Köra bil i Costa Rica – are you in for a monkey ride?

Första äventyret: Mot Monteverde

Det börjar på väg från Samara till Monteverde. Vår 3:e dag på resan. Stärkta av ett lugnt och vilsamt nyår på stranden i Samara är vi väl redo för Costa Ricas mer äventyrliga del nu?

Ja det tycker vi också och beger oss snart iväg med hyrbilen igen. Först tillbaka samma väg vi kom från San Jose. Snart ser vi stora vägskyltar mot Monteverde åt vänster, men vår kartapp har en annan plan och visar oss förbi. För att svänga upp någon mil senare istället. Inget konstigt med det, det kan ju finns fler vägar, resonerar vi fridfullt.

Men vänta nu, vad är detta? Är det någons infart? Hinner vi tänka. Men nej. En smal gropig grusväg som ingen väghyvel brytt sig om på väldigt länge. Minst en 4-5 regnperioder och översvämningar sen.
Potthål stora som krondiken, sprängsten vassa som förskärare.

– Det här går inte, säger jag, kartläsaren. Vi måste vända. En strimma av panik bubblar i bröstet.
– Känn lugnet, säger Christofer, chauffören. Det här är ju kul. ”It´s an adventure, Harry”, som vi brukar säga till varandra. Ett citat från filmen Mamma Mia och betyder, typ ”släpp, sargen, det är kul att utmana sig”.

Och jag vet ju egentligen att det var en poliskontroll i andra riktningen på vägen vi kom ifrån, med milslånga köer från detta håll. Vända är inte ett riktigt realistiskt alternativ det heller.
Inga andra verkar dock vara på humör för äventyr idag, för vi förblir helt ensamma på denna väg utan några som helst medbilister, där vi knagglar och skumpar fram i 20-30 kilometer i timmen med vår framhjulsdrift. 1,6 mil tar evigheter, innan vi äntligen studsar ut på en annan väg, till och med asfalterad.

Nu har vi stiftat vår första bekantskap med de legendariskt dåliga costaricanska vägarna. Och fått vår första läxa. GPS´en är inte riktigt att lita på här, den kan föreslå riktigt tokiga vägar. Och finns det en vägskylt, så ska man hellre lita på den.

Monteverde till Fortuna

Har vi då lärt oss läxan till följande dag, när vi ska bege oss vidare från Monteverde till Fortuna? Man kunde ju tro det. Men ändå sitter vi glatt där i bilen och ruttar off-line i appen Maps, efter vårt zipline-äventyr. Det är ju så nära till Fortuna, så vad kan gå fel?

Eller fågelvägen är kort, ska det visa sig. Bilvägen den går en lång omväg runt hela Laguna de Arenal. 3 timmars bilresa. När fågelvägen är 2 mil!

Vägen vår app glatt föreslår för oss är inte i mycket bättre skick än föregående dag. Idag är vi dock inte helt ensamma på vägen, även om inga professionella fordon, turistshuttles etc syns till. De har uppenbarligen förstånd att välja en annan väg. Men vi och några andra hyrbilar med gringos i kämpar på, på denna väg.

Nåväl, så småningom, just som bensinmätaren börjat lysa ilsket rött, smattrar, dunsar, ramlar vi, likt Musse Pigg och Långbens husvagn på julafton, ut på en asfalterad väg i höjd med den lilla staden Tilaran och tvättbrädeäventyret är över för denna gång.

Fortuna till Poas

Det är med blodsmak i munnen jag återigen öppnar kartappen 2 dygn senare. Vi ska nu ta oss från La Fortuna upp på den aktiva vulkanen Poas.

Poas är ett välbesökt turistmål, bara en timme från Costa Ricas huvudstad San José. Hit borde vägen vara riktigt bra? Jo säkert. Det är bara det att vi kommer att bestiga vulkanen från andra hållet. Från baksidan. Utifrån att vi kommer från Fortuna.

Jag ruttar nervöst flera gånger kvällen innan. Men det finns som bara en väg. Först ut ur stan, La Fortuna. Sedan ganska långt längs väg 4. Det hörs ju på det låga vägnumret att det är en bra väg. En av de större. Så långt är allt lugnt.

Men sen ska vi svänga av. Ett vägnummer med tre siffror. Med många serpentiner dessutom, så mycket ser man i appen.

Nåväl, vi skrider till verket. Allt går enligt plan till och med väg 4. Sedan svänger vi av och ett tvättbräde tar vid. Bara vi på vägen igen. Helvete! Och vi ska svänga ytterligare en gång. Upp på den där vägen med serpentinerna. Jag håller andan. Svettas. Säger till Christofer att:
– Går det inte så går det inte. Då får vi skippa vulkanen. Hitta oss någon form av hotell på den här sidan bergen och sedan åka runt alla vulkanerna eller nåt i morgon. Om vägen är omöjlig så gör vi det helt enkelt inte.
Solen är dessutom på väg ner.
– Det är ju lugnt, säger Christofer.

Så kommer avtagsvägen. 200 meter kvar, 100 meter kvar och sväng.

Avtagsvägen är en traktorstig. Med mittsträng av gräs ni vet. Hade jag haft en papperspåse hade jag spytt.

Men så ser jag det.
– Nej fortsätt 200 meter till skriker jag i falsett, där finns en avtagsväg till.

Och simsalabim, voila och allt det där. För den här vägen är av asfalt och hur fin som helst. I alla fall med våra helt nya, fräscha, nyförvärvade Costa Rica mått.
Vi rullar in till vårt bokade hotell i solnedgången.

Puerto Jimenez till Carate

Några dygn senare befinner vi oss i det sydligaste av Costa Rica. I Puerto Jimenez. Nu är vår hyrbil återlämnad sedan några dagar. Vi har precis klivit ur vår förbeställda shuttle. Här någonstans ska det finnas en buss som går till Carate, vår nästa destination. Frågan är bara var?

Jag stoppar en kille och frågar:
– Var går bussen till Carate? Var är busshållplatsen liksom?
Killen ler medlidsamt mot mig:
– Det är inte riktigt en buss, direkt…

Mycket riktigt, det är en glorifierad pick-up som stannar en stund senare på den dammiga gatan. Två längsgående britsar på flaket och ett tak på det. 11 personer vill åka med idag, så därför pressar chauffören in 11 personer och deras väskor. Enkel matematik enligt devisen ”det finns alltid plats för en till”. Några paket tar vi med också. Det är ju inga som helst problem.

Sedan dundrar vi iväg alla 12 längs en galen väg. Gropar och hål och krondiken. Broar över vattendrag, utan räcken och precis bara så breda som bilens axlar. Vi 11 slängs handlöst fram och tillbaka där på flaket. Tumlas liksom mot varandra. Jag håller desperat i en ryggsäck som jag först efter halva färden upptäcker inte är min egen. Min har visst tumlat iväg till en helt annan del av pick-upen.

De andra gringosarna verkar förskräckta. Nästan lite rädda? Men inte vi. Vi ler bara mot varandra i samförstånd.
– Ännu en monkey ride. Ännu en dag i Costa Rica.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.