-Ryssvärme, säger folk här i Västerbotten beskäftigt. Själv har jag lite svårt för den typen av kvällstidningsprosa, men det man menar, som jag förstått det, är när någon form av grundvärme äntligen infinner sig längst här uppe i norra änden av världen. I torsdag hände (äntligen) något. Den råkalla undertonen försvann och en grundvärme infann sig.
Helt rätt tid att spendera några dagar i stugan i Järnäsklubb alltså. Vi slappar så mycket vi bara kan, går hundpromenader i skogen och försöker så gott det går vila upp de där eländiga öronkristallerna som skvalpat omkring och ställt till det för mig ända sedan de rev grannfastigheten på jobbet och hela vår 6 våningar höga byggnad började svaja runt som mitt i en japansk jordbävning.
Järnäsklubb är verkligen rätt plats om man vill vila. Ingenstans på jorden sover jag så bra som här (jo det ska vara hotel Broadway Mansion i Shanghai då, men annars).
Men nu var det ju inte om mig och mina tråkiga öronkristaller det här inlägget skulle handla.
Christofer och jag har känt varandra i ganska precis 10,5 år nu. Och fortfarande förvånar han genom att ständigt plocka fram nya fascinerande och beundransvärda talanger ur skjortärmen.
Som i går kväll, när det visade sig att han är en riktig hejare på att klättra i träd. Plötsligt satt han bara där i toppen på granen borta vid pumpen.
Och så det här med kantarellerna. Själv har jag aldrig kunnat eller vågat plocka svamp. Minns en gång på Gotland i min barndom när jag följde med en riktig svampplockar-familj. Fick visat för mig vad jag skulle plocka. Och sen när vi kom hem visade det sig att alla mina svampar var fel och måste kastas. Nej huvva, efter ett sånt bakslag får svampskogen vara ifred för mig.
Christofer däremot, han fullständigt trollar fram kantareller var han än går här i skogarna. Plötsligt stannar han upp mitt i ett steg:
-Kolla!
Jag ser förstås aldrig nåt. Men så viker han bort några grenar, lite ris, plockat bort några löv och där under är hela marken full av svamp. Plockar så mycket han kan bära, men lämnar alltid några kvar. Steker upp direkt i massor av smör och sen står hela familjen där i köket och tuggar kantareller direkt från hushållspapperet. Till och med Alexander som inte ens äter grönsaker.
Så hur gör man då? Hur bär man sig åt för att hitta alla hemliga, finfina kantarellställen?
Christofers bästa tips var kantarellerna trivs:
- Granskog är bra, även björk, bra idé att kika vid rötterna
- Inte öppen terräng, men heller inte för tätt
- Gärna en liten glänta
- Inte för ung skog
- Sällan gångna stigar eller småvägar är bra, där verkar kantarellen trivas
- Lyft på annan växtlighet och titta under
Kantarellerna passar sedan perfekt ihop med grillat. Bästa grilltipsen hittar du här.
