Kutjaure-Vaisaluokta: dag 3 på Treparksmötet

Vi vaknar i Kutjaurestugan, precis utanför Padjelanta nationalpark. Nu har vi stenkoll och rutin på morgonproceduren. Vattenhämtning i jokken, grötkok på gasspisen, disk i uppkokat vatten och tömning av slaskhinken. Dassbesök, och avvaskning. Städ, sop och packning. Alla 7 står uppställda och färdiga på bron i bra tid.

Bara en sak fattas. Det fina vädret.
Detta är ju nämligen den 5:e augusti, min födelsedag och dagen då det alltid är sol. Så har jag sålt in det även i år. Inte bara till vårt eget gäng utan också till våra medboende i stugan. Nu är det istället misstänkt svart på himlen. Men skam den som ger sig. Förra året i Låktatjåkka lät solen också vänta på sig minsann. Tills en bit in på dagen.

Vi drar iväg. Dagen startar uppåt. Den längsta uppförslöpan på hela Treparksmötet. Uppe på platån får vi glimtar av utsikten över Kutjaure-sjön bakåt, men inte mer. Nu kommer regnet också.

Väl över nästa krön klarnar det upp och läge för lunchrast uppstår. Vi får sällskap av en renflock på långt avstånd. Det är faktiskt lite av en besvikelse. När man gått borta åt Kungsleden-hållet tidigare år har man alltid fått höra, att renarna, jo de hålls ju borta i Padjelanta så här års. Och nu när man själv gjort sig omaket att ta sig ända bort till Padjelanta. Var är renarna liksom?
Men här hittar vi alltså ett litet gäng.

Lunchen blir startskottet för det där finvädret. Nu skiner solen som aldrig tidigare på denna vandring. Plötsligt är vi även fler vandrare än någonsin på leden. Var kommer alla ifrån? Plötsligt ser vi en helikopter-hållplats. Kan det vara så jävligt att folk flyger in och dagsvandrar? Ja man vet inte.

Vi gör oss i alla fall ingen brådska ner. Vi har ju hela dagen och strängt taget hela kvällen på oss, solen skiner och när vi väl kommer ner så är ju denna vandring ofrånkomligen slut. Det blir många ”ligga på fjällheden och njuta-pauser”.

Sedan kommer nedstigningen mot Akkajaure och samevistet Vaisaluokta. Som är betydligt större och mer posh än vi kunde ana. Här i väglöst land har man byggt riktiga lyxkåkar på sluttningen ner mot sjön. Ja men lyx för att vara just ett sameviste alltså. I centrum vid forsen hittar vi kyrkkåtan. Tyvärr stängd och låst, men man kan gå runt och kika in genom fönstren. Samt gå in i en intilliggande vanlig kåta. En sommargudstjänst här ska vara en mycket speciell upplevelse, sägs det.

Ingreppen på naturen här längs Akkajaures strand är stora. Detta är numera en kraftverksdamm. Vattennivån har höjts åtskilliga meter och varierar dessutom stort över året. Hela samevistet är flyttat, det gamla är dränkt. I vattenkraftsproduktionens namn. Och så finns det de som hävdar att elpriset borde vara lika över hela landet. Fastän det är här uppe i norr längs älvarna som man lever med alla de synliga ärren.

Sista kilometern går nere i fjällbjörkskogen innan vi når vandringens sista övernattningsstuga invid sjön. Även här erbjuds bad vid framkomst. Men klockan är rätt mycket, vi har hållit ut bra uppe på fjället idag och temperaturen sjunker snabbt, så vi avstår.

Det blir en stilla kväll på gränsen mellan vildmark och civilisation. UNO heter sällskapsspelet för dagen. Det är en del av charmen, att komma fram till stugan och se vilken underhållning som finns att tillgå.

Nästa dag genomför vi alla våra nya stug-morgonrutiner för sista gången. Drar på oss ryggsäckarna och går de sista 100 metrarna av Treparksmötet ner till sjön och bryggan. Storlule kommer tidtabellsenligt och hämtar oss för en sista färd över vattnet. Sjön ligger glittrande och blank. Akka-massivet ligger fritt nu. I all sin väldighet. Vi kommer tillbaka Akka, tänker man ju. Vi kommer tillbaka.

Fakta om dagens vandring

Dagens etapp är 18 kilometer lång. Total stigning 531 meter och 634 meter nedför. Denna dag går till sin helhet utanför nationalparkerna och världsarvet Laponia.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.