Nu har vi landat hemma igen efter vår resa till La Gomera. En vecka går skrämmande fort.

Hemresan

Att välja en ö lite off-the-beaten-track och utan egen flygförbindelse kostar ju lite extra i restid och ”stök”.

Vår transfer hemåt hämtade oss redan 7 på söndag morgon. Färjan till Teneriffa gick sedan vid 8. 9:30 var vi på flygplatsen, men flyget gick först 14:10 och på Arlanda var vi inte förrän 21:00. Sedan följde nattåg upp till Umeå och en arbetsdag på uppstuds.

La Gomera

La Gomera var dock väl värt detta extra stök. En liten, mysig, bedövande vacker ö med en turism helt och fullt under kontroll och i harmoni med det lokala livet. Det lilla vi hann se av Teneriffa däremot (Los Cristianos, där färjan gick ifrån) såg inte alls trevligt ut.

Los Cristianos
La Gomera
La Gomera

Innan resan

Jag landade inte in i resan i bästa skick förra helgen. Dagarna innan hade för mig dominerats av dust nummer två med Länstrafiken i Västerbotten. Denna gång gällde det rätten att få gå på i bakre dörrarna även med osynligt funktionshinder. Inte bara med rullstol. Ett problem som uppstått nu i post-pandemins tid när de främre dörrarna öppnats igen.

Jag läste nyss igenom mina förra inlägg, från förra hösten och de är breddfulla av desperation, sorg och vanmakt. Och det är samma känslor även denna gång. Som att falla fritt i ett stort svart hål.

Läs också: När teknikstressen slår till – big time

Läs också: Det är en tung höst för mig

När livet är så oändligt svårt som det är redan innan och man, när situationen till slut blir övermäktig, ber om hjälp och bara får ovilja och en stängd dörr tillbaka.

– Vi skulle kunna hjälpa er, med så lite, lite extra besvär. Men vi väljer att inte. För vi vill inte. För att vi tror oss ha rätt att säga nej. För hur skulle det se ut om alla…?!?

De synliga funktionshindren har kommit ganska långt i sin kamp för sina rättigheter. De osynliga funktionshindren har hela kampen kvar. För det finns ingen där som kan och orkar utkämpa slaget. Man kan fortfarande komma undan med att diskriminera oss.

Fast, så bestämmer jag mig för att sprattla lite till i nätet. Slåss mot väderkvarnarna bara lite lite till. För att vara begränsad till att enbart kunna förflytta sig till fots och med cykel till arbete, sysselsättning och annat ett helt liv, det vore ju så extremt begränsande att jag bara inte kan stå ut med tanken.

Ringer Diskrimineringsombudsmannen. En trevlig ung man svarar. Nej de tar inte emot individuella anmälningar. Bara generella. Och avgör sedan själva var de ska göra en tillsyn.
Ja, jag kan den världen. Jobbar ju själv på en statlig tillsynsmyndighet.

Men man kan ge mig tipset om att vända mig till den lokala Diskrimineringsbyrån i Västerbotten för individuell hjälp.

Ett sista försök, ett sista nummer, orkar jag.

Och en jurist varar. Vårt fall uppfyller absolut diskrimineringsgrunderna och man kan åta sig att hjälpa och föra vår talan. Till och med att man har ett förslag på en lösning på stående fot. Solrosbandet som man använder i Storbritannien och som fungerar bra där. Enkelt och lättfattligt. För den som vill överbrygga avstånd i stället för att bygga murar.

Mina vandringar på La Gomera har därför kantats av samtal med Sverige och försök att styra upp saker där. När jag fikar framför La Palmas siluett ute på havet och det mörka moln av aska som jag kan se stiga upp därifrån ringer vår LSS-handläggare. När vi stiger upp i dimmorna mot Garajonay hör juristen på Diskrimineringsbyrån av sig och vill avlägga en första rapport. Vid en djupa ravin i Imada ringer den dagliga verksamheten och frågar om jag kan hämta med bil idag. Efter en cykelolycka på första ishalkan, som en följd av att inte våga ta bussen längre. När jag zickzackar mig ner från  Arure ringer Länstrafiken i Västerbottens egen tillgänglighetsansvariga och meddelar mig att man nu jobbar på en lösning.

Vandringarna

Men hur har våra vandringar varit då, undrar ju ni nu, emellan alla de där samtalen, liksom?

Jo men tack, alldeles fantastiska förstås. Vi har vandrat 5 dagar av 6, en vilodag blev det. La Gomera har en dramatisk och väldigt varierad natur. Oundvikligen rätt mycket uppför och nedför på en så bergig ö. Långtifrån att vandra på Österlen om man säger så.

Vi kommer förstås i vanlig ordning att skriva och berätta om alla vandringar här på bloggen.

På tal om La Palma, hur blev det med vulkanen?

Ja det var verkligen tur att vi inte avbokade. Vulkanen på grannön La Palma har fortsatt sitt utbrott borta på sin ö, men helt utan att påverka några av de andra Kanarieöarna. När vi vandrat åt norr och väster, har vi sett ön La Palma på avstånd och ett misstänkt mörkt litet rökmoln strax ovanför ön, men det är också allt.

Och hur har det gått för Christofer?

Hur har det då gått för Christofer? Tyvärr lite sämre än väntat. Vi har ju vandrar rätt mycket sedan stroken, på olika typer av underlag och i olika miljöer, svenska fjällen, Färöarna, Cinque Terre, Höga kusten, Schweiz och Österlen.

Men detta blev i en annan svårighetsklass i och med att man ofta vandrade bredvid lodräta stup. För Christofer blev det en prövning, eftersom han med sina nuvarande balans- och koordinationsproblem, tycker att det känns osäkert och lite väl farligt.

Vi har därför valt vandringar utifrån detta. Enklare och snällare helt enkelt. En vandring bröt han och vände tillbaka. En annan kunde vi justera till en lägre höjd under färd så att säga.

Och så får vi ta med oss denna erfarenhet in i planerandet av nya vandringsresor.

Skam den som ger sig? Ska vi säga att det blir slutsatsen? Oavsett om det gäller vulkaner, stroke, vandring eller diskriminering av osynliga funktionshinder?

12 kommentarer

  1. Får verkligen hoppas det löser sig med bussåkandet annars är det helt orimiligt.
    Fint ni var nöjda med La Gomera.

  2. Åh va fint, flera av vyerna påminner mycket om bergen och naturen på Teneriffa ❤️

  3. Roligt att läsa o fina foton som vanligt! Var på La Gomera för 10-tal år sedan.Ja,los Christianos är ju det allra sämsta på Teneriffa, som har SÅ många andra vackra platser/vandringar!
    Vilken otrolig kämpe han är din sambo!
    Själv fortfarande problem m koordinationen/balansen 3 år efter Guallain Barre….så det blir väldigt lätta vandringar f mig!

    • Gunilla Yourstone

      Ja det måste rimligen vara sämst, hehe, så mycket värre kan det inte bli. 🙂
      Christofer kämpar bra, det gör du med. Alla har vi vårt att slåss mot!

  4. Annika Dunhult Ekblad

    Fortsatt ”Lycka till” med allt! Jag känner av höjdrädslan/svindel bara jag ser bilderna..Jag har också samma bild på näthinnan; av Los Christianos från färjan..hjälp vilken kontrast mot La Gomera. Efter min dotters bröllop i svenska kyrkan, Los Christianos, hyrde vi ett hus på norra Teneriffa..Finca Alternativa, ett litet stenhus. Vacker natur!

    • Gunilla Yourstone

      Ja detta är inget resmål för höjdrädda! 🙂
      Skönt att det finns finare områden på Teneriffa.

  5. Låter som en bra resa trots allt, även om jag förstår att det är många tankar som snurrar. Skönt att ha med lite äventyr i bagaget nu när vi går in i november…

    • Gunilla Yourstone

      Ja den här resan behövde man verkligen ”innanför västen” inför den långa mörka vintern. 🥶

  6. En eloge för det ni kämpar med, båda, vilket framkommer så fint mellan raderna här.
    Vet du att på Grönan kan barn med vissa diagnoser få intyg och med det slippa stå i en enda kö? Det är fantastiskt, ju. ”Tänk om alla” kan ju appliceras där med, men man kan hantera.
    Hoppas att det går åt rätt håll för er.

    Så vackert alltså! Kul att höra om kanarieö från ert perspektiv. Jag har aldrig vågat dit så det är kul läsning.

    • Gunilla Yourstone

      Ja vi kämpar på.
      Låter ju superbra med Grönan. Att man liksom har snappat upp att allt inte är lika enkelt för alla.
      Kanarieöarna var hemskt -94 men på rätt sätt, som nu, är det verkligen trevligt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *