Det ultimata äventyret.

Bara vägen hit är ett äventyr i sig.

Vi har tillbringat hela gårdagen med att köra från Kibale och hit till Bwindi National Park. Bara 5 lodger finns det här i den lilla byn i dalen vid foten av de dimhöljda bergen. Det räcker, för bara 48 personer får besöka gorillorna per dag. Man har 6 gorillaflockar som park-rangerserna ständigt följer och håller ett vakande öga över. 8 turister får besöka per flock. En timme per dag. Resten av dagen får gorillorna vila och sköta sig själva. Ett billigt pris för en existens. För utan turisterna och de 600 Dollar varje permit kostar skulle gorillorna förstås för länge sedan ha trängts ut. Deras regnskog skulle ha huggits ner och blivit till åkermark. Terrassodlingar med kassava och jams. Sockerrör och bananer.

Men nu är vi här, vi lyckliga, spända och laddade. 48 personer som fått den äran just idag. Köpt sig den äran.

Funktionsbyxorna i naturtoner är omsorgsfullt nedstoppade i vandringsstrumporna. Vi känner regnskogsmyran och dess bett väl sedan schimpans-trekkingen härom dagen. Kamerorna är fulladdade, minneskorten tömda. Ryggorna överlämnade till våra bärare. Vi har med skärpa rekommenderats att hyra varsin bärare. Även om det bara är matsäck och 4 liter vatten som ska bäras över bergen. “Det kan vara skillnaden mellan att orka eller att inte orka” som vår guide Josef från AA Safaris and Tours uttryckte saken igår kväll. Vi har alla gått på toa en extra gång innan vi for. För det hör till de många saker som man inte får göra där uppe i regnskogen. Utan assistans av en park-ranger alltså.

Patrick heter den parkvakt som håller i den långa instruktionsgenomgången. Dos and don´ts. Inte se gorillorna i ögonen. Ta med sig allt skräp hem. Förstås. Men Patrick har glimten i ögat ändå. Om man inte orkar. Eller skadar sig. Då finns den afrikanska helikoptern att tillgå för 300 Dollar. Man blir buren ned alltså. Vi skrattar alla. Lite snett, för det vore väl den ultimata förnedringen?

Men nu är det dags att dela upp sig i grupper. Vi får Patrick som guide. Yes, om det är han som håller i genomgången betyder det förmodligen att han är en av de mest rutinerade. That´s good. Vi vill se gorillor. Inte tillhöra de fåtaliga procenten som misslyckas och får halva avgiften tillbaka. Med sig har han två beväpnade co-guider. För i regnskogen finns inte bara gorillor. Den aggressiva skogselefanten går till attack direkt vid en konfrontation.

Vår grupp ska åka jeep en kort tur först, innan vi börjar vandra. Vår bärare håller sig nära Alva och mig. Sträcker ut en hand när vi balanserar på stockar över en bäck. Jag tar emot all hjälp han erbjuder. “Det kan vara skillnaden mellan att orka och att inte orka.” Vet jag nu.

Stigningen börjar snart. Detta är en typ av regnskog som jag aldrig sett förut. Regnskogen i Malaysia och även här i Uganda i Kibale är militärgrön och knastrande torr.

Denna regnskog är intensivgrön, lummig och sagolik drömsk.

Brant, brant uppför. Den där tunna fleecen till förstärkningsplagg åker direkt av och hamnar runt höften, Jag och Alva har varsin stav med oss. De behövs verkligen. Sen får man ta i med händerna också och dra sig upp. Underlaget är halt och opålitligt. Jag går först efter Patrick. Där får man se och höra mest.
– Inte lika jobbigt som Kilimanjaro, säger jag kaxigt. Så att han ska veta. Leva på gamla meriter.

Läs mer: Min bestigning av Kilimanjaro.

Patrick stannar gruppen:
– Gorillaflocken är 30-40 minuter bort. Precis bortanför krönet. Men det finns en flock till i området och om de möts kommer vår flock förmodligen att ge sig av med ganska hög hastighet bortåt. Och vi kan komma att få vandra länge för att komma ikapp. Vi bör alltså lägga på en klassisk rem här.

Vi sätter av igen. Ökar takten. Svetten rinner. Uppför, uppför, kämpa, kämpa. Det ska inte hänga på mig att vi missar tillfället. Aldrig att jag stannar och vilar nu!

Så stoppar Patrick oss igen. Vi är på krönet, högst upp på berget.
-De är här nere.

Vi är framme, vi klarade det. Vi hann innan de gav sig av.

Vi får lämna stavarna hos våra bärare, så att de inte skrämmer gorillorna. Hasa, kana ner. För lika brant som det nyss var upp är det nu ner. Vakterna jobbar med sina machetes. Röjer bladverk och sly för att vi ska se. En hane och en hona med en unge. Alla kameror fram. Äntligen! Det är detta vi alla kommit så långt för!

Men nu öppnar sig himlen. Regnet vräker ner. Jag måste återvända till vår bärare. Få fram regnjackorna. Byxorna är inte att tänka på att man skulle kunna stå och balansera och ta på sig på det här underlaget och med den här lutningen. Gömmer kameran under jackan. Har en plastpåse att sätta runt kameran, men detta regn alltså. Allt kommer att bli genomblött. Hur ska man bära sig åt? Gorillaflocken rör sig. Vi efter. Samma underlag, nu i hällregn. När vi får fotoläge igen har linsen immat igen! Detta har jag ju inte rutin på alls.

foto: Ylva ter Horst


Så förflyter vår timme. Lite drygt får vi med tid. Regnet minskar i intensitet men finns där hela tiden. En timme i trans. Vi rör oss med flocken. Nedåt. Macheterna jobbar. Syrrans kamera lägger av helt. Min har stora problem att hitta skärpan. En av gorillaungarna kommer plötsligt rusande mot Alva och mig.



-Stand up, stand up, beordrar vakterna. Vi gör som de säger. Ungen viker av inför den mänskliga muren av oss turister. Längst ut i raden står Robert, min systers man. Ungen tar tag i hans byxben och använder dem som hävstång för att kasta sig vidare in i vegetationen. Alva lyckas fånga allt på film.



Sedan börjar vår tid vara ute. Dags att gå hem, nu ska gorillorna vara i fred, få sina lagstadgade 23 timmar. Gruppen samlas och börjar vandringen nedåt. Jag går i täten igen. Som sagt, det är där man får se och veta mest.

Nästan nere stannar Patrick gruppen igen. En skogselefant, precis framför oss. Jag ser inget. Men buskarna rör på sig. Färsk, nästan rykande elefantbajs på stigen.

– Vi måste skjuta, säger Patrick och i nästa stund drar en av vakterna av ett skott upp i luften. Krutdoft. Buskarna rör sig. Det funkade, elefanten ger sig av. Och vi också, fast i en annan riktning.

Snart nog är vi vid vägen och bilarna. Får våra diplom. Vi har varit en stark grupp säger Patrick. Alla klarade det. Och med hög fart och utan gnäll dessutom. Det brukar alltid vara någon som faller igenom säger han. Men inte denna gång.

Allt på mig är blött. Varje hörn av min funktionströja. Min fleece blev visst kvar där runt höften, hänger som en genomblöt trasa efter byxbaken. Jag har ju suttit på huk massor där uppe i bergen. Byxorna smetar längs benen och har hasat ner och tycks inte gå att dra upp igen från den positionen. Kameralinsen verkar ha immat igen från insidan.

Lunchen ligger orörd i ryggorna. Jag dricksar alla obscent mycket innan vi skiljs åt. För det här, det var inget mindre än världsklass. Och ett riktigt gammaldags härligt äventyr.


Alla fakta om gorilla-treeking i Uganda

Vi bokade vår tur genom AA Safaris and Tours, en lokal arrangör i Uganda och bodde på lodgen Ichumbi Gorilla Lodge.

Man bör absolut hyra en bärare för turen. Förutom att bära din ryggsäck på den krävande och branta vandringen, kan han hjälpa dig att hålla balanser över vattendrag, ge dig en hjälpande hand i särskilt branta partier osv. Dessutom är det en välkommen inkomst för lokalbefolkningen i byn.

foto: Ylva ter Horst

Packning för turen

Medtag minimum 2 liter vatten per person. Du vet inte hur länge du måste vandra. Samt matsäck. För oss slutade det dock med att vi åt matsäcken på verandan hemma på lodgen.

En vandringsstav är suverän att ha med. Inte två för du behöver använda en hand för att säkra upp och hålla i stabila träd och buskar längs vägen. De som inte ha med egen stav får låna med dessa är trubbiga  nedtill och därmed inte lika halksäkra som våra medhavda.

Naturfärgade kläder. Långärmat och långbent. Handskar är bra, rätt var det är har man gripit tag om någon vass växt.

Regnkläder. Jag tänkte att poncho hade varit bra att gömma kameran under. Men de som hade det sa att den fastnade i buskarna. Regnskydd till ryggsäcken.

Till sist så önskar jag att jag även hade haft en regntät liten väska att bära fram på magen att kunna stoppa ner kameran i mellan fototillfällena. Next time. Då blir man farlig.

foto: Ylva ter Horst

Läs alla våra inlägg från Uganda här.

Missa inga inlägg, gilla 4000mil på Facebook.


Resan genomfördes i samarbete med AA Safaris and Tours

 

 

12 kommentarer

  1. Drömmen. Verkligen. Drömmen.

    Vill höra mer och se för bilder 🙂

  2. Vilken upplevelse!!! 🙂

  3. Anna Nordqvist

    Vilken upplevelse. Jag vill åka till Afrika innan jag dör. Dock har jag min 10 åriga son. Jag har ensam vårdnad om honom och jag tar med honom överallt. Vi bestämmer resemål ihop. Jag kanske väntar tills han blir äldre. Jag älskar djur och natur.

    • Gunilla Yourstone

      Jag åkte med min 15-åriga dotter och det var jättetrevligt. För just gorillorna är det 15-års gräns, men för övrig safari finns ju inga åldersgränser.

  4. Wow, vilken berättelse och vilken upplevelse. Lätt att leva sig med, lätt att hålla andan av spänning. Och jag kan bara tänka mig känslan av sån närkontakt med gorillaungen och byxbenet.

    Fint att höra om så pass reglerad närvaro bland gorillorna.

    Kram Lena

    • Gunilla Yourstone

      Robert sa att en av vakterna tog tag om hans axel Annars hade han ramlat av tyngden.

  5. Anneli S

    Alldeles fantastiskt! Men tänk vilken mardröm att ta sig dit och inte få se några bergsgorillor. Om det händer. Vet du om man kan boka in sig på en dyr tur igen eller är det så fullt att det inte går?

    • Gunilla Yourstone

      Alltså det är ju så med vilda djur, att inget är 100%-igt. De allra, allra flesta får se dem. Men tror inte att man kan få en chans till för det verkar fullbokad månader innan?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *