Då har vi kommit hem igen från vår resa till Gävle. 8 dagar hos pappa i mitt föräldrahem. Det kändes ovant och nästan förbjudet att hälsa på igen. Men pappa har fått sina två sprutor vaccin och är immun mot ni-vet-vilket-virus.

Jobba varsomhelstifrån

I veckan före påsk jobbade jag från Gävle. Det är ju helt klart en av fördelarna med pandemin som vi inte kunnat utnyttja i så stor utsträckning hittills. Att man ju faktiskt kan jobba varsomhelstifrån när man är ålagd att jobba hemifrån.
Men man märker hur van man är att rodda sina dagar ensam i hemmet numera. Det blev en utmaning att passa ihop alla Skypemöten med mattider ihop med pappa och Christofer.

Nostalgi i Gävle

Alla snart-50-åringar har inte kvar sina barndomshem. Alla har inte ens ett barndomshem, utan kanske 3 eller 10. Jag märker att jag mer och mer gillar att hemfalla åt nostalgi när jag är hemma. Över alltifrån mormors servis och mina gamla sagoböcker till min barndoms promenadvägar, cykelstråk och områden för upptäcksfärder.

Gillar att promenera runt och både roas och förfasas över allt som förändrats. Hur idrottsanläggningarna sväller och förökar sig för varje besök bakom skogen upp mot Sätra. Hur alla små anspråkslösa 60-talshus i området byggs ut och om, förses med enorma altaner och plats för två bilar, en båt och en fyrhjuling.
Helt nya områden som plötsligt poppat upp. Skolan som putsats upp till oigenkännlighet.
Vilka pengar det finns ändå, kan jag inte låta bli att tänka. Ändå gnäller vi mest, nu för tiden. På sjuttiotalet fanns inte ens hälften av de pengarna, men folk var som nöjdare och mer tillfreds ändå? Eller är det en fantasiprodukt skapad av mitt minne?

Och nu det senaste, fantastiska. Min barndoms skog har blivit naturreservat. Sätraskogens naturreservat. Skyltar och anslag. Det måste ha hänt nyligt. Här som jag kan, eller kunnat, varje sten och tall utantill. Nu har man gjort om och dikat ut de gamla överväxta åkrarna. Folk är plötsligt ute och går, där jag förut brukat vara ensam. Man har anlagt nya promenadstråk. Men jag går envist de gamla. Även de som inte ens finns kvar. För att det bara är jag som vet var de en gång gått. Och hur ska det gå om även jag slutar minnas?

Utflykter

Så har vi gjort påskutflykter också. En västerut till Bergslagen och en söderut från Gävle. Ni får ursäkta mig, men så här i pandemitider kommer jag att göra mitt yttersta för att göra det mesta av utflykterna. Hela 4 inlägg är planerade. Vi ska verkligen unna oss att frossa i det fantastiska i att äntligen fått se och uppleva något nytt!

Påskväder

Påsken har inte svikit i år, vi har visserligen haft kalla nordliga vindar, men en sol som lyst på oss rätt välvilligt ändå mest hela helgen. Krokusar och snödroppar har blommat för fullt i varenda backe och vid varje husgrund.

Själva har vi smattrat runt med vinterdäcken i solgasset. Nästa skämts lite. Kusinerna från norr, liksom.
– Vi måste byta till sommardäck när vi kommer hem, säger Christofer.
– Men vägarna var ju inte ens isfria uppe hos oss när vi for, påminner jag.

Och på måndag morgon, hemresedagen, är hela Gävle täckt av flera centimeter snö när vi kliver upp. Men det bekommer ju inte oss, vi är rustade och kan obekymrat fräsa hem norrut på vinterdäcken.

Häng med nu i veckan och läs om våra upplevelser i Bergslagen och söder om Gävle!

4 kommentarer

  1. Ann Beutler

    Vad fint att ha sitt barndomshem kvar!

  2. Visst ska man göra det mesta av resorna/utflykterna! Så tänker i alla fall vi. När man äntligen kan ge sig av på någon liten utflykt vill man ju suga ut allt ur den liksom 😉

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *