La Leona Lodge – här hade vi gärna stannat för evigt!

Det kan nästan kännas kvalfyllt ibland att skriva om de där platserna som man älskar allra mest. För hur ska man kunna göra rättvisa? Nåväl, nu är det dags, den stora dagen har kommit. Det har blivit dags för oss att berätta om La Leona Lodge i Costa Rica.

På sätt och vis kan man säga att La Leona är anledningen till att vi alls reser till Costa Rica. Inte bara förstås, fast ändå. Jag har hittat hit på internet för många år sedan. Minns inte nu riktigt hur eller när. Bara att platsen sparats och sedan dess pockat på uppmärksamhet. En plats som måste besökas.
Utan La Leona inget Costa Rica. Så enkelt är det.

Följaktligen börjar vi här. Innan ens flyget är bokat. 9 månader innan. Lång korrespondens med lodgen följer. För jag vill att allt ska vara perfekt. Vi bestämmer oss för 4 nätter. Det är inte ofta vi ger en plats så lång tid. Men nu är det dags. Och jag kan väl redan nu avslöja att väl på plats nästan svartnar det för ögonen på mig varje gång jag tänker på att jag ens övervägde 3 nätter. Vilket fruktansvärt misstag det hade varit! Kanske hellre då 5 nätter. Eller 6 eller 7.

4 nätter bokas alltså. I en strandhydda förstås. Vi får styra om hela vår itinerary för att få till det med transporten hit. Måndag, onsdag och fredag går en collectivo som kostar 14 dollar per person. Annars får man boka en privat taxi för 120 dollar. Vi styr om så att vi kommer en måndag och åker en fredag.

Vägen till La Leona

Att ta sig till La Leona tar en dag. Hursomhaver tänkte vi säga. Vi plockas upp redan 7 på morgonen på vårt hotell i Manuel Antonio. Anländer 11 till Puerto Jimenez. En sömnig lite stad längst ner i södraste delen av Costa Rica, på Osa-halvön. Vi har via bokningen över Internet beställt avsläpp vid busshållplatsen till Carate, närmaste by till La Leona. Väl på plats i den bokade bilen är vår spanska och chaufförens engelska för dålig för att vi ska kunna kommunicera vidare om saken. Vi blir helt enkelt avsläppta på den dammiga huvudgatan. Luften dallrar av hettan.

– Jaha, vart tar vi vägen nu? Hoppar in på ett hål i väggen med skylten ”Turistinformation” och frågar efter bussen till Carate. Och får uppleva vårt första och enda scam i Costa Rica. För killen i det som mest troligt inte är någon officiell turistinformation säger sig visserligen kunna visa oss varifrån sagda buss går, men vill först upplysningsvis tips oss om att tidvattnet är på väg in och om vi väntar 2 timmar på collectivon kommer vi väl på plats i Carate inte att kunna korsa den första floden och ta oss över. Vi kommer att bli fast många timmar. Om vi inte åker nu direkt!

Det är rätt tydligt att han försöker sälja på oss en privat taxiresa. Vi går vidare. På nästa ställe får vi napp. Killen där visar gärna var hållplatsen för vår collectivo är belägen. Men ser lite medlidsamt på oss när vi kallar den buss.
– Alltså, det är ju inte direkt en buss…

Bredvid den obefintliga hållplatsen, som, som mest kan göra anspråk på att vara en dammig mjölkpall, ligger en lika dammig restaurang. Skuggan där inne ser inbjudande ut, så vi slår oss ner och beställer fruktjuice och burritos. Här är maten betänkligt billigare än uppe i de mer turisttäta områdena i norr.

Vi bevakar nervöst vår mjölkpall. För vi har läst i Lonely Planet att man måste vara på plats minst en halvtimme innan för att vara säker på att få plats. En tjej och en man kommer och sätter sig på pallen över en timme innan. Hm. Om det inte är en buss, vad är det då? Och hur många får egentligen plats? 50 minuter innan ser vi oss tvungna att överge vår skuggiga position på restaurangen och bege oss upp och köa. Man vet ju aldrig. Kvart i kommer bilen. En pickup med tak. Två längsgående britsar. Nu är vi 8 turister på plats. Jodå alla får plats där bak. Chauffören har med sig en lokal kille som får den äran att sitta i fram. Lyxplatsen. Just när vi ska åka kommer en ensam kille. Plötsligt får även han plats där bak. I utkanten av byn trycker vi in en lokal kvinna också. Som tredje person i fram. Det går ju också bra. Hon har ju bara 3 matkassar med sig.

2 timmars färd längs skumpiga, usla vägar. Att byta position kan man glömma. Rumpan domnar bort. Men vad gör väl det. Jag ser havet hela vägen!

Vi går av sist. Lämnar väskorna till en kille med häst och vagn. De ska få skjuts och vi ska få gå. Och nu visar det sig att tidvattnet är på väg bort och inte in. Och den där första floden når oss bara till vaden och påverkas inte ens av tidvattnet, får vi veta när vi frågar. Så visst var det ett försök till en scam där uppe på ”turistkontoret”.

Hästen sätter av i trav ihop med våra väskor. Vi vandrar barfota längs en oändlig öde sandstrand. Stilla havets vågor slår in. Röda aror flyger två och två över våra huvuden. Vi känner redan nu att det är paradiset vi kommit till och inget annat. Efter en knapp timme är vi framme vid vår lodge. Det enda tecknet på civilisation längs denna i övrigt öde kuststräcka. En nyfiken näsbjörn möter oss i slänten upp.

Perfekta dagar

Vi bor i tält-hyddor. Glamping med privat badrum med utomhus-toalett och dusch bakom. En härlig uteplats på framsidan med utsikt över havet och solnedgången.

Tälten har ingen el. När skymningen faller finns stearinljus att tända. I huvudbyggnaden finns el från solceller. Här kan man ladda sina devices och internet finns tillgängligt.

Mat serveras tre gånger om dagen. Bestämda tider och samma mat till alla (plus specialkost förstås). Så som brukas på lodger långt borta från civilisationen.
Samma procedur varje kväll. Vi bänkar oss för solnedgång. Ska man välja stranden, hängmattorna eller den egna uteplatsen? Oh, du kvalfyllda värld!

Sedan dags att tända ljusen. Vi tänder våra, i tält, i badrum och på uteplatsen. Personalen tänder en ljusstig som visar vägen till restaurangen. Sedan samlas alla boende i baren, beställer in något kallt i väntan på maten, som alltid är en halvtimme sen.
– Mañana!

Efter middagen, alltid två rätter, drar man sig tillbaka (om man inte har en bokad nattvandring förstås). Det finns inte så mycket att göra i en värld utan el. Den blir tidig sänggång med månljuset som lyser in genom tältets stora nätfönster. Vågornas brus som blir till ett öronbedövande dån, när allt annat tystnat. En natt, den sista, väcks vi av att ett tropiskt hällregn piskar mot tältets tak med våldsam kraft.

Dagarna kan man fylla med utflykter i den angränsande Corcovado nationalpark. En superb plats för wildlife-spotting. Eller bara med att ta det lugnt. Havet finns där, vi följer tidvattnets dygnsrytm, vid högvatten är det farligt att bada. Övriga tider är vågorna överväldigande, men hanterbara. Hängmattorna i skuggan blir snart favoriter. Kläder känns överflödiga i hettan och luftfuktigheten. Man har på sig så lite som möjligt och underkläder är ju bara i vägen. Håret får se ut som det vill, man ser ju ändå inte så tydligt i de lilla spegeln utan belysning. Man flyter snabbt in i en absolut avslappning utan krav och med de vilda djuren som närmaste grannar.

Vi känner oss så tacksamma. Att vi får uppleva det här.
– Alla människor borde få komma hit minst en gång! Tänker jag entusiastiskt.
Men ett brittiskt par som vi träffar säger:
– Ingen vi känner vill åka hit. De tycker att det låter hemskt primitivt.
Ja det är klart. Smaken är som baken. Det brittiska paret som är äldre, vi vågar inte fråga hur gamla, säger sig ha slutat resa runt i världen och upptäcka nytt.
– Numera återvänder vi bara hit. För någon annan plats här på jorden, som denna, det har vi inte hittat.

Boka La Leona lodge här.

Läs också: Manuel Antonio National Park – djur och stränder i Costa Rica

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.