Ormens väg på hälleberget.

– Talesätt för det som ingen kan förstå

Christofer har gjort enorma framsteg ändå. Vi är så glada över det. Lättade och upprymda. Det är enkelt att fokusera på det positiva. Om det skriver och talar jag gärna.
– Det går så bra, ska ni veta, han är ute och promenerar mest hela dagarna!

Jag minns när Alexander var bäbis och jag var hemma. Jag ville så gärna att det skulle gå bra allting hemma. Att det skulle vara enkelt. För att det var så jag såg mig själv som mamma. Som en som tyckte att det gick bra. Inte som en sån som aldrig hann duscha och satt hela dagen i morronrock och stripigt hår. Så jag sa alltid:
– Det går så bra!
Och det var också det omgivningen ville höra. Annars rynkade man sina pannor och gav bekymrade råd. Och jag såg att man inte var nöjd med mig.

Fast det var ju inte alls lätt. Det kan jag ju se nu. Men inte då. Då ville jag så gärna.

På samma sätt är det lätt att skriva om framstegen nu. Vi är duktiga. Det går bra. Vi presterar.

Christofer är igång i stort sett hela dagarna. Det är fortfarande jag som måste handla och göra alla ärenden, slänga på återvinningen, handla hundmat. Men hemma hjälps vi åt. När jag kommer hem är diskbänken blank och Christofer förbereder middagen.

Det är lätt att glömma hur sjuk han är. Hur väldigt, väldigt sjuk han är.

Och jag måste om och om igen förstå, verkligen försöka förstå hur stroken funkar. För det finns inget tillfrisknande som man är van. I de flesta andra sjukdomar kan man ligga riktigt sjuk. Men så en dag vänder det och sen blir man frisk. Ett brutet ben är av. Men om det gipsas kommer det en dag att ha läkt och vara helt igen. Till och med starkare än innan.

Stroken funkar inte så. Dess väg på hälleberget kan ingen förstå eller förutse.

Christofer är sig ju precis lik. Men kommer samtidigt aldrig mer att bli den han var innan. Och man vet inte vad som ryms i det glappet. Det kan man inte förstå i förväg.

Jag har skrivit glatt att hjärntröttheten, den ser vi inte mycket av. Men glömmer då att Christofer har sitt universum bara hemma. Då och då besök av någon. Annars bara jag och ibland några barn. Han har knappt alls fått prova sin nya skadade hjärna mot hela den stora världen där utanför. Människor, bilar, ljud och ljus. Rörelse, larm och oförutsägbarhet. Hur kommer han att klara det? Det har vi ingen aning om än.

Jag frågar om något, är lite ivrig, har en ide. Hör irritation i hans röst. Christofer som aldrig blir irriterad.
– Jag håller på med det här nu.
Två saker samtidigt är minst en för mycket.

Igen och igen får jag försöka förstå.

Det är vi som har haft en stroke. Tillsammans. Vi har båda blundat bredvid varandra i en värld som snurrar. Kämpat med svälreflexen, gått stapplande, vingliga steg. Vi är ett och vi har gått igenom det här tillsammans. Du är jag och jag är du.

Men ändå är det ju inte så. Kanske är tiden nu att se det också. För jag kan ju gå, jag kan hoppa och springa. Jag kan göra tre saker samtidigt minst och mina ögon funkar båda två även på morgonen.
Det är inte jag som har fått en stroke.

Jag säger det till Christofer att jag måste också välja hur mitt liv ska vara nu. Hur mycket stroke ska jag ha?

– De sa det på den där sjukvårdsutbildningen jag var på, säger han då. Att om ett öga är skadat är det viktigt att bara lägga bandaget på det ögat och inte över båda. Det oskadda ögat måste få fortsätta och titta som vanligt.

Och nu minns jag det jag visst förträngt i snart två månader nu. I november var jag både arg och besviken på Christofer. Tyckte att han glömde bort mig helt. Och oss. På en hel månad var han knappt hemma. Bara militära utbildningar. Att hålla i och att själv åka på. Bland det första jag sa på sjukhuset var:
– Förlåt att jag varit så sur!

Nu plötsligt minns jag.

Och bland det första Christofer sa till mig där på sjukhuset var:
– Från och med nu ska jag lägga all den energi och ork jag har på er. På dig och på mina barn. Ni ska få allt av mig nu.

Och jag minns att jag mitt i allt detta med stroke, kände en lättnad. Och ett lugn. Han är min nu. Helt och hållet. Som jag inte måste dela och avstå. Jag som aldrig kunnat få nog. Av just honom.

Och redan är jag alltså rastlös. Jag som var beredd att göra allt då. Mata, rulla rullstol. Duscha och klä på. Whatever it takes. Nu längtar jag visst redan ut. Jaget vill leva. Springa, hoppa och gå så många mil jag bara kan. För att jag kan. För att livet alltid längtar ut. Om det kan.

Jordanien

Jag har bestämt nu att jag åker själv till Jordanien. Kanske tar jag med någon om jag hittar någon som kan och vill. Men annars åker jag ensam. Det känns inte som en så stor grej ändå. Jag är ju sjukt resvan. Och sjukt van att reda mig själv. Konstigt ändå att det tog så lång tid. Att komma fram till något så självklart.

Jag.

 

Etiketter

15 kommentarer

  1. For en varm, sterk, klok, reflektert – og menneskelig – kvinne du er! –
    – og med en formidlingsevne godt over gjennomsnittet.

  2. Elisabeth

    Kram till er båda! Hoppas att ni klarar allt bara bättre och bättre!
    Jag bor på ett äldreboende bredvid min lägenhet och har det rätt bra nu men skulle gärna träffa er. Vägen hit har varit lite tuff men det har blivit bättre. Nya erfarenheter i livet!

  3. Margareta

    Kloka reflektioner som vanligt. Tror att man om och om igen måste hitta balansen för det som känns rätt för tillfället när man är i er situation. Så att ingen blir bitter och att ingen blir offer. Verkligen lättare sagt än gjort. Är också övertygad om att det är viktigt att i någon mån fortsätta med det som gör en tillfreds som människa – det gör ju också att det andra sannolikt kommer att fungera bättre. För att orka behövs också påfyllning, Jag tycker absolut att du ska resa!
    Och Jordanien är ännu ett av många resmål på min “lista” – en dröm att få rida in i Petra i soluppgången.. Ser fram emot kommande rapporter 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Ja balans tror jag också på. Både att jag anpassar mig till Christofers sjukdom och att jag gör mina egna grejer. I balans.
      Att avstå från Jordanien hade känts ganska jobbigt. Jag har ju längtat så länge. Nu är jag bestämt mig är jag lite nervös. 🙂
      Rapporter kommer i massor.

  4. Marianne

    Så berörande du skriver igen
    Jag känner att jag får reflektera över tillvaron när jag läser dina ord
    Stor kram till er

  5. Så klokt och bra tänkt och skrivet!
    Det får mig att tänka på vad den kloka sjukvårdspersonalen sa till min sambo när hans fru under en lång tid var svårt sjuk i cancer och vårdades i hemmet; “Tänk på dig själv också, annars har vi snart två att ta hand om.” Det gagnar ingen och inte heller ert förhållande om du ger upp all din längtan.
    Sedan är det helt otroligt vilka framsteg C verkar ha gjort, med den viljan och envisheten är ni nog snart på gemensamma resor igen om än i ett lite lugnare tempo.

    • Gunilla Yourstone

      Ja så är det. I det akuta skedet inte så lätt att se om sig själv. Men i det långa loppet ett måste.

  6. ann beutler

    Bra beskrivning på hur det är att vara människa ..man tror ena stunden att från och med nu..och så pågår livet/processen inuti en och så är man efter ett tag redo för omprövning från tidigare beslut. Det är rätt och riktigt för de allra flesta. Kom att tänka på en sak som hände mig för ett tag sedan..inte helt jämförbart men lite iaf..
    Julen 17 sa jag att tänk detta är sista julen som jag arbetar..Julen 18 är jag fortfarande på jobbet och minsann var det inte ngn som sa..kommer du ihåg vad du sa julen 17?
    Japp sa jag men jag ändrade mig..och det är ju det processen gör i oss..tänk om den inte fortgick?
    Men sista april slutar jag faktist haha

    Det blir säkert en trevlig resa för dig!

    • Gunilla Yourstone

      Klokhet är att kunna ändra sig och byta åsikt och ståndpunkt allteftersom livet och omvärlden förändras. Och tvärt om att vägra tänka om är dumdristigt och farligt. Tänker jag. Skönt att ha slutat jobba. 🙂

  7. Åh vad du sätter ord på mycket. När min sambo fick sin stroke då var jag så tacksam att han levde och kunde prata. Sen kom tiden efter då man oroade sig för en ny stroke och att han skulle ryckas bort från mig. Inte han gjorde det så mycket men jag.

    Nu såhär 1,5 år senare glömmer jag ofta bort att han haft en stroke. Ställer för höga krav och inser inte när han behöver vila. Livet snurrar på som vanligt. Blir nog en hjärtoperation för honom med snart. Ett litet paraply i hålet i hjärtat. Men resa gör vi ändå och till Thailand har vi varit efter stroken. Han äter medeciner och jag litar på läkarnas rekommendationer att leva som innan. Det var inga problem att flyga när han frågade. Skräcken för en ny stroke har mattats av med tiden. Man lär sig leva med just det där “tänk om”…

    • Gunilla Yourstone

      Låter otroligt skönt att skräcken släpper. Vi har fått ett datum för operation nu, 20:e mars. Det blir skönt när det är över.
      Jag säger till Christofer att jag tänker inte alltid på hur saker blir för honom. Han får bara säga till när jag drar iväg, så anpassar vi efter honom.

  8. Så utlämnande och fint skrivet. Och tänkvärt. Jag tror att det är bra för båda parter att erkänna de där känslorna. Man måste få tillåta sig känna den där hopplösheten och i viss mån bitterheten, en stund.

    Drar en parallell till nåt jag hörde en gång när barnen var små. En barnmorska på MVC eller BVC som sa att det är okej att vilja slänga sitt barn i väggen. Så länge man inte verkställer det. Det är bättre att tillåta sig den känslan och tanken eftersom man annars riskerar att explodera.

    Kram Lena

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *