Att åka hundspann med 5 siberian huskies i Rovaniemi, finska Lappland

Det här är ju egentligen ingen aktivitetsresa. Det är en komma bort och ta det lugnt och lyxa till det lite-resa.

Men när vi ändå är på plats i perfekta omgivningar vill vi passa på. Rovaniemi och finska Lappland erbjuder ett bredd utbud av vinteraktiviteter. Inte de där vanliga, som skidåkning utför och längs med, som vi kanske är vana i de svenska vinterorterna, utan lite, lite annorlunda. Här är det hundspann, utflykt till sameby, renfarm (Finns det ens? Renar går ju fritt, det är ju själva konceptet?), rensläde, norrskens-safari, skoterutflykter och tomte-besök.

Tomten har vi slutat tro på, skoter har vi definitivt åkt förut. Renar träffar jag på 363:an varje gång jag åker hem från Vindeln och samer faktiskt ännu oftare. Även om verklighetens samer ju sällan bär den där tofsmössan. Jag är en av de där turisterna som är hard to please alltså. Som kort sagt sett snö förut.

Men hundspann, det vill jag gärna prova. Det är faktiskt en liten dröm!

Vi bokar in en tur med Wild Nordic. Upphämtning klockan 10. Vi har lätt snöfall och -6 grader.
Det är vi och 6 fransmän som åker. De är dåliga på engelska och har svårt att uppfatta instruktionerna. När Jan, vår huskie-guide för dagen, säger att om slädföraren ramlar av, ska den som sitter i släden inte försöka stanna släden med fötterna utan bara sitta lugnt tills hjälp kommer, tror de att de ska försöka stanna släden med fötterna. Hur ska det här gå?

Men vi förstår engelska bara bra försäkrar vi. Svenska gubevars till nöd också, om Jan är lagd åt det hållet. Det är han kort sagt inte. Finländare gillar inte att prata svenska, det vet vi sedan gammalt.

Hundarna är övertaggade. Ylar och skriker av förtjusning över bara förhoppningen att få dra våra fyra slädar över sjön fram och tillbaka. 20 bestar som skulle käka Trulle där hemma i Umeå till middag. Bokstavligen. Klarblåa ögon och bara muskler. 1-1,5 kilo kött om dagen äter de. Och Jan har 100 hundar.

Två man på varje släde. Vi får den äran köra först. Efter Jans skoter då. Vårt ekipage innehåller både den äldsta och den yngsta hunden på gården. 10 respektive 1,5 år.

En timmes tur blir det. -6 grader är tungkört visar det sig. Och lika glad för det är faktiskt jag som är kapten och styrman på släden idag. Christofer har jag packat ner i bland renskinnen i släden. Genom vindpinad fjällbjörk och ut på en sjö kör vi. Mitt på får man byta förare. Christofer bestämmer sig för att han vill prova och det går bara bra. Inget yrsel, vingel eller åksjuka.

Sedan packar vi bort våra 20 hundar igen, tillbaka i deras hundgårdar. Och oss själva i grillkåtan.

Det blir saft som värmts över öppen eld och finska pepparkakor. Det här med att baka småkakor med ingefärasmak verkar väldigt universellt. Vi har smakat ginger bread i Uganda, Sri Lanka och nu Finland.

Nu utbryter den där typen av småprat som är det vi älskar med att resa. Fransmännen är från Lyon och blir helt till sig när jag känner till att Lyon är Frankrikes gastronomiska huvudstad. Platsen där det franska köket föddes. Människor älskar när man känner till deras hemort.

En av fransmännen visar sig nu vara portugis. Egentligen. Engelskan är knackig. Men viljan att kommunicera är stor. Vi skämtar och pratar om det vi hittar. Det gemensamma. Sverige och Finland har gemensam gräns. Och därmed en hatkärlek, berättar vi.

Alla Jans hundar har namn, berättar Jan. De heter som kända fotbollsspelare. En heter till och med Fifa.
– Zlatan?
Nej, ingen hund heter Zlatan, varken vi eller fransmännen kan förstå detta orimliga faktum.
– Nej han är ju svensk, säger Jan med eftertryck.

Vi skrattar. Nu börjar fransmännen förstå.

– Den var dyr den här turen, säger de. Vi fransmän betalade hela 15 Euro. Blinkar åt oss. För vi betalade ju 150 Euro. Och förstås de också. Men skämt om hatkärlek mellan grannländer är ett skämt som går rakt igenom alla språkbarriärer. Som alltid funkar.

Både saft och pepparkakor är slut och det har blivit dags att bege sig tillbaka. Vi tackar Jan i grillkåtans dörr. Tar i hand och:
– Kiitos!
Jan skiner upp:
– Tack, tack!

Nu kan han förstås svenska. Och kanske, kanske ändå att det kan bli en liten Zlatan i stallet. Till slut. Även i Finland.

Kolla in vår hudspannsfilm här.

Läs alla våra inlägg från finska Lapland här.