Min berättelse om att bestiga Kilimanjaro

När jag och Christofer startade den här bloggen för drygt två år sedan satte vi upp några enkla och till synes lättförståeliga regler.

1. Alla inlägg skulle handla om resor

2. Allt skulle vara självupplevt

3. Bloggen skulle skrivas i vi-form

4. År 0 skulle vara 2007, dvs tideräkningen börjar när vi träffas och blir ett par, alla tidigare resor kan lämnas därhän

Punkt 4 hade flera givna fördelar, varar en av de största faktiskt var digitalkamerans inträde i allas våra liv.

Men regler är ju, som vi alla vet, till för att brytas och den resa som fortsätter att gäcka mig och ständigt komma tillbaka igen och igen, är Bestigningen av Kilimanjaro som jag genomförde med start på nyårsdagen 1999.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Dels via de frågor som med jämna mellanrum kommer upp på olika reseforum där jag är aktiv och som jag vill besvara, men minnet sviker mig allt som oftast, vad hette nu igen den led vi gick upp, hur många dagar tog det, vilken utrustning hade jag med?

Men Kilimanjaro kommer även tillbaka till mig denna höst, av en annan anledning.
I september i år föll en sten på insidan av min arm i Batu Cave i Kuala Lumpur . Längs den väg stenen tog, krossade den allt.
Det som har hänt har hänt. Ingen mening att älta alternativa scenarion, för när man ältat färdigt så är det ändå precis just det som har hänt som har hänt. Och ingenting annat.

Säger jag till alla de hundratals (?) personer som de senaste två månaderna har sagt till mig i upphetsat förtroende:
– Herregud, den kunde ju precis lika gärna ha fallit i huvudet!

Det som har hänt har hänt.
Ändå händer det att jag precis innan jag ska somna om nätterna ser stenen komma, hör ljudet då den slår ner, känner smärtan i huvudet i stället för armen.
– Herregud, den kunde ju precis lika gärna ha tagit i huvudet.

Och jag vet exakt hur det skulle ha känts.

En fredagskväll i slutet av november, drivs jag så ner i källaren till slut. Av en fråga i cyberrymden, av mina egna funderingar runt hur många chanser en människa egentligen får.

I en flyttkartong hittar jag mitt Afrika-album med pappersfoton från förr. Scannern går varm, jag jobbar helt kvällen, trots att skammens rodnar färgar mina öron mörkröda.
-Tog man verkligen så här dåliga foton på den tiden?

Stort tack till  Daniel Robertsson, som lånat ut sina digitala Kilimajaro-bilder till den här berättelsen. Ingen post blir någonsin bättre än sina bilder.

Så här gick min Kilimanjaro-bestigning till:

Förberedelserna

Jag som alltid hatat gym. Gruppträning i alla former ja, men visa mig en gym-maskin och jag stelnar av skräck. Men denna höst tränar jag stenhårt 3 gånger i veckan. Kondition och benstyrka. Vandrar. Upp och ner, och upp igen. Lundhags-kängorna köps in på sommaren innan och gås grundligt in. Kungsleden, Tyresta nationalpark.
Det ska då inte sitta i styrkan och konditionen!

Jag har däremot ingen tidigare erfarenhet av höjden, eller klättring för den delen.

Utrustning

11 000 kr, minns jag tydlig än idag att jag handlade prylar för. En dunjacka med huva från Haglöfs, kängorna, strumpor dubbla lager, underställ och en helt suverän mössa i goretex med fleecefoder, skärm och dragsko under hakan. Har aldrig mött en så otroligt funktionell och samtidigt ful mössa någon annanstans, varken före eller efter.
(naturligtvis finns den fortfarande i min ägo för bruk vid extrema tillfällen). Mjuka väskor för packning. All packning ska bäras upp på huvudet av inhyrda bärare.
Vid sovsäck tar det stopp, nu spenderar jag inte en spänn till, den gamla får duga. Tänker jag och får naturligtvis bittert ångra. På Kilimanjaro är det KALLT på nätterna.
Keps/solhatt och solkrämer är nödvändigt.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Gruppen

Jag åker med Äventyrsresor. Min första och enda gruppresa i livet. Vi är sju personer i gruppen: Jag och mitt resesällskap, ett par i 30-40 års åldern, Robert och Paulina,  två tjejkompisar på 40+ samt en ensamresande tjej som redan på förhand bestämt sig för att inte gå ända upp på toppen.

Rutten

Vi har bokat Machame Route, även kallad Whiskey route. Den anses något tuffare än den mer vanliga Marangu route, men erbjuder en bättre chans att nå toppen då den är fördelad på ytterligare en dag och därmed längre tid att vänja sig vid höjden.
Här sker övernattningen i tält. Vandringen startar i Machame Village på 1500 m.ö.h. och man vandrar 4 dagar innan man på morgonen dag 5 förhoppningsvis står på toppen Uhuru-peak 5895 meter över havets yta.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Utmaningar med att bestiga Kilimanjaro

Vandringen går på stigar och innehåller inga klättringsmoment. Även om stigningen i sig kan vara ansträngande, är det främst höjden som utgör utmaningen. Eftersom kroppen behöver ungefär en vecka på sig att producera ett ökat antal röda blodkroppar för att klara den höga höjden och myndigheterna samtidigt begränsat tillåten tid på berget till sex dagar, tvingas man alltså bestiga berget utan möjlighet att acklimatisera sig tillräckligt.
Många bestigare drabbas därför av höjdsjuka, AMS, eller allvarlig höjdsjuka, HAPE/HACE.

Det man kan göra för att i möjligaste mån undvika höjdsjuka är att tillbringa så många dagar och nätter som möjligt på berget innan toppbestigningen, att gå högt på dagen, men sova lågt på natten, att dricka mycket väska och äta  kolhydratrik mat, samt att ta det väldigt lugnt när man går upp.
– Polepole (sakta, sakta), som lokalbefolkningen uttrycker det.

Att bestiga Kilimanjaro

Symptom på höjdsjuka:

  • Aptitlöshet
  • Huvudvärk
  • Illamående

Symptom på allvarlig höjdsjuka:

  • Kräkningar
  • Förändringar i färgseende
  • Koncentrationssvårigheter
  • Hallucinationer
  • Desorientering
  • Extrem trötthet, dåsighet
  • Svårigheter att röra sig

Höjdsjuka kan obehandlad leda till döden och enligt uppgifter på Wikipedia dör varje år omkring tio vandrare på Kilimanjaro pga höjdsjuka.

Att bestiga Kilimanjaro

Vandringen

Dag 1 går genom regnskog. Det känns till en början relativt enkelt att vandra. Vi får förmana varandra: Polepole. Polepole, för att ta det lugnt och inte rusa iväg. Vid första nattlägret har vi kommit upp över trädgränsen och befinner oss på 3000 meter. Jag känner mig stark och förberedd.
Men ändå, en av de två väninnorna, en erfaren och berest friluftsmänniska faller igenom reda här. Får hjälpas av gruppen för att få i sig mat och komma till sans. Väninnorna bryter bestigningen redan nästa morgon. Fem personer kvar i gruppen.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Dag 2 stiger vi till 3800 m. Illamåendet, aptitlösheten ligger på lur. Men vi behöver alla kalorier vi kan få, peppar varandra att kämpa ner maten även när det tar emot. Nu kommer vår guide med ett förslag till oss. Det finns en bättre rutt än Machame, en rutt där vi kommer att ha bättre odds att nå toppen. Den lilla gruppen konfererar. Det är klart att vi måste lita på vår guide, det får bli som han föreslår.

Att bestiga Kilimanjaro

Dag 3: Den nya rutten innebär att vi stannar kvar på samma tältplats ytterligare en natt och går nu bara en dagstur fram och åter till Lava Tower på 4600 meters höjd. Det är denna manöver som ska hjälpa vår acklimatisering och motverka höjdsjuka. I dag mår Paulina rejält illa. Vi får alla hjälpa henne på tillbakaväg. Själv har jag numera intagit positionen som det starkaste kortet i gruppen.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Dag 4 ska vi förflytta lägret igen. Vi går samma väg upp till Lava Tower och ska sedan tillryggalägga ytterligare 200 höjdmeter innan vi når vårt sista läger innan toppbestigningen.
Vid 4700 meter är det något som händer med mig. Det bara brister. Illamåendet väller fram, går inte att hejda.
Jag kämpar, härdar. Ser lägret, når fram och faller där framstupa och kräks rakt ner i gruset.

När middagen serveras sitter vi inte tillsammans och äter. Var och en tar sin tallrik och går iväg åt varsitt håll. Kämpar ensamma under tystnad.

Att bestiga Kilimanjaro

Dag 5: Vandringen mot toppen börjar klockan 2 på natten. Bärarna och kvinnan som reser ensam, går en annan väg och kommer att möta oss vid nästa läger ikväll.
Det tar ett tag innan vi inser att det innebär att det blir svårt för någon av oss att vända. Till vad i så fall?
Natten är ett töcken. Jag kräks framstupa på marken ett antal gånger. Reser mig upp, torkar mig om munnen med baksidan av handsken. Går vidare. Stapplande, famlande. Fast i en oändlig natt som aldrig kommer att ta slut. Uppåt, uppåt, vidare.

Att bestiga Kilimanjaro

– 5 steg till, det klarar du. Ett, två, tre, fyra fem. Tre steg till, bara tre, sen får du vila.
Så säger jag till mig själv för att orka.
Vi går inte längre, vi klättrar uppåt. Nu finns det bara en väg framåt för oss; uppåt. Den vägen kan ingen tas sig ner!
Aldrig någonsin har jag varit så trött, inget varken förr eller senare i mitt liv har varit i närheten av så jobbigt. Jag är bara i mig själv nu, bara jag finns. Och Berget. I evighet.

Jag går först i gruppen. Senare får jag veta att Robert kämpar med tilltagande problem. Hans ben vill inte bära honom riktigt, han stapplar, vinglar, benen viker sig. Paulina går bakom skräckslagen, tänker att nu ramlar han ner!
Vid något tillfälle sätter jag mig ner med ryggen mot bergskanten och tittat upp. Ser solen gå upp över Afrika. Jag förstår att det jag ser är vackert.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Så är vi till slut uppe. Bara för att upptäcka att uppe är en oändlig platå. Vår vandring är inte slut. Vinden är isande och blåser rakt igenom  min dunjackashuva gjord för extrema expeditioner. Jag sätter mig med ryggen mot en isvägg. Ska bara vila lite här. Blunda lite. Jag dras upp av någon, fortsätter.

Foto: Daniel Robertsson

Så kommer vi fram till den andra leden. Där alla andra går upp. En okänd guide kommer fram till mig. Jag ser en man i kamoflage-jacka och rastaflätor. När jag senare, på lägre höjd får honom utpekad för mig har han en vanlig grön goretex-jacka och är kortklippt.
Robert stödjer sig nu på andra i gruppen.

Att bestiga Kilimanjaro
Foto: Daniel Robertsson

Den okända guiden behöver inte mer än slänga en blick på mig och Robert. Sedan delar han ut order. Vår guide får springa med mig rakt nedför berget. Det är sandslänter på denna sidan. Vi springer 1000 höjdmeter och jag är en ny människa. Allt går så lätt nu. Att röra sig, att tänka. Jag flyger fram.

Robert får man halvt om halvt bära ner, hans ben vill inte bära honom. Det dröjer åtskilliga timmar innan resten av gruppen dyker upp hos mig och guiden.

När vi når kvällens läger har ingen av oss ätit på 24 timmar. Och det är vårt minsta problem.

Att bestiga Kilimanjaro

Efteråt

När jag kommer ner till hotellet bryter min kropp ihop. Diarré, blod och tårar. Alla kroppsöppningar liksom öppnar sig på vid gavel och avger det som finns. Huden på mina läppar lossnar i stora sjok.
Vi förstår inte själva vad vi varit med om, har svårt att placera det på kartan.
Förstår nog att vi kunde ha ramlat ner när vi klättrade upp på baksidan av Kilimanjaro i mörkret och påverkade av höjdsjuka.

Internet är inte lika innehållsrikt som nuförtiden. Man kan ännu inte google sig till allt. Men jag står i en bokhandel i Kista där jag jobbar, några veckor efter hemkomst och läser i en bok i skydd av en bokhylla. Mina symptom på berget beskrivs och sedan: “nästa steg är medvetslöshet och sedan död”.

Om man inte går nedåt i höjd vill säga.
Jaha, guiden, som tydligen inte hade kamoflage-jacka och rastaflätor räddade alltså mitt liv. Men vad gör man av det liksom?

Vi begär och får pengarna tillbaka för resan av Äventyrsresor.
Vi får väl inte så många svar, men guiden var oerfaren och hade plockats in pga det hårda trycket över nyårshelgen.
Vi gissar oss till att han förändrade rutten för att bärarna skulle slippa en dags bärande. Förmodligen tog han betalt av dem för att ordna detta.

Ingenting kan bli riktigt jobbigt längre efter Kilimanjaro. Sista låten på träningspassen ler jag mig igenom. Det är ju så enkelt och jag vet hur mycket mer min kropp har att ge. Att föda barn, som jag gör ett och ett halv år senare är också förhållandevis trivialt i jämförelse.

Sakta glöms Kilimanjaro bort.
Tills den där dagen 17 år senare, när jag till slut bara är tvungen att gå ner i källaren och förflytta mig tillbaka till Berget igen.

Om att klättra Western Breach Route, som vår väg heter

Kilimanjaro

När jag börjar forska om min bestigning, visar det sig ganska snart att den rutt vi besteg toppen via heter Western Breach Route.
Denna rutt är “den mest utmanande och även den i särklass farligaste rutten upp till toppen”.

Det har förekommit flera olyckor på denna väg, varav den mest tragiska resulterade i tre människors död:

On the fourth of January in 2006 a group of American climbers was making their way from the Arrow Glacier Camp to the Western Breach. They were not far from the camp when the foot of the glacier 150 m above them released some 39 tonnes of rock.

It was a very windy day and the climbers likely did not hear it coming until just before the rocks struck them.
Three climbers were killed, one other along with four porters were badly injured.

The investigation that followed confirmed the initial suspicions that the rock fall was due to the glacier melting and retreating. Rocks that were previously locked up in the ice are freed and fall. Sometimes isolated rocks fall, but in this case a whole deposit broke loose.

Kilimanjaro western Breach route

Ytterligare info saxat och översatt från Mount Kilimanjaro-guide:

Det finns en annan riskfaktor i samband med denna linje som inte har nämnts ännu: på en höjd av 5500-5600 m du kommer till en punkt (” Rock step”) som anses vara en ”point of no return”.
Om en evakuering blir nödvändig över 5600 m, är det enda sättet UPP!
En nedstigning på den västra Breach Route skulle vara alltför svårt och tar för lång tid.
Även om någon lider av livshotande höjdsjukesymptom, skulle de behöva fortsätta uppstigningen de återstående höjdmetrarna till kanten och sedan följa kanten för nästan en och en halv kilometer innan de kan sjunka till Barafu.”

Det finns bara ett sätt att göra en rutt på ett berg kortare: Western Breach Route är mycket brantare än de andra vägarna. (Svårt att föreställa sig, eftersom de andra två verkar mer än tillräckligt brant redan.)

Western Breach Route är svårt men inte så teknisk som det ofta porträtteras. Det finns några svåra sektioner men majoriteten av de svåraste delarna kräver scrambling, inte specialist-bergsklättringsfärdigheter. Hur tekniskt blir det beror på vädret. Om det har snöat kan du behöva en isyxa, något du inte behöver på andra rutter.

Bergsklättringserfarenhet krävs, eller rekommeneras åtminstone mycket, mycket starkt för att ta denna väg, men du behöver inte vara en bergsklättrare för att ta itu med den Western Breach.

Det finns ingen enda, väl upptrampade stigen genom västra Breach som det finns på andra linjer. Omgivningarna förändras hela tiden, snö och is skiftar, stenar faller … Förhoppningsvis vet din guide sin väg!

För mer infor om Western Breach Route:
http://www.westernbreach.com/

 

Mina råd inför att bestiga Kilimanjaro

  1. Erfarenhet och form
    Kom vältränad med så många andra vandringar som möjligt “innanför västen”. Gärna att man testat höjder uppemot i alla fall 4000 meter innan också.

  2. Utrustning
    Här krävs det en del. Väl ingångna vandringskängor, som varit med på flerdagarsvandringar förut. En riktigt varm sovsäck för minusgrader. Riktigt varma kläder för toppbestigningen.

  3. Vatten och kolhydrater
    Drick hela tiden under vandringen. Ta med rikligt med snacks, typ russin och nötter för att ständigt fylla på längs vägen.

  4. Läs på om höjdsjukans symptom innan
    Var förberedd på att må dåligt. Det gör alla i någon mån.

  5. Kilimanjaro är inte rätta platsen att spela hårdkokt hjälte
    Lyssna på kroppens signaler och avbryt om du uppvisar värre symptom än huvudvärk och illamående.
    Hjälpa andra att lyssna på signalerna från sina kroppar.
    Tyvärr är det första tecknet på höjdsjuka att man blir dum i huvudet, dvs inte fattar det uppenbara.

Välkommen att gilla 4000mil på Facebook om du vill läsa fler av våra reseberättelser.

 

13 Comments

  1. Åh wow vilket äventyr! Finns på min to do-list för framtiden☺️ Tack för fina bilder och väldigt välskriven text!

    • gunilla yourstone

      Tack!
      GÅ bara upp på framsidan, i stället för att klättra upp på baksidan, så blir det nog ett lagom äventyr.
      🙂
      Kollade faktiskt på din blogg igår och gillade den verkligen. Många sjyssta resor.
      mvh
      Gunilla

  2. Karolina

    Tack för inspirationen. Ska försöka ta mig upp i januari 🙂

    • gunilla yourstone

      Ah, kul!
      Hoppas jag inte skrämde dig, höll jag på att säga. Så dramatiskt som ovan, brukar det ju verkligen inte bli.
      mvh
      Gunilla

  3. The swedish nomad

    Vilken upplevelse! Jag har själv sett Kilimanjaro från toppen av Mount Kenya och vid besök i Amboseli nationalpark. Kanske får bli att ge Kilimanjaro ett försök på min kommande jorden runt resa 🙂

    • gunilla yourstone

      Ja det var ett äventyr, kan man väl säga!
      Passa på om du är i närheten, det är en upplevelse om än en ganska krävande sådan.

  4. Pingback: Tre berg att bestiga | 155 cm utmanar världen

  5. Tomtenissen

    Var upp till toppen i aug-16 med Expeditionsresor, 14 st i gruppen och alla kom upp. Kanonarrangemang på alla sätt
    Några mådde mindre bra, själv hade jag inga problem.
    Till de som funderar på Kili kan jag bara säga: Gör det!

    • gunilla yourstone

      Vad kul! Roligt att det gick bra för alla i gruppen också. Det är verkligen ett äventyr.

  6. Anneli S

    Herregud! Vilken upplevelse! Det är det här jag ska göra nästa år men som du skriver så är det nog viktigt att ha gjort en del vandringar på hög höjd innan. I november var jag i Etiopien och besteg Etiopiens näst högsta berg på 4416 meter. För mig var det ett ”test” och se hur väl jag klarar de höjderna nu för tiden. Det gick fantastiskt bra och därför bestämde jag mig för att ge mig själv en Kilimanjaro bestigning när jag fyller 50 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Jo det är häftigt, men också ganska krävande. Man får räkna med att man mår illa en del och så.
      Men bara man går rätt väg så… 🙂

  7. Lennart

    Tack för berättelsen . Skaffar snart kängor. Börjar med Helagsfjället till midsommar.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *