkomsten. Jag har haft det jättebra, oj jag vet inte och jo jättemycket. Har jag oftast svarat för ibland är en vit lögn det finaste vi har.

Jag heter Elin Ericsson, jag är en 21-årig pensionerad hobbybloggare och en urfattig student som just nu kämpar för att överleva på småskramlet jag fick med mig hem från resan och det ni läser nu är troligtvis mitt sista blogginlägg på riktigt, riktigt länge och kanske till och med för evigt.

Efter över 5 månader på resande fot, 13 mer eller mindre obehagliga flyg, 8 länder och 50 olika boenden var det helt obeskrivligt att få landa i min egen säng. En känsla Loreen skulle kalla för eufori och kanske en av de högsta lyckostadierna jag nått till under min livstid. Ja, de och när jag fick äta min första levertjohejsmacka såklart.
Det första som slog mig efter detta stadie av lycka var att jag är ju mer dum i huvudet än jag trott, det var ju detta jag ville uppnå med resan, själva hemkomsten.
Har jag varit borta såhär länge, kämpat i fattigdom och elände, haft brist på mat och ibland till och med tandkräm, bara för att desto längre jag var borta, ju mer skulle jag längta hem och desto större effekt skulle hemkomsten skapa och högre och högre skulle i slutändan euforin nå?

 

Egentligen vill jag ibland svara att jag har haft det hemskt, jag har haft det fattigt och äckligt, jag har haft brist på i stort sätt allt förutom D-vitamin och jag har aldrig kommit ifrån varken svett, smuts eller ohyra. Myggor har ibland svärmat runt ikring oss och framför allt i de boendena med springor i golvet och där fönstren i desperata, misslyckade försök blivit tejpade med papperstejp i hopp om att hålla tätt. Detta har såklart lett till att mina resekompisar vaknat upp som självaste julgranen på julaftonsmorgon, full i röda prickar. Jag däremot är immun.

Jag har i vissa perioder haft samma kläder i flera veckor i sträck i brist på tvättmöjligheter och till exempel så har tamponger varit alldeles för dyra så jag har vandrat runt som en enda stor hormonbomb då jag tvingats skjuta upp den underbara lilla veckan allt för länge. Jag vill svara att det bästa med resan är att jag kommit hem och fått äta riktig mat, använt min kropp till träning och inte bara för att ligga i solstolen och för första gången på vad det känns om en evighet göra någon nytta som inte handlar om att bara köpa vatten för dagen. Jag skulle säga att jag är klar med min tunga ryggsäck, jag är färdig med sand i sängen och trött på toaletter som sipprar bajsvatten från golvet när man spolar och jag är definitivt klar med toaletter där det inte ens går att spola eller där den enda lösningen på att torka sig är, varning för känsliga läsare, min egen hand. Men det svarar jag inte.

Under en månad räknade vi ut att vi haft hela 14 dagar i endast resdagar. Där ingår både övernattningar på flygplatser, kalla nätter på stengolv, färjor på 27 timmar i sovsalar på 200 sängar med människor som inte sett en blåögd tjej från Skandinavien i hela sitt liv och där hela vistelsen nästan gick ut på att få se oss främmande varelser så mycket som möjligt. Alla de färdmedel du kan tänka dig, skrikande och magsjuka barn på nattbussar i Bangkok, trånga lokalbussar där vi tre personer fått dela på ett säte för två, med all vår packning. Båtturer som lett till både åksjuka och svimfärdighet.

Tankarna har spunnit iväg och kanske vore det en idé att tatuera in en tuk-tuk bara som ett minne. Men sen mindes jag att Farmor säger att det bara är luder och sjömän som bär tatueringar.

Om en meny skulle framställas på vad ett dagsintag av mat bestod av för mig under dessa fem månader skulle den se ut som sådan:

Till frukost har det oftast blivit rumstempererad soyamjölk i brist på kylskåp med cornflakes ur botten av en uklippt plastflaska.

Luncherna har vi ofta skippat, ibland har det blivit en grillad majskolv eller i bästa fall en kokosnöt.

Mellanmålen var väldigt sällsynta och det unnade vi oss bara om vi lyckades lägga beslag på billiga nötter eller torkad banan (färsk om vi hade riktigt tur).

Jag vill nästan säga att alla middagar bestod av fried rice men på slutet bytte jag faktiskt ut det mot fried noodles ibland.

Den här resan har innehållit mycket. Jag har sett Ankor Wat, risfält, krigstunnlar, jag har blivit Advanced scuba diver, jag har dykt med hajar, maneter, bläckfiskar och massa annat. Jag har bestigit en vulkan och jag har genomgått canyoning men jag har inte varit på någon smakresa. Det har inte varit en smaksensation någonstans. Visst har jag ätit en och annan kackerlacka och den varit gratis, jag har testat på lever, hjärtan och gudarna vet allt men det finaste på menyerna, en hummer, krabba eller ens lite fisk har varit allt för dyrt vilket har lett till den undernärdhet jag ständigt varit i och som fick alla här hemma att tappa hakan när jag kom hem. Men Elin du har ju ingen rumpa kvar? Vad varje tjej drömmer om att få höra.

Restaurangbesök för mig har ändrats totalt, från att gå från den gourmand jag är och kika efter det mest spännande på menyn till att snabbt kolla priserna och ta det absolut billigaste även om det ibland bara skilt tre kronor på de och rätten jag kanske egentligen velat ha. Jag har oftast levt på i stort sett ingenting men det har också hänt att vi levt på för mycket, ibland har McDonald’s varit det billigaste alternativet och ibland har det till och med varit billigare med godis än frukt och nötter. Sådana perioder har kroppen och magen fått en chock, det har lett till oväntade toalettbesök och panik-googlingar vid poolen på både ’’blir man tjock av cancer i magen’’ och ’’jungfrufödsel’’.

Jag har levt i mitt lilla helvete till paradis i 156 dagar. Jag har träffat människor som jag idag inte vågar tänka mig ett liv utan. Jag har varit utan min mamma, pappa, syster och släkt alltför länge för mitt eget bästa. Jag har svurit på att aldrig någonsin ska jag åka hemifrån igen.

 

Idag har jag varit hemma i 18 dagar och förra veckan började jag spara till min nästa resa, för det är ju trots allt så himla underbart.

 

 

Mina tips inför Asien-luffen

Det första jag ska tänka på inför nästa resa är mitt resesällskap. Jag har haft väldans tur gällande mina och trots att jag och framför allt mitt senaste sällskap haft våra dispyter. Till exempel när vi hamnade i fel stad, hungriga, svettiga och irriterade och vi blev tvungna att orientera oss för att hitta rätt vilket slutade i att vi fick gå över en mil med vår packning på ryggen. Jag som blev som självaste Usain Bolt i min irritation flög upp och ner för kullarna och inte förrän jag hör min vän skrika ’’vad fan håller du på med!’’ bakpå en moppe som hon tvingats lifta med för att hinna ikapp mig, så insåg jag att jag inte hade en blekaste aning om vart jag egentligen skulle någonstans.

Men vi har alltid kunnat enas och i det mesta tyckt samma sak. För min del hade det inte funkat att åkt med en primadonna från centrala Stockholm, någon som medverkar i säsongens Ung och bortskämd och lever på sina föräldrars kreditkort och aldrig skulle kunna nöja sig med en fried rice för 6 kronor varje dag i en hel vecka för att det är billigt. Sen var det en himla fördel att mina resesällskap ville åka till samma ställen som jag och göra samma saker. För jag hade blivit mycket besviken om jag till exempel blev tvungen att bestiga en vulkan mitt i natten med bara främlingar från världens alla håll, speciellt eftersom jag trots mina 156 dagar utomlands fortfarande inte kan Engelska.

Efter mitt val av resesällskap skulle jag googla hej vilt på vart vi skulle åka och i vilken ordning. Med facit i hand skulle jag gjort om min rutt ganska mycket och kanske inte åkt till Thailand och Bali två gånger, inte besökt Phi Phi tre gånger och inte bokat en biljett till ett land man inte ens kan åka till. Jag skulle ha stannat mycket längre i Filippinera och Vietnam som kom till att bli mina favoritländer under resan. Ja, mycket fel har det blivit och mycket ha kunnat gjorts bättre men hujeda mig vad mycket jag lärt mig, och om jag inte hade åkt så mycket fram och tillbaka hade jag inte träffat de människor jag träffat och i dagsläget känns det som att resan hade blivit mycket sämre då.

Sen kommer vi till det svåraste och det kanske är därför jag tar det sist: Budgeten. Den där matematiken i vardagen som blivit till en svordom. Jag har klarat mig i billiga länder, i dåliga boenden och på dålig mat och gjort av med 10 000kronor i månaden. Det som har kostat för mig är till exempel dykningen, flygresorna och min telefon som blev stulen under en lite för rolig kväll på Gili. I dagsläget skulle jag nog halvera resan och fördubbla budgeten, men å andra sidan verkade inte de flashpackers vi mötte ha det så himla mycket bättre än oss. Dom hade kanske en chipspåse på stranden och i bästa fall en cola, men vi var ju på en hälsoresa vi…

Här kommer kanske min klyschigaste mening någonsin så håll i er. Den här resan är lätt det bästa jag gjort. Jag vill inte påstå att alla ska ut och resa, det är absolut inte någonting för alla och jag har fått flera kommentarer från människor som läst min blogg att det definitivt inte är någonting för dom.

Men det här var det bästa jag kunde ha gjort med tanke på var någonstans i livet jag befann mig. Det handlar kanske inte om just en resa till Asien i sig, utan mer att jag lämnade min comfort zone och det kunde jag gjort på flera olika sätt. Min syster sa att jag lämnade Sverige som en 15åring och kom tillbaka som 21åring och det ligger någonting i det. Jag har växt både fysiskt och psykiskt på denna resa, vilket är jättekonstigt eftersom jag besökte länder med en medellängd på ett huvud kortare än vad jag är. Men på något sätt återvände jag till Sverige 1 centimeter längre och med ett självförtroende som jag tappat någonstans under 2000-talet. Jag har ofta fått frågan om vad jag lärt mig under resan, jag antar att de då menar något dom kan dra nytta av så som att jag nu vet att bagaget checkas in automatsikt på nästa flyg i en mellanlandning.

Men min största lärdom, förutom att man inte ska skaffa blogg om man har en oupptäckt dyslexi, är om mig själv. Jag har skaffat mig ett jättestort tålamod, jag har fått skinn på näsan och jag har lärt mig massor, exempelvis att dyka, surfa och sova i smutsiga sängar. Jag har blivit mer avslappnad och jag är inte längre orolig att jag ska dö i förtid på grund av stress. Men framför allt har jag lärt mig att jag duger perfekt precis som jag är.

Tack för mig!

 

Läs Elins egen blogg här.

 

Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser.