Vi har ju ett långtidsprojekt att besöka alla Sveriges nationalparker. Haparanda skärgårds nationalpark har vi haft på att-göra-listan flera år. Ganska nära ändå, tycker ju norrlänningen i oss. Bara 5 timmars körning. Och så en båttur på det.
Men Haparanda har fallit bort i två somrar i rad nu. Blivit den där utflykten som inte hanns med.
Men i år är det dags. När vi väl bokat in oss i Björkliden första veckan i augusti ligger ju Haparanda nästan längs vägen. Hotell bokas i god tid. Och sedan lägger vi detaljplaneringen åt sidan och vi koncentrerar oss på tågluffen i juni i stället. Finns ju en del att planera och boka upp där också.
En vecka innan börjar vi rota i Haparanda igen. Och nu visar sig ju turbåten ut i skärgården vara fullbokad! Vad sjutton? Såna världsliga ting kan väl inte få hindra oss? Jag ringer företaget som kör och minsann om de inte har fått in något återbud och kan trycka in oss. Senare får vi veta att turerna säljer slut i princip direkt de släpps på försommaren. Så den som vill åka med måste vara alert och snabb och boka genast. Eller ha bonntur som vi.
Vår dag blir mulen. Men havet ligger stilla och fint och inget regn i sikte, så där får man låta sig nöja. Bara 10 är vi på båten ut, för ett stort gäng har sovit över i stugorna och har bokat tillbakaresan.
– Jo nationalparkssamlarna, som vi då, är rätt många, får vi veta. De kom i och med pandemin. Innan fanns vi, knappt, vårt udda släkte.
1 timme tar båten ut till största ön i skärgården, Sandskär. Här ute är det som det ska vara i en nationalpark om man frågar oss. Ingen service alls. Ingen el, inget vatten, ingen mat, ingen sophämtning, inga avlopp. Det man vill förtära bär man med sig in i nationalparken och sedan ut igen.
Ett fiskläge finns. Hit ut har man flyttat på våren för fisket och sedan in till fastlandet igen på hösten. Ett litet sommarsamhälle, man valde lokalt en hamnfogde som fick befogenheter att basa över kolonin. Ett kapell finns också. För kyrkoplikten gällde ju alla, även om man nu råkade befinna sig ute på en liten ö.
Nu hör väl fiskestugorna till ättlingar. De flesta har en solpanel eller två. Alla har sitt eget dass. På rad i utkanten av byn. Säl-stenen är en attraktion. Fick sitt namn av att den liknade en säl. Och bars runt på som ett styrkeprov.
Vandring på Sandskär
Men vi ska ju vandra förstås. Som vi gör i alla nationalparker. En led går ut på den norra udden. 5 kilometer enkel väg. 10 km om man går fram och tillbaka som vi. Det räcker ju till gott och väl. Vi sätter av för att bli först i gänget. En bit in i skogen brakar det till och så en älg som snabbt rör sig bort från oss. Vi stannar, lyssnar och så brakar det till fast mindre liksom och en kalv rusar samma väg.
Nu vet vi att det finns älg på ön. Minst 2. Börjar spana och smyga, vill få oss en bättre titt. Men som alltid när man förväntar sig, så kommer ju ingen älg i vår väg. Men fåglar. Skogen är som en mättat lösning av dem.
Vi går ända ut på norra udden, sanddyner och vass. Ett älgskelett bredvid stigen. En torkad säl på stranden. I en nationalpark får naturen ha sin gång utan inblandning av människan.
Udden är en fridfull plats, men till slut blir det ändå tid att vända tillbaka. Vi möter de andra 6 besökarna för dagen en efter en. Nu är älgarna definitivt bortskrämda om inte förr.
Men plötsligt. Jag ser ett huvud mellan träden. Stilla. Iakttar mig på behörigt avstånd. Känslan är att där brukar hon stå. När turisterna kommer vid 10-11-tiden och alla går fram och tillbaka på samma spång. Står i granskogen och har koll på läget. Räknar in dem som snart ska stiga på båten igen så att man får ön för sig själv.
Vi står stilla. Tittar på varandra. Om jag tog ett steg framåt skulle det braka till i skogen igen och hon skulle vara borta. Men det gör jag inte. Jag håller mig till spången, där jag är ofarlig. Tittar mig trött och går vidare. Inte från någon annan plats än just där jag står syns hon. För någon.
Tillbaka i fiskeläget kokar vi vatten och lagar frystorkat. Solen tittar fram lite, en hare skuttar förbi. Snart tar båten med oss alla 20 tillbaka till fastland och civilisation. Sandskär har återgått till sin fridfulla ordning och är åter fritt att ströva i. För dess innevånare med varma mjuka mular, tassar och näbbar.
Om älgarna i Haparanda skärgård
När Haparanda skärgård blev nationalpark upphörde all älgjakt i området. 2021 uppgick stammen till hela 40 individer på bara 600 hektar. Det visade sig då att betet inte räckte till, utan flera älgar svalt ihjäl. Man har nu återupptagit jakten på öarna för att hålla älgstammen på en mer lagom nivå. Men det är fortfarande gott om dem och de verkar rätt orädda efter åren av icke-jakt.
Om Haparanda skärgårds nationalpark
Haparanda skärgård blev nationalpark 1995. Detta är en ung skärgård som relativt nyss ”stigit upp ur havet” efter inlandsisens tyngd. I den unika miljön, längst österut i Sverige och längst norrut i Bottenviken, möter skogens arter skärgårdens djur- och växtliv. På ön har man sett hela 251 olika fågelarter.
Fakta om båtturen
För att ta sig till nationalparken krävs antingen egen båt eller att man bokar in sig på den reguljära turen med Innala Arkipelag. Båten tar max 20 personer och avgår en gång dagligen, 8:30 på morgonen. Turen går till Haparanda skärgårds största ö, Sandskär. Man är sedan ute på ön fram till 14:30, då avgår turen tillbaka. Båtturen kostar 300 kr per person. Turen är subventionerad av Länsstyrelsen i Norrbotten.
Dessa turer blir tydligen fullbokade rätt snabbt när de släpps, så om man vill åka med måste man vara snabb i tanke och handling och boka in sig pronto.
Läs också: Vandring i Muddus nationlapark – brandfältet och Sveriges tystaste plats
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
En fin skildring från en av nationalparkerna som finns kvar på vår att-göra-lista. Det ser riktigt mysigt ut. Vi besökte Gotska Sandön förra veckan, också ett resmål som fordrar ganska god framförhållning och planering.
Det ar en supermysig ö med en mycket speciell atmosfär.
Gotska Sandön känns väldigt lockande, vi får se när det kan bli av. 🙂