Efter vår vilodag i Lugano är det på´t igen. Redan före nio på morgonen rullar vi ner våra väskor till Paradisos järnvägsstation. En timme har vi in till Milano. Det är lördag och tåget är fullsatt.
På Milano Centrale har vi sedan 1 timme och 20 minuter. Hittar en lagom sunkig servering där vi kan tränga in oss med våra väskor. Köper varsin foccacia och äter på plats, samt varsina två pizzaslices att ta med på tåget. För när vi nu stiger ombord på vårt italienska snabbtåg är det 9 timmar som väntar oss. Ner igenom i stort sett hela Italien till Lecce, längst ner på klacken.
Tåget susar fram med beundransvärd precision. Inte en minuts försening någonstans. Till och med att vi angör Lecce 5 minuter tidigare än angett.
Klockan är nio på kvällen. Solen har precis gått ner, lämnat Lecce i ett behagligt tillstånd av ljum värme som går att röra sig i. Gator till synes av marmor. Kyrkor, torg och vindlande gränder. Alla är ute. Turister, ja visst, men i lika hög grad vanlig folk. Tonåringar, medelålders, gamla. Man sitter, står, går. Pratar, gestikulerar!
Vi hittar vårt B&B, 20 minuters promenad från stationen. Får vårt rum, med terrass ut mot Lecces mest kända kyrka. Den förnuftige borde sova. Men resenären i oss vill ut. Vinner över våra medelålders svenska förnuftiga jag.
Snart är det vi som flanerar, sitter ner på en uteservering. Pratar, gestikulerar. Kvällen är ung och hela Italiens klack är vår att erövra de kommande dagarna.
Nästa dag
Den heldag som vi givit oss själva i Lecce förflyter på samma sätt. En långsam frukost på den där terrassen. En stor kopp te och utvalda kakor från en liten vagn i allrummet, är det som står på menyn. Vi kan se staden vakna under oss. Butiksbiträden som ställer ut sina varor utanför butiken. Cafét i bottenvåningen som ställer ut bord och stolar på trottoaren.
Vi ger oss ut på stan i ett lugnt tempo. Strosar på folktomma gator utan karta och utan plan. Springer förvånat på stadens sevärdheter i stället för att schemalägga dem. Stannar för en Aperol. Eller för en lunch med parmaskinka och melon. Stannar och lyssnar på en gatumusikant, slänger sedan förstås en slant i gitarrfodralet.
Italien, vi är här nu.
Läs också: Lugano – Berget, sjön och ett sanningens ord från en ukrainare
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
