Vi väljer våra museer med omsorg. Det får inte vara sånna där med föremål i montrar och skyltar med långa texter. Ett museum måste levandegöra det det vill berätta om.
KGB-museet i Riga är nog just precis ett sånt monter- och skylt-museum. Dvs om man inte tar en guidad tur. Därför har vi bokat in oss på 10:30-turen på engelska.
KGB-museet i Riga är inrymt i det gamla KGB-huset några kvarter öster om Radisson Blu. Dvs detta är det hus där KGB höll till från ockupationen av Lettland på 40-talet till Sovjetunionens sönderfall på 1990-talet. Här fanns ett fängelse, förhörsrum (dvs tortyr-rum) och ett avrättningsrum. Och allt finns kvar i originalskick. Som KGB lämnade det för dryga 30 år sedan.
Många letter tar än idag omvägar runt huset, så pass laddat är det fortfarande.
Många försvann spårlöst under sovjettiden. De anhöriga fick aldrig veta vart eller varför. Man hade sina kvoter att fylla. Si och så många skulle arresterad varje månad. En politisk grupp med utländsk anknytning skulle hittas och arresteras varje år. Så fick det bli de där 17 personerna som älskade fransk konst och ibland drack te hos varandra. I brist på annat. Moskva-monstret måste tillfredsställas.
Cellerna var fyllda av folk, så pass att man precis fick plats att ligga ner. Det var bortemot 48 grader i cellerna och lysrören i taket var alltid på. Cellerna i källaren var täckta av ett lager vatten på golvet. Det var straffbart att prata med varandra eller att ens röra fönstren. Förhören genomfördes alltid på natten.
Det fanns bara en väg ut och det var genom att erkänna det brott som nu utvalts åt en att erkänna. Fångarna slogs med batonger för att påskynda erkännande-processen. När man erkänt forslades man till arbetsläger i Sibirien, eller avrättades.
De anhöriga visste inget om vad som hänt då, men efter Sovjetunionens fall har man hittar uppgifter om många av de försvunna, men långt ifrån alla.
Vi suger in den sjabbiga, mögliga öststatsbyggnaden. Ser batongen i förhörsrummet. Kulhålen i avrättningsrummet. Ryser, dels för Lettlands skull, men också för vår egen. För vem har sagt att vi i Sverige för alltid är förskonade från denna typ av grymhet?
Där det inte finns demokrati, där finns i stället detta. Det finns ingen diktatur i världen som inte fängslar, torterar och avrättar. Det existerar helt enkelt inte. Det här fängelset, dessa tortyrkammare upprättades och genomfördes av kommunisterna. Men precis på samma sätt går det naturligtvis till i högerextrema och religiösa diktaturer.
Man kan inte välja bort demokratin och tro att man kommer att förskonas från diktaturens grymhet, den följer automatiskt.
Det fanns en tid när jag nästan tappade tron på demokratin. När jag jobbade för kommunen i den staden där jag bor. Politikerna i den nämnd som jag var anställd att serva var så bortanför all räddning, tyckte jag, vad gäller intellektuell kapacitet och kunskapsnivå.
Men de var folkvalda, och vad viktigare är, de kunde avsättas av folket om de inte skötte sig. Och viktigast av allt, de var själva väl medvetna om detta. Så funkar demokratin. Den är trög, den är kostsam och den är oändligt frustrerande. Men alternativet är alltid värre.
”Demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna.”
Läs alla våra inlägg från Riga här.
Fy sjutton … eller vad man nu ska använda för uttryck. Jag tror faktiskt att vi bodde i ett hotell precis vid det här museet när vi var i Riga, om jag minns rätt. Jag tänkte att vi skulle kolla in museet, men det blev inte så … Men nu fick jag ju kolla in det här hos dig, och med tanke på otrevligheterna så kanske det räcker …
Ja det kan ju bli för mycket av besök på sånna här ställen också. Det är tungt och tar kraft.
Så bra skrivet! Tack för att du belyser detta.
Tack. Det är viktigt att sånt här inte glöms bort.
Så viktigt att sådana museér finns bara för att vi inte skall glömma. Men personligen så tar dom för mycket kraft av mig. Jag blir alldeles matt, jag blir dyster och illamående, så jag hoppar helst över. I Budapest fanns ett liknande, det besökte vi inte, likaså på Phu Quoc i Vietnam, till koncentrationslägren i Polen i våras vågade jag heller inte fara, det blir helt enkelt för mycket för mig. Men för alla unga själar som lever med sina I-landsproblem (inte för att jag vill påstå att jag inte skulle ha I-landsproblem… mina dagar är fyllda till brädden av dom) så skulle det måsta vara obligatoriskt, så det inte bara går och händer igen(Händer igen är underdrift… det händer varje dag, varje ögonblick… men kanske så att det inte händer hos oss). Amen
Ja det är ju väldigt tungt. Jag vågade/orkade inte besöka Killing Fields i Kambodja. Auschwitz gjorde jag för min dotters skull, för att hon skulle ha sett det.
De, ungdomar och andra, som inte ”orkar” rösta, borde definitivt besöka en sån här plats.
Jag var där 2014 och har sedan tänkt många gånger på detta ställe.
Den senaste tiden påminns vi om att KGB har lämnat Riga, men att efterträdarna styr Ryssland med järnhand. Och att de fortfarande har noll respekt för människoliv eller människovärde, i Ryssland, Ukraina, eller någon annanstans.
Tack för din text och påminnelsen om vad vi har i demokratin.
Ja jag tänker också att det blivit än mer tydligt vad denna typ av regimer står för. Och hoppas att vi i Sverige har förstånd att värna vår demoktrati.