Vadvetjåkka nationalpark – vår vandring

Sommaren 2019, på väg tillbaka från Norge till vår hyrda stuga i Abisko, fick vi plötsligt syn på en vacker vy vid sidan av vägen. Vita björkstammar mot rosa rallarrosor. 

– Stanna bilen! skrek jag som vanligt. Eller så var det jag som körde och då stannade jag ju bara. Tvärbromsade.

Hur som haver tumlade vi ut ur bilen och fotade denna vy. Omsorgsfullt. Kanske blev bilderna inte riktigt lika fantastiska som verkligheten ändå? Men i stunden!

Kopparåsen, hette p-platsen vi svängde in på. Där fanns också starten på en vandringsled. Åt “fel” håll liksom. Alltså norrut från E10:an. Jag minns att jag spanade längtansfullt längs den. Den ropade på mig på något sätt. Till och med att jag tog ett foto av skylten. Men nej, ingen tid för vandring fanns.

Vandring till Vadvetjåkka nationalpark

Ni har väl redan gissat vilken vandringsled det var, förstår jag? Ja det var förstås leden till Vadvetjåkka nationalpark, en nationalpark som jag på den tiden inte ens visste fanns. Inte visste någon om. Men ändå visst längtade till.

2022, nästan på dagen 3 år senare står jag på nytt på samma p-plats. 

Rallarrosorna börjar blomma över i år. Björkarna har fått ett angrepp av fjällbjörkmätarlarver och är mer eller mindre uppätna i lövverket. Kala som senhösten. Men detta är tydligen normalt och del av ekosystemet.

Vi är nöjda med valet av dag. Solglimt och inget regn i sikte. Fast vi har nog glömt att kolla vindstyrkan. För det blåser rätt kraftigt.

Vi har 11 kilometer att tillryggalägga innan vi når nationalparken. Hotellet Fjället i Björkliden hade ingen karta som täcker detta område. Den vanliga Abiskokartan tar slut vid E10 an. Men vi har Naturkartan i telefonen och en försäkran av tjejen i butiken att leden är tydligt utmärkt och enkel att följa. Går rakt norrut mest hela vägen.

Vi går över kalfjäll. Hällmarker som avlöses av våtmarksområden. Ömsom lättgått och snustorrt. Ömsom lerigt, blött och klafsigt. Den där vandartypen som framhärdar i Tretorn-stövlar, ni vet, skulle fått sin belöning här. 

På utväg tar det tid, för man försöker hålla kängorna så torra som möjligt och letar alternativa stigar vid sidan av. På hemväg har man slutat bry sig och klafsar på.

Efter tre kilometer kommer en stuga. Inte en klassisk fjällstuga, utan med spröjs, dekorationer och veranda. Spår av kopparbrytning har vi hela vägen över Kuokkelplatån. Denna stuga ska tydligen ha hört till den verksamheten. 

Stugan ger hur som haver lite lä och är en bra plats att kort-rasta på.

Vi uppmärksammar snart i leran att en älg nyligt gått samma väg som oss. Vi får sällskap av spåren ända bort till nationalparken. Deltalandskapet här är populära betesmarker för älg.

När vi kommer ner bakom Kuokkelplatån får vi äntligen naturligt lä och kan skala av oss vindjackorna.  Solen tittar fram och vi går längs med en sjö. 

Strax före bron möter vi vår första medvandrare för idag. En ensam kvinna.
– Det finns tygmärken att ta i en brevlåda, säger hon ivrigt. Glöm inte att ta.

Men vi har ju inte ro att stå och prata någon längre tid för nu har vi ju nationalparksvittring. Här är ju bron över sjön Vuolip Njuorajavris utlopp. Episkt. Men vi som studerat kartan vet att vi är ju inte framme än. Nationalparken börjar först några hundra meter österut. Det gör även våtmarkerna som den södra änden av nationalparken består av, så frågan är om vi tar oss ända in utan att blöta ner oss fullständigt?

Framme i nationalparken

Vi har tänkt oss det på annat sätt. Att man här vid norra brofästet skulle ha någon form av vy in i parken. Någon form av aha-upplevelse. Men nej.

En anslagstavla från Länsstyrelsen. Brevlådan med tygmärkena. “Varsågod” Lite kul ändå. Vi tar förstås. En skylt som upplyser oss om att vi inte nått själva parken än. En uppmuntran om att tagga foton. Och svänga förbi Naturum i Abisko och berätta om vårt besök.

Sedan en brant precis bakom. Man får kättra upp i björkslyslänten för att komma någonstans alls. Vi tar oss långsamt österut. Där, på andra sidan ett våtmarksområde ser vi nationalparksmarkeringarna. 

Kommer på att vi kan lägga ut fallna fjällbjörksstammar i dyn och så kliva på dem över. Någorlunda torrskodda. Precis när vi når andra sidan spricker det upp. 

Vi lagar frystorkad kebabgryta med ris. Vatten från jokken. Myser i solgass. Känner oss som kungar av Vadvetjåkka. Känslan av en bedrift ändå. Lite, lite.

Sedan undersöker vi mer. Vi kommer 50 meter till österut bara. Sedan måste det vadas big time. Och det är inte för oss denna gång. På vår lott faller i stället att återvända till civilisationen. 

På exakt samma ställe som den första möter vi nu medvandrare nummer två för idag. Och den sista. Vi blir bara 4 personer som gör den här turen idag.

Tillbakavägen blir riktigt blåsig över kalfjället. Vinden slår i jackorna med ett smattrande ljud. Man tar nästan snedsteg i vinden.

Om Vadvetjåkka nationalpark

Vadvetjåkka är helt klart Sveriges mest otillgängliga nationalpark. Belägen i allra nordligaste Sverige, över 1 mil från närmaste väg och omgiven av vattendrag så att ett vad är nödvändigt för att ta sig in ordentligt i parken. Dessutom belägen på en av Sveriges mest nederbördsrika platser.

Här finns ingen typ av service eller bekvämligheter, utan vistelsen här sker helt på egen hand och med egen utrustning och eget kunnande.

Deltat i södra delen av Vadvetjåkka är ett populärt betesområde för älg.

Om vandringen dit

Enklaste sättet att ta sig in i nationalparken är att vandra från E10:an och parkeringen vid infarten till Kopparåsen. Härifrån går en vandringsled på 11 kilometer. Vandringen går över lågfjäll och är rätt lättvandrad förutom att den kan bli rätt sank och lerig. 

Bästa tid att vandra hit är sensommar och tidig höst. Just för vattennivåerna som ju är som lägst då.

Efter bron över sjön Vuolip Njuorajavris utlopp måste man ta sig ytterligare ett par hundra meter österut för att verkligen träda in i nationalparken. Gränsen markeras av pinnar med nationalparkssymbolen på. 

För att på allvar komma in i parken och börja upptäcka krävs ett vad. Dagens vandring tog 9,5 timmar fram och tillbaka för oss inklusive raster. 40.000 steg.

Läs också: Att vada på vandring – hur gör man?

Du hittar vandringen på Naturkartan här. 

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.